Våldtäkt fortfarande offrets ansvar? Verkligen? Tänk igen!

I förrgår var jag på biblioteket och passade på att låna två nummer av tidningen Ottar. I nummer 2 / 2010 är det en artikel som handlar om våldtäkt; Fylla fester & våldtäkter. Den handlar om Sveriges våldtäktsstatistik, vilken typ av våldtäkter som har ökat, hur anmälningsstatistiken ser ut, fördomar kring skuldfrågan och så vidare.
I artikeln intervjuas Jesper Rundeberg, gruppchef på sektionen för grova brott, Söderortspolisen Stockholm. Han säger inte så mycket men på slutet yttrar han sig kring brottsförebyggande åtgärder och då säger han så här:

- Börja i skolan. Man begår inte en våldtäkt om man inte har en skev kvinnosyn, det är en förutsättning för våldtäkt. Även som tjej måste man tänka sig för och inte försätta sig i otrygga situationer och inte följa med en total främling hem. Men man kan inte hårdra det heller! Vi måste få leva våra liv. Det kanske inte är så smart att som jättefull tjej följa med tre okända män hem till dem, utan att berätta för någon var du är. Men det spelar ingen roll! Våldtar de killarna dig är det fortfarande ett brott som de har begått - oavsett hur du som tjej "betett dig".

Jag blir helt förstummad. När man ska prata om brottsförebyggande åtgärder för våldtäkter är det enligt mig totalt ointressant att yttra sig kring tjejernas (för det är oftast- men inte alltid- tjejer) beteenden.
Okej, jag har en dotter och kommer säkerligen att försöka påverka hennes beteende för att minska risken för att hon utsätts (likväl som jag kommer att försöka påverka min sons beteende för att minska risken för att han utsätts för misshandel), men det är min roll som mamma, och det är en helt annan sak.
En polis ska inte nämna tjejernas ändrade beteenden som en brottsförebyggande åtgärd, något som staten på något sätt ska arbeta för. Det blir väldigt galet. Är det något som samhället ska initiera, att tjejerna inte ska försätta sig i "otrygga situationer"? För att förebygga brott begångna mot kvinnor bör kvinnorna ändra sitt beteende, det är polisens förslag?
Och vad exakt är en otrygg situation? Allt blir ju en otrygg situation om det finns en våldtäktsman där, det går ju inte att förutsäga vilka situationer det är.

Det är enbart när det handlar om våldtäkt som folk uttrycker sig så här. Tänk att det handlat om hur man ska få män att sluta kasta syra i sina f.d. fruars ansikten. Hur ska man förebygga detta? Jo först måste vi ju få männen att ändra sin syn på kvinnor, de måste få en bättre kvinnosyn. Men sedan måste kvinnorna även börja välja sina makar med större omsorg. Det kanske inte är så smart att gifta sig med en man om man vet att han har en sådan kvinnosyn. Nej om någon yttrade något sådant skulle man direkt se att personen som sa så ändå ansåg att kvinnan hade någon typ av ansvar i situationen.
Eller om vägverket ska presentera hur man ska förebygga olyckor i trafiken - genom att folk ska sluta köra bil? Nej det är inte rimligt.

Nu på kvällen har jag tittat på Uppdrag Gransknings program (svt play) om vård av pedofiler i Sverige. 41 minuter in i programmet ska de berätta om en våldtäkt och säger där;

"Anna våldtogs av 22-åringen på en fest. Hon gjorde misstaget att dricka sig för berusad. Hon blev ett lätt offer och våldtogs i en källare."

För det första avskyr jag när folk använder uttrycket "hon våldtogs". Det är som att man låtsas att det inte har varit någon förövare inblandad. Där gick hon gatan fram och plötsligt, som från ingenstans - hon våldtas - sedan är det över och hon har blivit våldtagen. Klart slut. "Vad är en våldtäkt? Jo det är något man kan utsättas för om man gör misstaget att dricka sig för berusad. Men vem utför det då? De flesta känner någon som har varit med om det men ingen känner någon som har utfört det."
Man får nästan en känsla av att hon var ensam om hela händelseförloppet, var det över huvud taget någon annan inblandad?



Det är mycket bättre att säga "han våldtog henne", för det är faktiskt så det är. Sätt ljuset på att det är en förövare inblandad, en förövare som inte enbart är närvarande utan som BEGÅR själva gärningen.

Sedan finner jag det mycket ironiskt att Uppdrag Granskning väljer att uttrycka sig som de gör i den här korta snutten. Vem var det som tyckte att formuleringen "hon gjorde misstaget att dricka sig för berusad" var smart? Senare i reportaget oj:ar de sig över att "Anna" inte fick något stöd av personer i samhället där hon bodde, att folk tog killens parti och lade skulden för det inträffade på henne. De drar paralleller till det inträffade i Bjästa som ju Uppdrag Granskning var med och rapporterade om. Under den senare filmsekvensen uttrycker sig kommentatorn ironiskt när han säger ungefär att en 14-årig tjej som druckigt för mycket får skylla sig själv, här är de alltså ironiska och menar på att så inte är fallet. Men i formuleringen några minuter tidigare kan man inte urskilja något spår av ironi, utan den verkar bara vara avsedd att skildra händelseförloppet. Och ändå kan de inte låta bli att peta in de där orden "hon gjorde MISSTAGET att dricka sig FÖR berusad". Späckad med värderingar av hennes beteende. Istället för att sakligt berätta att hon var berusad och killen utnyttjade detta genom att våldta henne.

Recension: Är jag normal mamma?

För några veckor sedan läste jag ut boken "Är jag normal mamma? Att se, förstå och möta en flicka med ADD" skriven av läraren och journalisten Malene Larssen.
Det är en självbiografisk bok vars första del beskriver den långa processen från det att hon misstänker att det är något annorlunda med dottern Mika fram tills dess att hon till slut får diagnosen ADD. Boken skildrar på ett mycket tydligt sätt hur Mika halkar efter i utvecklingen, först på förskolan och sedan i skolan, och hur detta resulterar i först utanförskap och senare mobbning. Det blir så lätt att som läsare sätta sig in i frustrationen mamman känner då skolan inte tar henne på allvar vare sig när det gäller Mikas sena utveckling eller mobbningen. Att hon ovanpå allt annat samtidigt bli tvungen att hantera konflikter med de mobbande barnens föräldrar, och hur jobbigt det måste ha varit att gå på föräldramöten och handbollsträningar och konstant behöva kämpa, bråka och "vara besvärlig" utan minsta stöd eller förståelse.

ADD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som ADHD fast utan hyperaktivitet. Den yttrar sig genom att man har svårt att koncentrera sig, svårt att ta in instruktioner och svårt att "komma igång", ta sig för något, starta sin "motor". Man har ofta även svårt att organisera/strukturera sin tillvaro och man kan uppleva en ökad sensibilitet som tar sig uttryck i en ovilja att duscha eller känslighet för kläder och sömmar mot huden och så vidare.

Malene Larssen beskriver i boken hur hon stannar kvar i skolan efter att ha följt Mika dit, hur hon sitter på lektionen och hjälper sin dotter med skoluppgifterna. Hon gör det för att hon är övertygad om att det behövs för att Mika ska få något gjort över huvud taget. Den dagen hon bestämmer sig för att bara passivt iakta sin dotter sitter Mika bara där och plockar med papperna, tittar ut genom fönstret, öppnar och stänger bänken några gånger och så vidare - tills det blir rast. Läraren har inte märkt något alls utan tycker att Mika har skött sig fint. Det är ingen som ser den tysta passiva flickan i klassrummet, de ser inte att hon inte arbetar på lektionerna!

Malene Larssen övertalar skolans specialpedagog att besöka en lektion för att själv se hur det ser ut, och efter det börjar det hända saker för den läraren har sett och förstått att något inte är som det ska. Om jag minns rätt så hände detta när Mika gick i 5:e klass, så lång tid tog det alltså innan skolan såg problemet.
Efter att Mika fick sin diagnos blev allt mycket bättre, men man kan ana en stor oro för hur det kommer att bli när Mika börjar på högstadiet och gymnasiet och Malene skriver i boken hur hon redan har börjat fundera på olika lösningar, ringa runt och planera.

Den andra delen av boken innehåller några mer eller mindre välformulerade texter där författaren funderar över mer allmänna saker så som "vad är normalt?", som man enligt min mening kan hoppa över för bokens förtjänst finns i den första delens personliga beskrivningar. Men den första delen är helt klart läsvärd!

Mats Thorslund om åldrandet och äldreomsorgen

Idag hade vi en mycket inspirerande föreläsning med Mats Thorslund, forskningsledare vid Stiftelsen Stockholms läns Äldrecenter, fil. dr. i sociologi, professor i socialt arbete OCH socialgerontologi, med mer! Vår lärare Lotta hade ju uppmanat oss att vara pålästa, varvid jag och flera andra i klassen läst på och även förberett några frågor att ställa. Vår klass är vanligtvis väldigt tyst och stillsam, något som vi studenter själva tycker är tråkigt men som vi verkar ha svårt att ändra på. Det gör att vi kanske verkar ointresserade även när det är en föreläsare som vi verkligen uppskattar.
(Jag glömmer aldrig när Alain Topor var i vår klass och pratade om psykiatrivården, vi satt som fågelholkar och sa inte ett knyst även när han uppmanade oss till det. Jag grämer mig än i dag över den föreläsningen för den var så bra och flera av oss i klassen pratar fortfarande om den! Tyvärr märkte nog inte han något av att vi kände så...)

Åh vad jag undrar hur föreläsaren idag uppfattade oss! Vi ställde inte mycket frågor under hans föreläsning, den fråga som jag hade tänkt fråga efteråt (som rörde något ur kurslitteraturen som han har varit med och skrivit) ställde jag aldrig för det fanns inte direkt tidsutrymme för att ställa frågor efteråt. Men nu kan jag inte sluta fundera över den, för jag ville verkligen diskutera den... Nåja.
Men oj vad alla pratade under pausen, om hur bra föreläsningen var! Den var en riktig ögonöppnare för mig och jag känner att jag kommer påbörja alla mina meningar med "Mats Thorslund sa...." den närmaste veckan!

Vi har under utbildningen upprepade gånger hört talas om den demografiska utveckling som ligger framför oss, det vill säga att antalet äldre kommer att öka i förhållande till antalet yrkesverksamma, och vilken utmaning det kommer att vara och så vidare. Men ingen har riktigt förklarat för oss hur stort "problemet" egentligen är - förrän idag!



Så här ligger det till:

På 70-talet gick det 4 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.
Idag går det ca 3 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.
År 2040 kommer det att gå 2 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.

Arbetskraften
Detta skapar ett problem, inte minst vad det gäller arbetskraftsbrist! Hur ska man kunna ta hand om de äldre som behöver vård när det inte finns tillräckligt med yngre friska människor för att sköta om dem? Det är ju inte direkt enbart arbeten inom äldreomsorgen som skall tillsättas heller... Nu kanske någon föreslår att vi ska importera arbetskraften, men det går inte heller då samma utveckling väntas i alla de europeiska länderna, Kina, Indien, Japan och så vidare.

Pensionerna
Ett annat problem som följer av denna utveckling är pensionerna! Jag måste erkänna att jag inte har haft en aning om vad vårt nuvarande pensionssystem går ut på, eller hur det föregående systemet såg ut för den delen. Men idag fick jag alltså lite klarhet, och det var inte glada nyheter för min generation.
Det förra systemet gick ut på att arbetarna fick ett "löfte" om hur mycket pension de skulle få när de pensionerades, de arbetade ihop till sin egen pension och man visste innan hur mycket man hade samlat ihop och således hur mycket man skulle få. Men staten insåg att det systemet skulle bli alldeles för dyrt, för att inte säga helt omöjligt, att ha kvar när den äldre delen av befolkningen blir så många i förhållande till den yrkesverksamma delen, eftersom pensionspengarna inte samlas på hög utan betalas ut av dagens skatter. Det som vi pensionssparar idag går alltså inte till oss själva utan det går till dagens pensionärer! Detta visste jag redan, men det som var nytt för mig var att det nya systemet som infördes för några år sedan lägger upp våra pensioner ungefär på det här sättet; Ni får så mycket i pension som vi har råd med just då. Alltså, inga fina löften om vilka nivåer vi har rätt till, det som skickas ut i de orangea kuverten är enbart "beräkningar" (prognoser) och behöver egentligen inte ha så mycket med verkligheten att göra.
Vår föreläsare idag sa rent ut att vi kommer inte att få så mycket som det står i våra kuvert, aldrig i livet. Våra pensioner kommer ju att finansieras av dåtidens yrkesverksamma människor, och som jag nämnde ovan kommer de inte att vara så många i jämförelse med oss.

Jag sa då att jag blir riktigt orolig av att höra allt det här om att vi kommer vara så många och att de som ska ta hand om oss och försörja oss kommer att vara så få, och han sa att jag borde vara orolig också.

Nästa fråga blir självklart - är det ingen som pratar om det här? Ur de framtida pensionärernas perspektiv menar jag. Inom 30 år kommer det ju att ske något slags paradigmskifte inom den svenska modellen, personligen ser jag framför mig att folk kommer att svälta och vara hemlösa ungefär.
Enligt Mats (kan jag kalla honom för det?) pratas det inte direkt om det. De flesta länder i Europa ser den framtida demografiska utvecklingen i kombination med sina pensionssystem som riktiga problem som ska lösas, det vill säga staterna måste göra sig av med lite av sitt betungande ansvar - lite så som Sverige nu alltså har gjort. Sverige är mycket stolta över sin lösning på problemet, och får även åka runt och prata om sin fina lösning på det.


En annan sak som påpekades idag som jag finner väldigt intressant är att han sa att en sådan här ändring i pensionssystemet aldrig hade gått igenom i exempelvis Frankrike eller Italien. Det hade blivit massprotester, pensionärerna hade rivit upp gatstenar... Men här i Sverige gick det igenom utan att det knappt pratades om det. Varför är det så? Handlar det om att vi alla ser pensionsåldern som så avlägsen att vi inte kan uppbringa något engagemang för dess politiska frågor?


Jag sätter nu mitt hopp till mina två barn! De får helt enkelt försörja och vårda mig när den dagen kommer. Hoppas att de vill göra det bara... Annars ligger jag risigt till. Undantaget nästa!

Kontakt med socialtjänsten är inget straff!

Jag brukar titta på dramaserien Greys Anatomy, och för ett tag sedan gick det ett avsnitt där det var en scen som retade upp mig en hel del!
Den går ut på att en familj, mamma pappa barn, kommer in till sjukhuset för att behandla moderns demenssjukdom. Under besöket får läkarna indikationer på att barnet i familjen far ganska illa - inte på grund av övergrepp eller något sådant, utan på grund av moderns sjukdom. Han får ta ett onormalt stort ansvar hemma och så vidare.
En av karaktärerna i serien är notoriskt sur, otrevlig och osympatisk och väldigt illa omtyckt. När han får reda på pojkens situation beordrar han genast de ansvariga läkarna att ringa till "social services", enligt mig helt korrekt. Tyvärr framställs hans agerande i serien som lika osympatiskt och "fyrkantigt" som hans karaktär vanligtvis betraktas, det vill säga sympatierna ligger inte hos honom. De andra läkarna protesterar häftigt mot att kontakta socialtjänsten och hänvisar istället till att "familjen har haft det så jobbigt". JAHA säger jag, desto större anledning att ringa socialtjänsten så att de kan få stöd och hjälp? Nu var ju inte det här något som hände på riktigt, så man kan ju undra varför jag blir så sur. Men tyvärr är det en ganska representativ bild över hur folk i allmänhet ser på socialtjänsten - även professionella drar sig för att kontakta socialtjänsten när de misstänker att ett barn far illa.

Varför ses det som ett straff att få hjälp från socialtjänsten? Varför är det ingen som litar på att de som är utbildade inom socialt arbete kan göra en korrekt bedömning?
I just Greys Anatomy-exemplet tycker sig läkarna veta att familjen inte behöver/förtjänar att pojken tas om hand (den enda åtgärd som allmänheten förknippar socialtjänsten med tyvärr), och låter därför bli att ringa. Men det är ju helt fel! Det är inte läkarens uppgift att bedöma huruvida ett barn skall tas om hand. Så fort de ser att ett barn eventuellt far illa ska socialtjänsten kontaktas och sedan får de göra bedömningen. De är utbildade, de har erfarenhet, de har rutinerna. Men det är idag väldigt få som anmäler.
Siffrorna varierar lite grann beroende på undersökning, men en avhandling från 2004 visade att BVC-sköterskor anmäler ungefär vart tredje barn som de misstänker far illa, och barnomsorgspersonal endast anmäler vart tionde barn (Lundén, K. (2004). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Göteborg: Doktorsavhandling, Göteborgs universitet, Psykologiska institutionen.). En av tio!

Missbruksutredningen som presenterades häromdagen visade också på socialtjänstens dåliga rykte; en majoritet tillfrågade via en enkätundersökning skulle hellre söka hjälp inom sjukvården om de hade missbruksproblem, än vända sig till socialtjänsten. I dag når vården endast en av fem.

En stor anledning till dessa fördomar, motvilja och i vissa fall hat beror enligt mig på framställningen av socialtjänsten i media (Uppdrag Granskning någon?). Samt den förhatliga (och älskvärda) sekretesslagstiftningen. Och för dålig information! Skolpersonal vet till exempel för det mesta väldigt lite om hur samarbete med socialtjänst fungerar, och de sitter och väntar på att få information från socialtjänsten som socialtjänsten absolut inte får lämna ut - och då tror skolan att det inte händer något, att inget görs, att ärendet har lagts ner. Det är både frustrerande och väldigt onödigt.

Jag har länge tänkt att det borde starta en dramaserie som handlar om en socialsekreterare. Inte för att bättra på synen på yrket, utan för att det skulle gå att göra en så jäkla bra serie av det! Tänk bara efter; det finns redan om advokater, lärare, poliser, brandmän, präst, läkare, CSI-personer och journalister. Varför inte en socialsekreterare som har olika fall varje avsnitt. Sveper in som en hjälte och lyckas rädda det försummade barnet, lyckas medla i föräldrarnas vårdnadstvist, lyckas motivera narkomanen att påbörja avgiftning. Om yrket inte hade så dåligt rykte är jag övertygad om att det redan skulle finnas en sådan serie.
Det närmsta som finns (eller snarare fanns - vad jag vet) är serien "Vem dömer Amy?" eller "Judging Amy" som den heter i original.

Den handlar om ensamstående Amy som arbetar som domare, men hennes mamma är socialsekreterare och ibland fick man följa henne kommer jag ihåg. Och jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att de "historierna" var mest intressanta i hela serien! Hm, borde kanske se om den? Och skriva ett brev till Svt med lite programförslag...

Kursintroduktion och några funderingar

Idag var det kursstart för "Socialt arbete med äldre", 7 hp, och trots att jag var fruktansvärt trött och frusen i morse när jag vaknade lyckades läraren Lotta Henrikson väcka min entusiasm för den här kursen! Den verkar jättebra.

Förutom att gå igenom schema, kurslitteratur, examinationsuppgifter och så vidare fick vi fundera lite över vilka teorier och metoder som man arbetar efter inom äldreomsorgen. Det var ganska tyst i klassrummet till en början kan jag säga, de flesta hade samma erfarenhet som jag har; man arbetar inte efter några metoder inom äldreomsorgen!
Efter ett tag kom det fram lite andra erfarenheter, men jag kan säga att jag personligen har aldrig hört någon säga ett ord om en teori eller metod på något av de sex olika ställen jag har arbetat på (servicehus, hemtjänst, demensboende, äldreboende). Det är faktiskt väldigt tragiskt!

Sedan fick vi även diskutera hur pass mycket självbestämmande dagens omsorgstagare har rätt till i dagens äldreomsorg. Att själv få bestämma när man går och lägger sig, när man äter sina måltider, när man går upp på morgonen och så vidare, betraktas av de flesta som självklarheter. Men så är inte alltid fallet inom äldreomsorgen. Det som är mest upprörande är att det inte alls alltid handlar om resursbrist som gör att självbestämmanderätten får stryka på foten! Men vad handlar det om då? Jag har svårt att förstå det, i alla fall att förklara det, men på de arbetsplatser jag har varit har det handlat om en kombination av kulturen i arbetsgruppen, en överdriven normaliseringssträvan samt en rädsla för att "om en får vill alla..".

Nåja, i morgon ska vi ha en föreläsning med en av sveriges främsta forskare inom äldreområdet; Mats Thorslund. Lotta var noga med att påpeka att vi måste vara förberedda och pålästa inför hans föreläsning, vilket vi var flera i klassen som blev glada över att höra. Allt för många gånger är det alldeles för låg nivå och för "slappt" på både föreläsningar och seminarier, men i den här kursen verkar det ställas lite krav på oss och jag säger bara; jippi!

Terminens sista kurs!

I måndags lämnade vi in våra hemtentor i kursen "Socialt arbete för personer med funktionsnedsättning". De skulle omfatta 10-12 sidor vilket jag tyckte lät väldigt mycket först, men som jag på slutet kände inte räckte till. Hemtentan gick ut på att vi fick komma på ett eget "problem" eller situation inom arbetet med människor med funktionsnedsättningar, som kan väcka känslor/tveksamhet/funderingar och så vidare, och sedan analysera situationen utifrån lagar, etik och olika teorier. Problemet var enligt mig att det var så fruktansvärt mycket som skulle in att det var omöjligt att göra klart ett perspektiv ordentligt innan man var tvungen att gå över till nästa.

När jag på söndagen hade tre sidor kvar att skriva fick jag den vanliga "hjälp-skriver-jag-om-rätt-saker-eller-har-jag-missuppfattat-hela-uppgiften?"-paniken och satt mest och läste det jag redan skrivit, läste tentainstruktionerna, läste det jag skrivit, bläddrade lite planlöst i kurslitteraturen, läste tentainstruktionerna.... ja ni förstår. Till slut skrev jag i alla fall klart den men jag har fortfarande inte en aning om jag förstått det hela rätt. Jag producerade i alla fall 12 sidor text med mycket referenser i!

Mitt valda "problemområde", utvecklingsstörning och föräldraskap, var hur som helst jätteintressant att fördjupa sig inom och jag kommer att blogga en hel del om det framöver tror jag...

Nu ska jag åka in till skolan för att ha kursstart i terminens sista kurs; Socialt arbete för äldre.