Ingen utbildning i Samtalsmetodik

Det kan lätt bli lite negativt när man kan skriva precis vad man anser om sin utbildning så här rätt upp och ner - man tänker ju sällan på det positiva utan reagerar enbart på det dåliga. Men det finns en sak som jag länge har tänkt på angående min utbildning, och det är att det i dagsläget (enbart 3 terminer in i den 7 terminer långa utbildningen) inte känns som att den är så praktiskt förberedande inför arbetslivet.

På den sista PF-lektionen frågade jag exempelvis vår lärare om vi kommer att ha någon kurs i samtalsmetodik!? Hon gav då - med väldigt beklagande uppsyn - beskedet att det kommer vi inte att ha. Hon sa att hon och andra lärare upprepade gånger påtalat behovet av samtalsmetodik i utbildningen, men har inte fått något gehör.
En klasskamrat till mig mailade sedan till kåren och frågade hur det låg till, och fick beskedet att innan socionomprogrammet gjordes om fanns det samtalsmetodik som valbar kurs och den var mycket populär. Sedan gjordes utbildningen om och samtalsmetodiken togs bort, även som valbar kurs. Jag kan inte nog understryka hur mycket detta upprör mig!

Jag lånade på eget bevåg några böcker i samtalsmetodik och läste på bussen hem. På baksidan av de ena står det "Samtal som verktyg handlar om det professionella samtalet, dvs socialarbetares, kuratorers och psykologers viktigaste arbetsinstrument."! Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det stämmer. Men vi som har valt att läsa vår socionomutbildning på Stockholms Universitet får inte någon utbildning i att samtala med människor. I stället har vi nu läst 14 p forskningsmetoder! Ingen kunskap är enligt mig onödig kunskap, men om man måste välja bort något behöver man kanske inte välja bort just samtalsmetodiken då? Då kanske man ska välja bort kursen där vi lär oss att konstruera enkäter! För jag tror att jag har snäppet bättre användning för samtalsmetodiken när jag ska ut och arbeta, och det är mot det målet jag strävar - jag vill ut och arbeta, och jag vill göra det bra!

Över allt i media rapporteras det om "vilka dåliga socialsekreterare" det finns i det här landet, och handlar rapporteringen inte om det berör den de många sjukskrivningar och hot om våld som förekommer inom det sociala arbetsområdet. Det är inte uppiggande för en student att höra. Det är stressande, och man oroar sig verkligen för - och anser det extra viktigt - att utbildningen verkligen förser en med de kunskaper man behöver för att kunna komma ut och arbeta sedan. Man vill göra ett bra jobb. Man vill kunna göra ett bra jobb.

Musikhjälpen 2010

Jag lyssnar väldigt sällan på radio, men i går hamnade jag under en biltur av en slump på P3 och jag hörde då att de just nu har en kampanj vid namn "Musikhjälpen 2010" som går ut på att samla in pengar för att stoppa handel med barn, trafficking.
Det är tre radioprogramledare som bor i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Malmö, och sänder live dygnet runt mellan 13-19 december. Svt sänder även video från buren live på sin hemsida svtplay.
Lyssnarna får önska låtar genom att skicka sms-gåvor på 50, 100 eller 200 kronor och jättemånga kända och okända människor i Sverige har skänkt olika objekt som auktioneras bort till förmån för insamlingen. På radion pratade de om att Zlatan skänkt en tröja som var uppe på 10.000 kronor och jag såg på kampanjens tradera-sida att Filip och Fredrik skänker en middag tillsammans med dem och den är nu uppe i över 13.000 kronor!
En konstnär, Lars Lerin (jag tänker inte låtsas som att jag vet vem det är), har skänkt en akvarell + tillhörande bok och det är uppe i 50.000 kronor!!!

Är det inte underbart med kändisskap på det sättet? Det finns faktiskt tillfällen då det verkligen är användbart och värdefullt, då personen som för tillfället innehar det kan göra något riktigt bra med det - även för andra människor - om de själva har viljan. Det är ju tyvärr inte alla som har några sådana ambitioner, men jag blir så glad av att se sådant här!

Musikhjälpen är ett samarbete mellan SR, Svt och Radiohjälpen, och det är ett koncept som härstammar från Holland. Där heter det "Serious Request" och arrangeras tillsammans med Röda Korset. Förutom Holland genomförs det i Kenya, Belgien och Schweiz. I Sverige har det arrangerats sedan år 2008.

Musikhjälpen 2010, Sveriges Radio
Musikhjälpen 2010, Svtplay
Musikhjälpens auktioner, Tradera

"Rätten till en trygg uppväxt" av Rädda Barnen

Vill rekommendera alla att gå in och titta på Rädda Barnens film om Rätten till en trygg uppväxt som tar upp barnmisshandel i hemmet på ett insiktsfullt sätt.

Här kan du se filmen

Dugga 1 i Familje- och föräldraskapspsykologin klar

Idag har jag skrivit klart Dugga 1 i Familje- och föräldraskapspsykologin (vi läser just nu Moment 2 som är utvecklingspsykologi). Duggan bestod av 4 frågor som skulle besvaras på max 4 sidor, man skulle diskutera:

1. fördelar och nackdelar med könsneutrala förskolor
2. effekterna av barns egocentrism på deras tänkande kring sig själva
3. validiteten för två valfria experiment utförda på barn under 3 års ålder
4. hur vuxna bör bemöta barn som uppvisar prov på bristande anknytning

Själv brinner jag väldigt mycket för anknytningsteorin och tyckte att den frågan var väldigt intressant och rolig att skriva om, även om den här kurslitteraturen (The Development of Childen, av Lightfoot, Cole & Cole) utelämnade en hel del kring anknytningsmönstren som kurslitteraturen i Spädbarnspsykologikursen tog upp vilket fick mig lite fundersam. När man läser om samma ämne i olika böcker och märker att de beskriver det lite annorlunda, och att en bok utelämnar vissa teorier, blir det tydligt för en själv att man har liten möjlighet att värdera den information man får presenterad för sig... Då börjar jag genast fundera över om den boken som utelämnar vissa teorier som den andra boken presenterar för sanningar vet något som jag själv inte vet? Nåja. Det var väldigt skönt att få duggan inlämnad i alla fall för jag har känt mig väldigt slutkörd ända sedan Forskningsmetodiken avslutades för en vecka sedan.

I morgon börjar terminens sista kurs; Fältstudier. Jag vet inte riktigt vad den kommer att gå ut på i detalj då lärarna varit väldigt förtegna men jag vet att jag och två andra studenter ska tillbringa 5 dagar på Synskadades Riksförbund, få något typ av uppdrag från dem som vi ska undersöka - antingen med en kvantitativ eller kvalitativ metod - och skriva rapport, opponera på varandras rapporter i klassen, samt skriva en egen hemtenta. Den här kursen har också rykte om sig att vara väldigt stressig och fullsmockad och att döma av schemat stämmer det nog. Vi har exempelvis fått deadline för utkast till vår rapport på en söndag klockan 18! Haha, det har jag aldrig varit med om förut kan jag säga.

Boktips: Mig äger ingen

Åsa Linderborg är sedan förra året kulturchef på Aftonbladet och gav två år tidigare ut den självbiografiska boken "Mig äger ingen" som handlar om hennes uppväxt tillsammans med hennes far i Västerås på 70-talet. Fadern Leif Andersson var alkoholiserad och har i boken väldigt svårt att upprätthålla en ordnad vardag för sin lilla dotter som han har ensam vårdnad om. Det var flera år sedan jag läste boken, så jag har svårt att komma ihåg alla detaljer - men jag minns känslan den ingöt i mig. Jag blev fascinerad över att författarinnan inte framförde en "snyfthistoria" som så ofta är fallet när barn till alkoholiserade föräldrar skriver självbiografiska böcker (och det med all rätt givetvis). Istället fick jag genomgående känslan av att hon, Åsa Linderborg, trots sin part i målet kunde betrakta sin fader med väldigt objektiv blick, att hon såg både hans goda och hans dåliga sidor och att hon inte på något vis fördömde honom. Detta gör boken fruktansvärt gripande, och jag får en klump i halsen bara av att titta på omslaget - inte en obehagskänsla utan snarare en medkänsla med människorna i boken, och jag tänker på hur många människor det finns där ute i landet som är ensamma. Jag kan verkligen rekommendera den här boken; jag har försökt få min sambo att läsa den länge nu och jag hoppas att jag lyckas bättre med läsarna av den här bloggen för han har fortfarande inte börjat!

Fattigdom i juletid

Så här i juletider tänker jag på de familjer som på grund av ekonomiska svårigheter har svårt att köpa julklappar till sina barn. På nyheterna (svt) rapporterade de idag om att kronofogdemyndigheten räknar med en stor ökning av skulder kring jul. I myndighetens "Omvärldsanalys" för 2010 visar de också att hushållens skulder ökar, och att det inte fler som skuldsätter sig utan att de hushåll som redan har skulder belånar sig ytterligare.
Som vanligt väntas julhandeln slå nya rekord, och svenskarna beräknas köpa julklappar för 7000:- per person, en ökning med 3 procent sedan förra året. Flera socialförvaltningar ger inte extra pengar till jul och då vänder sig många familjer istället till ideella organisationer som exempelvis Majblomman.


Under Almedalsveckan var det många som agiterade budskapet att barnfattigdomen i Sverige ökar. Detta fick många, till största delen Alliansen-företrädare, att gå i taket. Exempelvis Inger Fredrikssom (C), som hävdade i sin blogg att det inte existerar fattiga barn i Sverige idag, och att "barn som lever i familjer med knapp ekonomi" var ett bättre uttryckssätt. Dagens Nyheter skrev på sin ledare om att de fattiga barnen var förvrängd statistik från de rödgröna.

Allt detta verkar bero på att människor, som vanligt, använder sig av väldigt olika definitioner för att mäta det man avser att mäta. Man brukar i dessa sammanhang skilja mellan "Absolut fattigdom" och "Relativ fattigdom". Absolut fattigdom är ett sätt att mäta fattigdom som avser en fast definierad gräns för fattigdom,och som därför är ganska stabil över tid. I Sverige har SCB definierat de "ekonomiskt utsatta hushållen" som de som har mottagit socialbidrag under minst ett tillfälle under året eller de hushåll som har en inkomst som understiger socialbidragsnormen.

Relativ fattigdom är ett annat sätt att mäta, som tar hänsyn till den övriga befolkningens inkomstnivåer. Den relativa fattigdomen avser en inkomst som ligger under 60 procent av landets medianinkomst.
Vissa hävdar att denna mätteknik är väldigt missvisande, då det i praktiken innebär att folk kan röra sig in och ut ur gruppen "fattiga" utan att själva uppleva någon skillnad i levnadsstandard. Och detta stämmer visserligen - men samtidigt måste man ha i åtanke att all form av levnadsstandard, dräglig tillvaro och livskvalitet är relativ! Man jämför sig oundvikligen med människor som är runt om kring en själv, och även om det kan vara nyttigt att ha i åtanke att även den fattigaste svensk kan har det bättre än medelklassen i vissa länder - så måste man se till den omgivning varje individ lever i. Ett tillstånd där en person inte har tillgång till det som alla andra har tillgång till måste väl kunna räknas som fattigdom?

"Jul med lånade pengar", Svt.se, 2010-11-30
"Allt fler barnfamiljer behöver julklappshjälp", 2010-12-01
Kronofogdemyndighetens omvärldsanalys 2, 2010
"Fattiga barn: falsk rödgrön bild", DN ledare, 2010-07-22
" "Fattiga barn" ", Inger Fredriksson (C) blogg, 2010-07-22

Parboendegaranti i Stockholm

Läste nyss Joakim Larssons (M), det nya Äldreborgarrådet i Stockholms, debattartikel på DN Debatt i torsdags. Han nämner där en plan om att införa en så kallad "parboendegaranti" för de äldre i behov av vård i Stockholm. Förslaget är jättebra och jag hoppas verkligen att det blir av. Han skriver:

I en del av stadens boenden finns redan idag stora rum och lägenheter som lämpar sig för två. I de fall där den ena är demenssjuk finns möjligheter att den friska partnern bor i en egen lägenhet med dörr in till det rum där maken eller makan vårdas.

Frågan handlar om de fall där en part i ett sammanboende par på grund av ålder eller sjukdom behöver flytta till ett boende, men där partnern anses vara för frisk för att vara berättigad till en plats på ett boende. I många fall vill inte den friskare partnern flytta med till ett boende, men i vissa fall önskar paret att få fortsätta vara sammanboende.
Planen med parboendegarantin i Stockholm är alltså den att sådana här lösningar ska garanteras för de som önskar så.

I en rapport som Folkpartiet publicerade den 8:e april i år kartläggs landets kommuner och deras praxis för när par vill fortsätta att vara sammanboende. Av landets 290 kommuner svarade 213 på enkäten, och resultatet visar att 45 kommuner aldrig tillåter att en friskare part flyttar med till det nya boendet. 44 kommuner svarade att de tillåter det, och 118 svarade "i vissa fall".

Jag förstår inte hur det kan vara okej att kommuner gör olika på sådana här saker? Alla kommuner lyder under samma lagstiftning och får samma riktlinjer, och alla invånare i Sverige bör få samma service och samma förutsättningar - oavsett i vilken kommun de bor. Det blir ju ett sådant lotteri om det ser så här olika ut i de olika delarna av landet!

Väldigt bra om Stockholm nu inför den parboendegaranti som redan finns i exempelvis Göteborg sedan år 2008, men detta borde vara en självklar rättighet i landets alla kommuner! Kommunerna är antagligen själva oroliga för att det ska bli för dyrt, men det är inte många par som nyttjar möjligheten i de kommuner där den finns. Däremot är det desto viktigare att de par som faktiskt vill fortsätta bo tillsammans ska få det!


Läs mer
"Äldre par måste garanteras den sista tiden tillsammans", DN Debatt 2009-11-19
"Parboendegarantin ska införas i Stockholm", DN Debatt 2010-11-25
"Tills döden skiljer oss åt", Rapport från Folkpartiet, 2010-04-08

Att dricka alkohol i närvaro av sina barn

I förra veckan skrev Madeleine Leijonhufvud på DN Debatt ett förslag om att kriminalisera att vara berusad av alkohol i närvaro av sina barn. Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms Universitet, och menar i artikeln att det i svensk lagstiftning idag existerar en hel del paragrafer som skulle kunna tas bort; exempelvis är det idag olagligt att undlåta att lämna in hittegods eller att ta tillbaka sin egen cykel som står på en okänd tomt. Samtidigt argumenterar hon i artikeln för att det finns en mängd väldigt allvarliga beteenden som idag inte alls regleras med några lagar:

"Låt oss för en gångs skull se systemet från en annan utgångspunkt än vuxensamhällets. Låt oss se det från barnets perspektiv.

Vad vi då ser är ett straffsystem med vita fläckar, ett system som godtar beteenden som sätter barns liv, säkerhet och trygghet i akut fara och accepterar handlingar och underlåtenhet som är långt mer allvarliga än flertalet svenska brottstyper. "

Hon menar i artikeln att det inte borde vara lagligt att ha ansvar för ett litet barns omvårdnad och samtidigt berusa sig med alkohol. Hon nämner också att det inte är olagligt att låta bli att rädda ett drunknande barn, så länge det inte är ens eget barn - något hon också anser bör ändras i lagstiftningen.

Debattartikeln har självklart givit upphov till en hel del debatt och i tisdags pratade man om detta på Svt Debatt.

Personligen känner jag mig ganska kluven till förslaget. Jag dricker inte själv alkohol och tycker att det skulle kännas ännu mer främmande att göra det med mina barn närvarande. Jag har heller knappt sett mina föräldrar alkoholpåverkade under min uppväxt, och jag vet att min mamma nästan alltid höll sig nykter även när vi barn inte var med - om det skulle hända något och vi skulle behöva hämtas någonstans. Detta tycker jag känns som ett bra och ansvarsfullt förfarande, men samtidigt vet jag inte om jag anser att lagstiftning är rätt väg att gå?

I Svt Debatt tillstod även "lagmotståndarna" att de själva upplevt ett obehag när de som barn sett sina egna föräldrar fulla... Den upplevelsen tror jag är gemensam för de flesta barn. Det är lustigt att de flesta vuxna människor är medvetna om detta, men ändå väljer att utsätta sina barn för det.

Som vuxen kan det nog även vara väldigt svårt att sätta sig in i den maktlöshet man känner som barn. En vuxen människa har helt andra förutsättningar att själv bestämma vilka situationer och beteenden man accepterar. En smått obehaglig situation blir mycket lättare att genomlida om man känner att man själv har haft möjlighet att undvika den, att valet att göra någonting annat fanns. Ett barn har inte de möjligheterna utan får istället oftast snällt finna sig i vad de vuxna runt omkring bestämmer sig för att göra, vilket lägger ytterligare obehag till en redan jobbig situation.

Jag anser inte att det rätt och slätt bör vara olagligt att vara alkoholpåverkad i närvaro av sitt barn, däremot ställer jag mig öppen till att lagstifta mot att en förälder försätter sig i ett redlöst tillstånd när den har ansvar för sitt barns säkerhet.

Sedan bör det även vara varje förälders ledstjärna att inte försätta sina barn i situationer där de upplever obehag och otrygghet. Nog kan man spara alkoholen tills man har barnvakt?

Mer:
"Bestraffa supande föräldrar som sätter barns liv i fara",Madeleine Leijonhufvud, Debattartikel i DN 2010-11-19,
"Ska det vara brottsligt för föräldrar att vara berusade med sina barn?"Svt Debatt, Svt play, 2010-11-23

PF-lektionen avklarad!

Idag har vi haft kursen Professionsspecifika Färdigheter (PF), en kurs som ger 1 poäng per termin, alla terminer, och syftar till att använda kroppen som redskap och personlig utveckling och så vidare. Den här terminen har alla i klassen gruppvis fått hålla i varsin lektion, och vår grupp hade således "undervisning" idag om "Professionella samtal med barn". Det var väldigt svårt att planera lektionen då det inte ska vara föreläsningar och dylikt utan aktiva övningar, och då (nästan) ingen i klassen har någon utbildning i att samtala med barn. Det går ju inte bara att kasta ut lite diskussionsfrågor och tro att man lär sig att samtala med barn på det sättet - om man inte har några som helst förkunskaper.
Men jag tror att vi lyckades balansera dagen hyfsat bra, även om alla i klassen är halvdöda nu och har lite koncentrationssvårigheter på grund av stressen från de Kvalitativa forskningsmetoderna... Som tur är tar den kursen slut i morgon, i och med ett slutseminarium och uppsatsopponering på varandras arbeten. Frågan är nu bara hur jag ska lyckas skrapa ihop lite energi för att förbereda min del av min grupps opponering?
Till i morgon ska jag besvara följande:

1. Hur har författarna gått tillväga för att besvara frågeställningarna? Är metodvalet och genomförandet tillräckligt och tydligt beskrivet?
2. För- resp. nackdelar med vald metod?

Självmord bland unga sprider sig

Svenska Dagbladet skriver idag i en artikel att självmord bland unga kan "smitta", det vill säga sprida sig i omgivningen. Artikeln baserar sig på en avhandling skriven av Lars Johansson med titeln "Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention" (Onaturliga dödsfall bland tonåringar – epidemiologi och prevention), där författaren har intervjuat efterlevande anhöriga om deras behov av stöd och hjälp. Under studiens gång upptäcktes att några av självmorden hade en koppling till varandra, och två så kallade kluster av självmord upptäcktes.

Fenomenet med att självmord smittar är ingen ny upptäckt, även om det kanske inte har funnits några dokumenterade fall av det i Sverige tidigare. Det vet jag dock inte om det har.
Det brukar ibland benämnas "Werthereffekten" efter att många unga män tog livet av sig då Goethe på 1700-talet skrev boken Den unge Werthers lidanden som slutar med att Werther tar livet av sig, plågad av en olycklig kärlek. Termen myntades år 1974 av den amerikanske sociologen David Phillips.
Genom historien finns det flera väldokumenterade fall som visar att detta fenomen faktiskt existerar, och man har även sett att effekten av ett självmord till stor del påverkas av medias hanterande av frågan. Genom att bland annat rapportera om självmordet på ett sakligt sätt, informera om den hjälp som finns att få samt inte lämna ut för mycket detaljer om förfarandet kan man minska unga människors benägenhet att ta efter.

Läs mer
Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention, avhandling av Lars Johansson, Umeå Universitet
Kan självmord smitta bland unga?, artiken i SvD

Behöver du hjälp?
Nationella hjälplinjen klockan 13–22: 020-22 00 60
BRIS, Barnens rätt i samhället: 116 111, ­Vuxnas telefon om barn: 077-150  5050
SPES för dig som för­lorat en anhörig klockan 19–22: 08-34 58 73
Jourhavande kompis (Röda korset): 020-222 444
Jourhavande medmänniska klockan 21–06: 08-702 16 80

Kathy Harrison, "De bortglömda barnen"

I fredags var jag på biblioteket i Norrtälje och råkade få syn på en bok som fångade min uppmärksamhet; De bortglömda barnen skriven av Kathy Harrison. Det är en självbiografisk bok skriven av en kvinna boende i USA, som under flera år tillsammans med sin man och deras fem barn har tagit emot fosterbarn till sitt hem. Då de både fungerar som ett permanent fosterhem samt som akut jourhem, är det en hel del barn som har passerat genom deras hus och liv genom åren. Hon skriver engagerat men inte sentimentalt om hur det är att leva som de gör, och den är enligt mig en riktig sidvändare!

Jag har läst en hel del självbiografiska böcker skrivna av vuxna som, som barn farit illa, barn som flyttar runt bland fosterfamiljer - men aldrig någon bok skriven av en fostermamma (eller familjehemsmamma som det ju heter idag). Sedan jag började studera till socionom är det främst det perspektivet som intresserar mig, hur man som vuxen hanterar situationerna som uppstår. Barnens berättelser är självklart väldigt viktiga att ha med sig, men ofta känner jag mig maktlös när jag läser dem snarare än styrkt. Den här boken inspirerar och jag har visserligen inte läst klart den ännu men jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur det kan vara att leva som ett familjehem!

Hemtentan inlämnad!

Idag var det deadline för hemtentan i delmomentet Kvalitativa forskningsmetoder 7,5 p (som ingår i den större kursen Forskningsmetodik 15 p, som i och med denna tenta nu nästan är slut). Vi skulle i hemtentan svara på två frågor, och för godkänt betyg skulle vi ha minst 10 referenser i texten. För högre betyg skulle vi ha minst 25(!) referenser i texten. Lägg därtill att vi fick maximalt lämna in två A4-sidor med text, inklusive referenslista, och det blir en väldigt tråkig uppgift att genomföra.

Det fanns inte så mycket utrymme för att skriva några som helst egna tankar eller reflektioner, om man ville ha ett högre betyg d.v.s - satsade man på ett lägre betyg med endast 10 referenser i texten fick man nog plats med lite mer analys och djupa resonemang, något som visserligen är helt bortkastat att i så fall lägga ner tid på, då man ju ändå inte kan få mer än godkänt. Låter det lite galet? Ja det tyckte vi i klassen också.

Min klass (inte jag) har läst en kurs för den här läraren tidigare, och han bedömer hemskrivningarna efter ett speciellt system: Får man underkänt på ett område får man underkänt på hela tentan. Visserligen med möjlighet till komplettering, men efter komplettering (om sådan varit nödvändig) kan man - enligt källor i klassen - inte få mer än ett E, dvs lägsta möjliga betyg som ger godkänt. Detta innebär i praktiken att om man missar att skriva tryckort i referenslistan får man underkänt, efter att man har fixat detta avgörande misstag kan man maximalt få betyget E på sin tenta. Jag känner mig just nu helt övertygad om att jag har missat något någonstans i tentan, det känns som att man alltid gör det? Är i alla fall mentalt inställd på att få mitt första E.

Men jag funderar också lite på om lärarna verkligen får sätta betyg på det här sättet? Det känns inte så förenligt med dagens syn på lärande och kunskap...

Barnskyddsutredningen

I slutet av 2007 tillsatte regeringen en utredning av bestämmelserna som rör barn och unga i SoL (socialtjänstlagen (2001:453)) och LVU (lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Utredningen fick namnet Barnskyddsutredningen och leddes av Kerstin Wigzell. Sommaren 2009 lämnades rapporten från utredningen in, och den ger förslag till en ny lag;
Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU)
Detta innebär dels att vissa lagar och paragrafer slås ihop och flyttas runt, och dels föreslås även ett antal förändringar av lagarna. Till exempel ska barns möjlighet att prata med socialtjänsten utan föräldrars tillåtelse utökas och socialstjänsten ska kunna följa upp ett barns situation utan föräldrarnas tillåtelse. Det ska även bli ett krav att ha socionomexamen för att arbeta med den sociala barn- och ungdomsomsorgen. Allt detta tycker jag låter jättebra!

Det enda jag känner mig lite skeptisk till är det förslag som innebär att en person som gör en anmälan om misstanke att ett barn far illa ska kunna begära ett möte med socialtjänsten och den anmälda familjen. Den anmälande personen ska även kunna få information om socialtjänstens beslut att antingen inleda eller inte inleda en utredning. Jag har inte läst rapportens text i detalj i denna fråga, men jag undrar vilka anmälare som avses - är det alla eller bara vissa? Att samarbetet och informationen till skola och berörda lärare förstärks tycker jag är jättebra. Men jag ser ingen vits med att en anmälande granne ska kunna få information av socialtjänsten om vad de har beslutat.

Sekretessen som reglerar vad socialsekreterarna får och inte får informera om är en knepig historia, och mycket hårdare reglerat än vad många förstår. Jag tycker visserligen att det kan vara bra att ge socialarbetaren lite mer svängrum - om det enligt dennes bedömning gagnar den berörda familjen eller barnet. Men så som texten är formulerad fattar jag det som att det är för anmälarens skull, och på dennes initiativ, som informerandet ska ske. Det tycker jag låter ganska integritetskränkande. Inte har man väl som anmälare av ett brott där man själv inte är brottsoffer (exempelvis bevittnar ett inbrott, misshandel osv) förtur på att få information från polisen om det brottet? Det skulle väl vara ganska konstigt. Däremot finns det som sagt var säkert tillfällen då det för familjens skull kan vara bra att informera vissa berörda parter om olika saker, men enligt mig ska det i så fall ske på socialtjänstens initiativ och inget annat!

Just nu är det lite svårt att hinna med bloggen för det är fruktansvärt mycket annat att göra, både i de ordinarie studierna och i min distanskurs i Familje- och Föräldraskapspsykologi.

På Socionomprogrammet läser vi just nu 14 p Forskningsmetodik, delkurs/moment ett (kvantitativa forskningsmetoder) är avklarad och vi är mitt uppe i delkurs två, Kvalitativa forskningsmetoder. Extremt stressig kurs! Vi ska genomföra en kvalitativ intervju-undersökning med tillhörande rapport på 2 veckor. Tre dagar efter det ska en hemtenta in. Jag undrar hur de har tänkt att man ska hinna med detta?

I psykologikursen har vi precis läst klart det första momentet som var en översiktskurs i psykologiämnet, roligt nog skrev jag ett VG på den tentan i söndags! Nu börjar delkurs två, vilket består av 7,5 p Utvecklingspsykologi. Jag har läst lite utvecklingspsykologi tidigare, i en liten psykologikurs på socionomutbildningen, men denna kurs kommer att bli mycket mer utförlig och avancerad. Som kurslitteratur har vi boken "The Development of Children", en stor och tung bok som kostar 1300:- ny! Helt galet, som tur var kunde jag fjärrlåna den från ett bibliotek i Sundsvall för den fanns inte ens på Universitetsbiblioteket i Stockholm, utan det var bara 4 bibliotek i hela landet som hade boken.

Jag har i alla fall flera blogginlägg planerade i huvudet, sedan får vi se när jag får tid att sätta det på pränt

VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta

För någon månad sedan var jag på en tjejmiddag, och jag träffade då en gammal kurskamrat till min syster. Hon berättade om en ideell förening som hon är involverad i som heter VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Hon förklarade lite snabbt för mig vad det går ut på, och ju mer jag tänker på det desto mer genialt framstår initiativet!

Som namnet antyder handlar det om människor som är utsatta för våld i en nära relation. Sedan 1984 har det funnits brottsofferjourer i Sverige, men som VOOV skriver på sin hemsida är det väldigt få av dagens skyddade boenden som har möjlighet att även ta emot husdjur. De flesta som har ett eller flera husdjur kan nog tänka sig hur detta kan påverka en människa som är i behov av att få komma till ett skyddat boende, och som står i valet och kvalet om huruvida han eller hon ska våga ta steget. Och jag personligen kan även föreställa mig att banden till husdjuret blir extra starkt under levnadsförhållanden som involverar våld och olika typer av misshandel.

Med hjälp av sina volontärer förmedlar VOOV jourhemsplatser som tar emot de husdjur till människor som är i behov av skyddat boende. I dagsläget är de endast verksamma i och kring Uppsala, men jag är övertygad om att detta kommer att sprida sig!

Det är helt absurt att föreställa sig att en människas säkerhet skall stå och falla med det faktum att det skyddande boendet inte tar emot pälsdjur, och jag är full av beundran över dessa veterinärstudenter som engagerar sig i den här frågan!

Läs mer:
VOOVs officiella hemsida
Uppsala Nya Tidning: Uppsalas veterinärstudenter hjälper utsatta djur
VOOV på Facebook

Filmtips: I Rymden Finns Inga Känslor

I lördags var jag på bio och såg den nya filmen I Rymden Finns Inga Känslor, regisserad av Andreas Öhman . Filmen är en lättsam drama/romantisk/komedi som handlar om Simon som har Aspergers syndrom och bor tillsammans med sin storebror och dennes flickvän, och ett flertal dråpliga situationer uppstår självklart som en följd av detta. Filmen är inte speciellt realistisk - som de flesta romantiska komedier - men Bill Skarsgård gör rollen som Simon med bravur och har enligt mig fångat mycket av det som är typiskt för Aspergers syndrom, även om det för dramatikens skull är lite extra tillskruvat. Filmen är bara drygt 1 timme och 20 minuter lång, men den kändes inte kort. Trailern anser jag avslöjar alldeles för mycket, så om du vill se filmen - se inte trailern innan!

Glada Hudik-teatern

Jag hörde ett inslag på radion häromdagen, som handlade om Glada Hudik-teatern. SVT började igår att sända en dokumentärserie om teaterensembeln från Hudiksvall som består av vad de själva benämner som "utvecklingsstörda och normalstörda" människor - underbar formulering förresten! På deras egen hemsida går det att läsa att de har hållit på sedan 1996, och att de nu är inne på sin 9:e produktion, denna vid namn Elvis.
Pär Johansson, som var den som drog igång det hela och som var den som intervjuades i radioinslaget jag lyssnade på, berättade om hur deras grupp mötte starkt motstånd i början. Hur de innan den första föreställningen motarbetades av både hans arbetskamrater på dagcentret och anhöriga till de medverkande.
Jag tycker att det är ett underbart initiativ och jag kommer att följa dokumentärserien genom svtplay med stort intresse!

Det är konstigt att det, år 2010, väcker så stor uppmärksamhet - och så mycket känslor - när människor med en utvecklingsstörning erövrar nya områden, "våra" områden. Jag tänker då främst på den omtalade reklamen för ICA med praktikanten Jerry. Ica-Jerry som Mats Melin har kommit att kallas. Vi ser människor i reklam varje dag. Men så fort en människa med utvecklingsstörning framträder i en reklam blir en del upprörda och menar att det är fel, att han inte bör vara med i en reklam. Människor som är negativa till hans medverkan verkar själva anse att det är för hans egen skull som han inte borde vara med. Att man på något sätt driver med hans funktionsnedsättning. Men på vilket sätt - driver man med funktionsnedsättningen enbart genom att visa upp den?
Själv tycker jag att det är extremt viktigt att människor med olika typer av funktionsnedsättningar, utseenden och beteenden figurerar i alla möjliga olika sammanhang. De här människorna finns, de lever i Sverige idag 2010 och de måste även få synas!

Tentaresultat

Ja, det tog exakt 3 veckor! I onsdags fick jag via mail veta hur det hade gått på psykologitentan - jag fick ett C. Helt okej antar jag med tanke på att jag läste in kursen på 2 veckor... fast det kändes som att jag skulle få i alla fall ett B när jag skrev den. :(
Men skönt att ha det avklarat! Nästa onsdag ska hemtentan i den kurs jag läser nu in: Åldrande och funktionshinder. Åldrande har en hemtenta och Funktionshinder har en hemtenta. Allt inom loppet av fyra veckor - absurt!

Kursstart imorgon

Psykologi(om)tentan i onsdags gick jättebra - tror jag! Det är fruktansvärt irriterande att (eventuellt) behöva vänta i 3 hela veckor på att få veta resultatet... men det var 5 frågor med 5 poäng per varje - godkäntgränsen var 10 poäng. Det räckte alltså med 2 poäng per fråga för att bli godkänd och det känner jag att jag måste ha klarat. Jag hade läst på väldigt mycket men det är så jobbigt med salstentor, för vid en viss tidpunkt blir det inte kunskapen som blir begränsande utan snarare antalet muskler i handleden. Kort sagt - jag orkar faktiskt inte skriva hur mycket text som helst under så kort tid så till slut ger jag upp och lämnar in trots att jag vet mycket mer om ämnet. Nåja, det var fruktansvärt skönt att ha det överstökat iallafall. Nu ser jag fram emot två kursstarter i morgon:
*Åldrande och funktionshinder 7,5 hp (hör till socionomprogrammet)
*Familje - och föräldraskapspsykologi 30 hp (distanskurs på halvfart)

Snart skolstart!

Den 30 augusti börjar studierna igen - det är 11 dagar kvar! Sommaren har varit fruktansvärt mysig och avkopplande och jag kan verkligen inte förstå att det redan är dags att börja! Att mitt år som mammaledig är slut för den här gången.
Studierna har förresten för min egen del redan börja , för jag har sedan det första året på socionomprogrammet en rest i och med delkursen Psykologi 7 hp som jag aldrig gjorde klart. Efter lite mailande fram och tillbaka har jag nu anmält mig till ett uppsamlingstenta-tillfälle som kommer att vara den 25:e augusti klockan 9-13. Det var den 12:e som jag fick veta detta vilket gav mig 13 dagar att läsa in hela kursen, 229 sidor. Det blev 17,6 sidor per dag. Inför denna termin känner jag mig väldigt organisatorisk och företagsam så jag har gjort ett lässchema som jag faktiskt - hör och häpna - följer. Jag ligger enbart en dag efter för tillfället. :)
Ang. spädbarnspsykologikursen så har jag till min stora sorg inte gjort klart den. Men jag kämpar på med den, små små myrsteg i taget. Samtidigt har jag blivit antagen till en distanskurs som sträcker sig över de två nästkommande terminerna, HT10 och VT11, "Familje- och föräldraskapspsykologi", en 30-poängs distanskurs som går på halvfart. Den startar också den 30:e och jag vill verkligen verkligen bli klar med spädiskursen tills dess. Något som i princip är omöjligt. Nåväl. Jag SKA ro allt detta i hamn har jag bestämt mig för!

Dokumentärtips

På Svt Play kan man nu se en dokumentär i två delar om ett rättsfall från 2006 i Nevada, USA. Gladys Perez och hennes pojkvän Anthony Colon stod åtalade för att ha mördat Gladys 3,5-åriga dotter Crystal och sedan dumpat henne i en container.
Det framgick ganska otvetydligt att det var pojkvänen Anthony som slagit ihjäl den lilla flickan, paret hade ytterligare tre barn (Gladys ett, Anthony två) som var närvarande vid dödsmisshandeln och Gladys var vid tillfället även gravid med deras första gemensamma dotter, en liten tjej som föddes under tiden hon sedan satt i häktet.

När jag hör om sådana här fall känner jag att jag behöver förstå hur det kunde hända! Jag behöver ett svar på frågan "Varför?". Tyvärr är det ju aldrig någon som kan ge ett klart svar på det, om man kunde det skulle man ju aldrig behöva uppleva ett till sådant fall...

Den här dokumentären är inte direkt en djupdykning i de inblandade människornas psyken, faktiskt så får man inte se speciellt mycket av deras egna yttranden och tankar om det som hänt. Men den visar en intressant aspekt av att arbeta med utsatta barn och kvinnor - de är inte alltid villiga att ta emot den hjälp som erbjuds.

I de Hollywood-filmer vi alla matas med från tidig barndom framställs det i princip alltid som att kvinnan är villig att lämna den förtryckande mannen bara hon får en möjlighet. Tänk Julia Roberts rollkaraktär i filmen "Sova med fienden". Hon är företagsam, driftig och modig. Hon planerar, väntar och tar chansen att fly när den presenterar sig. Det som i filmen inledningsvis håller henne fången är rent fysiskt våld, men hennes personlighet och psyke har han inte lyckats få något grepp om. Innerst inne är hon en vanlig rationell människa.

Som socialarbetare kan man kanske också ha den inställningen att de man ska hjälpa ska vara tacksamma och kanske till och med ödmjuka. Att försöka hjälpa en kvinna som blivit misshandlad av sin man under flera år kan vara ett uppdrag fyllt av motstånd, men man kanske inte räknar med motstånd från kvinnan själv? Man kanske inte räknar med att efter att man efter flera månaders arbete, efter att äntligen ha lyckats ordna med ett skyddat boende och besöksförbud, få höra att kvinnan går tillbaka till mannen?
Nu vet jag inte hur vanligt det är, jag har inga siffror på det, men just själva principen att den misshandlade kvinnan fortfarande kan älska sin man... det kan nog vara lite svårt för utomstående att ta in.
Katarina Wennstam skriver i den mycket läsvärda boken "Flickan och Skulden" om fenomenet med att flickor som blivit våldtagna faktiskt kan fortsätta vara kära i sin våldtäktsman efteråt. Detta försvårar självklart situationen vid en eventuell rättegång, tyvärr ligger det ofta flickan i fatet då en del då betraktar det som osannolikt att en våldtäkt faktiskt har skett.

För att återkoppla till dokumentären kan jag för de som inte orkar titta på de två delarna berätta att flickans mamma, Gladys, direkt efter händelsen visar att hennes största bekymmer rör vad som kommer hända med hennes pojkvän, hennes dotters mördare. Hon visar inte mycket sorg över att dottern är död. Hon oroar sig mycket över om pojkvännen kommer att dömas till dödsstraff, huruvida hennes ofödda dotter ska få hans efternamn (och därmed registreras som hans dotter), och till och med om de ska gifta sig med varandra. Hon skriver hundratals kärleksfulla och erotiska brev till honom i häktet. Det framkommer att han misshandlat henne grovt på regelbunden basis. Ändå är hon som besatt av honom. Hennes advokater försöker desperat få henne att tänka om, att bry sig om barnens och sitt eget bästa, men det är lönlöst. Istället uppger hon att hon "saknar" att bli misshandlad av honom(!).

Mycket mycket frustrerande att betrakta!

Hemtjänst i sommarstugan

Så här i sommartider har frågan om hemtjänst i sommarstugan dykt upp i media. Tidigare har det varit så att man har rätt till hemtjänst i den kommun man vistas i, dvs även i sin sommarstuga, och det har då varit så att det är vistelsekommunen som får betala för den kostnad som hemtjänsten innebär. Många "sommarkommuner" blir då väldigt hårt belastade under sommarhalvåret när folk åker ut till sina sommarstugor. Bara i Norrtälje kommun har de 65 sådana ärenden och det innebär en kostnad på cirka 1 miljon kronor extra under ett år, vilket blir väldigt tungt för kommunen. Många kommuner har länge protesterat mot det här systemet, men ingen lagändring har ännu genomförts.

Nu har frågan aktualiserats igen genom att Borgholm har infört ett tak på fyra veckors hemtjänst för sommargästerna, en tidsrymd som anses som "skälig levnadsnivå" så som socialtjänstlagen föreskriver. En 75-årig kvinna från Nacka överklagade Borgholms beslut i förvaltningsrätten men kommunen fick rätt. Nu har flera kommuner följt efter, exempelvis Värmdö, och andra utreder möjligheterna att införa ett tak för beviljad "sommarhemtjänst".

Det blir väldigt märkligt när kommuner på det här viset kan reglera hur mycket tid en människa har rätt att vistas i sin egen sommarstuga. Ett sådant här beslut påverkar ju inte enbart den individ som har fått hemtjänsten beviljad, utan även eventuella anhörigvårdare blir ju hindrade från att få den välbehövda semester och miljöombyte som krävs för att orka med ännu ett år...

Nu har Regeringen, med folkhälsominister Maria Larsson (KD) i spetsen, lagt fram ett förslag som innebär att det istället blir hemkommunen som står för kostnaden för hemtjänsten under vistelse i sommarstuga. Förhoppningsvis blir detta alltså den sista sommaren som människor i behov av hemtjänst blir förhindrade av njuta av sommaren i sina sommarstugor precis som alla andra har rätt att göra!

Kurslitteratur införskaffad

Jag har nu tagit tag i kursen Spädbarnspykologi som jag tänker läsa på distans under sommaren. Steg ett är att införskaffa kurslitteraturen och som tur var fanns 3 av 3 böcker till det första momentet (av tre!) här på biblioteket i stan. Det är först boken "Graviditetens möjligheter" skriven av Margareta Brodén, en jätteintressant bok som handlar om föräldrars (främst mödrars) relation till sitt barn både under graviditeten och efter att barnet har fötts, anknytning och problem som kan uppstå i anknytningen. Den läste jag redan förra våren, men jag måste (och vill) läsa om den nu för att friska upp minnet.
Sedan är det en bok skriven av utvecklings-psykolog-gurun Daniel N. Stern som har den smått pinsamma titeln "En mor blir till" och slutligen en bok av författaren D.W. Winnicott, som heter "Spädbarn och deras mödrar" där jag inte vet något om vare sig författaren eller boken för den har jag inte hämtat ut på biblioteket ännu.
Jag passade även på att låna Daniel Sterns bok "Ett litet barns dagbok" som min utvecklingspsykologilärare tipsade om förut när vi läste psykologikursen på socionomutbildningen första året, första terminen. Den ska bli intressant att läsa och jag tror att den passar bra att läsa när man själv har en liten spädis hemma. Återkommer senare med mer ingående kommentarer till böckerna.

Kaliber granskar statens ungdomshem del 1

Den 16 maj blev det i olika medier uppmärksammat att ungdomar som omhändertagits enligt LVU och tvångsvårdas på statens ungdomshem förvägras daglig utevistelse. Jag skummade igenom en av artiklarna men har inte förkovrat mig i ytterligare i ämnet förens idag då jag själv lyssnade på radioprogrammet Kalibers reportage.
Jag blev självklart upprörd när jag läste artikeln i tidningen, men det är samtidigt väldigt svårt för en människa (jag själv), som ej varit med om något liknande, att föreställa sig hur det kan vara att inte ha möjlighet att gå ut om man själv vill det. Genom att lyssna på radioreportaget kunde jag få en större insikt i hur de här ungdomarna upplever sin fruktansvärda situation, och hur den påverkar dem. För det är verkligen en fruktansvärd situation.
En viktig detalj i radioprogrammet Kalibers reportage är när de besöker en av Sveriges säkraste anstalter Hall. Där finns mycket grova brottslingar så som mördare och rånare. Reportern träffar och pratar med Halls kriminalvårdschef som berättar om de rutiner för utevistelse de har där, och det är väldigt intressant att höra hur hon beskriver att alla interner på Hall har rätt till en timmes utevistelse varje dag. Hon säger att något annat vore omänskligt, till och med de interner som är isolerade får en egen liten utegård att röra sig på under en timme under dagen.

Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag funderar över hur det går till på Statens ungdomshem - egentligen? Vem var det som kom på idén att man skulle klassa utevistelser som ett privilegium som ungdomarna måste förtjäna samtidigt som fångar på landets fängelser har utevistelser som lagstadgad rättighet? Vad har den personen för utbildning och perspektiv - för vems skull togs det beslutet? Vad är nästa steg- ransonera maten också, ta bort madrassen ur sängen, förbjuda barnen att duscha? Människan är ju ändå sist och slutligen en biologisk varelse, och hon behöver solljus och frisk luft för att må bra! Och är det ändå inte att barnen och ungdomarna ska må bra som är målet för en placering på ett ungdomshem? Att tvångsvårdas på en institution måste vara en fruktansvärt invasiv upplevelse, en viktig del av ungdomshemmets uppgift borde väl rimligtvis vara att försöka mildra den eventuellt traumatiska upplevelse som själva omhändertagandet och efterföljande tvång kan innebära. Som de säger i reportaget, målet måste ju vara att man ska komma bättre ut än vad man var när man kom in.

Statens institutionsstyrelse, SiS, säger i ett pressmeddelande den 12 maj i år på sin hemsida att de betraktar utevistelse som betydande för ungdomens fysiska och psykiska hälsa, och det står också att alla ungdomar ska ha rätt till utevistelse.

Lyssna på och läs om Kalibers reportage här.

Det hatade yrket...

SKTFs tidning skrev häromdagen om att höstens ansökningar till Socionomprogrammet har minskat kraftigt jämfört med förra höstens ansökningsantal. Hela 19 % mindre ansökningar! Detta samtidigt som antalet sökande till universitet och högskolor generellt sett ökar.

Men varför är det så sjunkande ansökningssiffror till just socionomprogrammet då? Själv har jag istället tidigare ställt mig frågan varför det har varit så fruktansvärt många sökande till socionomprogrammet. Att vara socialsekreterare är ju det som de flesta - i alla fall min närhet - förknippar med socionomutbildningen, och det måste ju vara ett av de mest hatade yrkena? I alla fall efter parkeringsvakt. Vem har någonsin haft något gott att säga om en socialsekreterare? De människor i ens närhet som haft personlig kontakt med en socialsekreterare vill oftast inte berätta om det då det känns pinsamt, de som ändå pratar om det säger bara negativa saker, och i medierna uppmärksammas yrkesgruppen enbart för misstag som begåtts.

Min teori är följande: om exempelvis poliser inte arbetade ute på gatorna där alla kunde se dem skulle det säkert vara samma sak för den yrkesgruppen. De flesta människor som haft någon typ av personlig kontakt med polisen har mest negativa saker att säga. Det kan vara ungdomsfyllor som resulterat i otrevliga meningsutbyten med poliser, inbrott som anmälts men där utredningen rinner ut i sanden osv. De personliga erfarenheterna är nog för det mesta negativa, och så blir det ofta om man möter människor i svåra och jobbiga situationer. Men poliserna skymtar även förbi när man visar bilder på tv-nyheterna från demonstrationer som gått fel, bilolyckor, bankrån eller bränder. Man ser väldigt tydligt allt det viktiga och bra arbetet som poliserna uträttar ute i samhället. Det sker helt öppet och alla tar del av och drar nytta av det.

För socialsekreteraren är det lite annorlunda. Mycket av socialtjänstens arbete sker i det fördolda, något som människor vet men samtidigt inte förstår! Jag har tidigare nämnt att min sambo arbetar som lärare och genom honom har jag fått uppfattningen att lärare och personal på skolan inte vet att socialtjänsten inte får rapportera tillbaka till skolan hur det går med en soc-anmälan som skolan har lämnat in. Lärarna går istället och säger till varandra att "Jaha, vi tog det svåra beslutet att göra en soc-anmälan men vad hände? Vi har inte hört något, socialtjänsten gör ju inget! Allt var i onödan." och så blir de mindre benägna att göra en anmälan nästa gång.
På forumet http://www.familjeliv.se ser jag även väldigt ofta inlägg i diskussionstrådar av typen "jag gjorde en socanmälan en gång men inget hände, socialtjänsten suger", och häromdagen såg jag till och med en tråd där en tjej skrev och berättade om något hemskt hon sett hennes granne göra, läsarna sporrade henne att göra en socanmälan, hon skrev att hon hade gjort en anmälan och då skrev folk på fullaste allvar i tråden att "håll oss uppdaterade med hur det går/vad som händer".



Människor verkar alltså enligt min uppfattning ha väldigt dålig koll på hur socialtjänsten arbetar. Socialtjänsten får absolut inte meddela anmälaren något om hur utredningen fortskrider och vilka insatser som eventuellt kan bli aktuella. Socialtjänsten får inhämta de upplysningar som anses nödvändiga från exempelvis skola och dagis, men de måste inte ha någon kontakt med dem ö.h.t. bara för att en anmälan kommit in. Det är alltså inte säkert att skolan kontaktas igen efter att de har gjort en anmälan till socialtjänsten.

Nu är ju inte jag yrkesverksam ännu, men jag kan tänka mig att den enda åtgärd som grannar och mer utomstående anmälare skulle kunna se att socialtjänsten faktiskt vidtar, det är ett omhändertagande enligt LVU. Om föräldern helt plötsligt börjar gå runt utan barnet, då kanske man kan se att socialtjänsten har gjort något. Men all annan typ av stöd som de kan erbjuda syns ju inte för utomstående.

Med den här typen av (miss)uppfattningar/förväntningar som cirkulerar är det inte konstigt att folk misstror socialtjänsten och även drar sig för att anmäla missförhållanden som de observerar. Det känns som att det är speciellt viktigt att människor verksamma inom skola och förskola får mer information om hur det fungerar vid en socanmälan, för det är tyvärr ett svårt och jobbigt steg för många att ta och då behöver man bra information om "vad som händer sedan"...

Hur inriktat är mitt program egentligen?

Jag har ansökt om - och fått beviljat - mitt studieåterupptagande inför hösten, så nu är det klart att jag fortsätter läsa på socionomprogrammet nästa termin. I och med det har jag återigen börjat fundera över den inriktning jag läser, Äldre och funktionshindrade. Den information vi studenter fick av studievägledaren när vi startade programmet var att inriktningen inte var så betydande, vi blir fortfarande socionomer och kan söka alla jobb där en socionom efterfrågas. Men nu tittade jag lite på de kurser vi kommer läsa alla terminer framöver, och det är knappast någon kurs som är "allmän", de flesta vi läser är specifika just för socialt arbete med äldre och funktionshindrade. Jag skulle inte ha något emot att arbeta som exempelvis LSS-handläggare eller enhetschef, men det är inte det jag i dagsläget brinner för. Jag längtar efter familjeutredningstjänster...
Den allmäna inriktningen läser lite småkurser i dels äldrevård, men också barn, familj, missbruk, integration osv. Vi på våran inriktning får ju inget av det där! Det gör mig lite halvt stressad, och jag blev fast besluten att verkligen läsa klart distanskursen i "Spädbarnspsykologi" som ges på distans på Linnéuniversitetet. Jag registrerade mig på kursen VT09 men var tvungen att hoppa av då min sambo låg på sjukhus en längre period och jag var själv med mina ordinarie studier, våran 2-åriga dotter samt att jag var gravid och väldigt trött. Jag har sedan dess varit i mailkontakt med läraren som har gett klartecken till att jag läser klart kursen självständigt, och igår bestämde jag mig för att ta tag i det under sommaren. Om jag ska kunna söka anställningar inom familjeenheten känns det som att jag själv måste bredda min utbildning lite, så att jag inte enbart har "socialt arbete med äldre" att visa upp...
I morgon ska jag även ringa studievägledaren på universitetet och höra mig för lite mer.

Skolkuratorernas arbetsbelastning

Akademikerförbundet SSR har nyligen genomfört en undersökning bland landets skolkuratorer och fått fram ganska dystra resultat om deras arbetsbelastning. 552 stycken kuratorer svarade på undersökningen och av svaren kan man se att

• 8 av 10 upplever en ökad arbetsbörda
• 6 av 10 anser att arbetsbelastningen ökat på grund av sociala medier
• 7 av 10 hinner inte med hälsofrämjande arbete

Förutom ökat elevantal säger kuratorerna att eleverna mår sämre, och att även de lägre årskurserna söker stöd i större utsträckning än tidigare. Som en konsekvens av detta uppger många att de väljer bort exempelvis mobbningsförebyggande arbete.

Många i min närhet arbetar som lärare - min syster, min sambo samt min svärmor. Dessutom är min systers man utbildad lärare, än dock inte yrkesverksam inom det just i dagsläget och min farmor har arbetat som lärare i många år innan pensionering. Jag har i alla fall lite inblick i läraryrkets vardag och jag tycker att det verkar som att de sociala medierna påverkar även deras arbetsbörda!
Ständigt dessa Facebookgrupper som ploppar upp, antingen sådana som öppet är nedvärderande mot t.ex. en annan elev, eller sådana som i smyg byter namn till något helt annat när ett visst antal seriösa människor gått med i gruppen.
Den sista typen av grupp gör mig mest trött, för det är så fruktansvärt barnsligt. Men den första typen av grupp, med namn som "Vi som hatar Kalle Karlsson" får mig nästan att tappa hakan! Tror eleverna verkligen att ingen kommer att upptäcka dem? Vet inte eleverna om att det är olagligt att mobba/kränka andra människor? Hur kan man då vara så dum att man gör det på ett öppet forum på internet, där vem som helst kan se det?

Ungdomar idag använder datorer i princip dagligen, men de verkar ha noll koll på vad internet och dagens teknik innebär. De förstår verkligen inte att det som "sker" på internet ligger kvar där, och kan observeras av i princip vem som helst i världen.

Folk bekymrar sig över betalningsanmärkningar, att de kan förstöra ens möjligheter att få hyreskontrakt, mobilabonnemang etc. Men de försvinner ju iallafall efter X antal år, det vet man. Men en nakenbild, fyllebild eller politisk bild som publiceras i någons ungdomliga dumhet kan ligga kvar för alltid, för evigt sammankopplad med den namn på Google.

Skolan behöver verkligen göra en insats här, med temadagar och utbildning av både elever och lärare, om vad internet faktiskt innebär. Och föräldrarna måste ta sitt ansvar och inte bara släppa barnen fria vind för våg, utan från början förklara att internet måste användas med ansvar och begränsningar. Det som sker på internet är precis lika offentligt som det som sker "irl", men det kan vara svårt att greppa.



Det känns i alla fall dystert att läsa om att eleverna mår sämre, och framförallt att man söker stöd från kurator i allt lägre årskurser... I förslaget till Den nya skollagen föreslås att alla elever ska ha tillgång till elevhälsovård i form av skolläkare, skolsköterska, kurator och psykolog. Det låter som ett mycket viktigt steg för att komma till rätta med barnens ökade ohälsa. Lagförslaget förväntas kunna träda i kraft under 2011, just nu ska riksdagen se över propositionen.

Europeiska året 2010

I år är det tydligen det "Europeiska året för att bekämpa fattigdom och social utestängning". Avsikten är att öka allmänhetens medvetenhet och att stärka medlemstaternas politiska engagemang för att bekämpa fattigdom och social utestängning. I Europa är det nästa 84 miljoner människor som lever i riskzonen till fattigdom, så det är en angelägen fråga!

Tydligen ska det här året innehålla diverse informationskampanjer och evenemang, men jag har då inte sett något alls av det än så länge?

Läs mer här

Barn i våldsutsatta familjer

Så mycket som vart tionde barn har någon gång sett eller hört en förälder bli slagen, och hälften av dem upplever det ofta. Barn kan reagera mycket olika på våldet men att se sin förälder bli slagen är en mycket skrämmande upplevelse för barnet och de kan visa tecken på ångest, aggressivitet och oro. Det finns även studier som pekar på att risken att barnet själva i vuxen ålder ska bli utsatt för våld i en nära relation ökar. I hemmet är det vanligt att både den som slår och den som blir slagen förnekar att det har inträffat och man pratar inte om det som skett. Det kan vara svårt för föräldrarna att ta in att barnet sett och/eller hört misshandeln, och att barnet behöver bearbeta detta.
Dessa barn brukar inte berätta om sina upplevelser för utomstående spontant, och de symptom de uppvisar missförstås ofta varvid barnens situation inte uppmärksammas.

I socialtjänstens 5 kapitel, 11 § står det att socialtjänsten har ett ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. Det står också att man ska vara medveten om att barn som bevittnat
våld kan behöva stöd och sedan år 2006 betraktas dessa barn som brottsoffer som kan ha rätt till brottskadeersättning från staten.
Men enligt föräldrabalken kan en förälder hindra att ett barn utreds inom barn- och ungdomspsykiatrin, och all form av frivilligt stöd från socialtjänsten kan ena föräldern stoppa.


Under 1990-talet utvecklades på initiativ av Rädda Barnen en modell för krissamtal med barn i våldsutsatta miljöer. Man kallar samtalsmetoden för "Trappan" och idag är den spridd över hela landet. Modellen beskrivs ingående i boken "...och han sparkade mamma" (2007) skriven av Ami Arnell och Inger Ekbom. Köp eller läs ett utdrag ur boken >här< ”En gång jagade min pappa mamma runt hela lägenheten.
Sedan knuffade han in henne i badrummet och dunkade
hennes huvud i badkaret så att det kom jättemycket blod.
Till slut gick han ut i köket och då låste jag badrumsdörren
och skrek åt honom att sluta slåss och då gjorde han det.
Jag var mycket rädd och skakade i hela kroppen.”
Pojke, 9 år

I polislagen slås fast att poliser är skyldiga att anmäla förhållanden till socialtjänsten som bör föranleda åtgärder från socialtjänstens sida. En undersökning från 1996 visade att i 8 fall av 43 hade socialtjänsten kännedom om misshandeln. En rapport från 2003 visade att i 13 av 39 undersökta fall där barn varit närvarande vid en misshandel av en förälder nåddes socialtjänsten av en anmälan från polisen.


Det verkar alltså gå åt rätt håll, men det finns mycket kvar att göra fortfarande! Själv har jag svårt att förstå vad som är problemet, varför finns det inte rutiner på det här sakerna? Hur kan det komma sig att ett barn lever under sådana här förhållanden, polisen kommer dit - men det tar stopp, det kommer inte vidare! Det känns ju inte som en speciellt konstig åtgärd, att höra av sig till socialtjänsten om man ser att ett barn lever med föräldrar som slår varandra. Man kan ju tänka att det skulle alla poliser göra, även om det inte fanns en laglig skyldighet från dem att göra så!? Jag skulle verkligen veta vad det är som gör att det brister. Är det socialtjänsten eller polisen som tabbar sig?