Boktips: Nära främling (2006)

En annan bok jag läste under sommaren var Mary Loudons "Nära främling" från år 2006. Jag hittade boken på Myrorna för något år sedan och köpte den då den verkade väldigt intressant. Ett citat på framsidan lyder "Enastående, väldigt gripande och även en tröst. Mary Loudon belyser mentalsjukdomens mörker med förståelsens ljus."

Boken, som är en dokumentär skildring, börjar med att Mary får besked om att hennes syster Catherine gått bort. Mary var vid detta tillfälle 34 år gammal, och Catherine 47 år. De hade inte träffats på elva år. Catherine insjuknade under sin tonår i schizofreni, och levde på slutet ett avskilt liv utan någon större kontakt med sin familj. Det tog elva dagar från det att hon dog fram tills att familjen fick beskedet, då Catherine uppgett på sjukhuset att hon inte hade några anhöriga.

Det är med en oerhörd respekt och vördnad som Mary Loudon påbörjar en resa i sin systers fotspår. Hon reser till Bristol där systern levde sina sista år. Hon besöker hennes lägenhet, pratar med hyresvärden, besöker den lokala livsmedelsaffären. Allt för att komma nära, få en bild av hur Catherines liv såg ut.

Kapitlet där Mary beskriver besöket i systerns lägenhet är särdeles starkt. Hyresvärdens ursäktande "vi insåg inte att lägenheten var så..." innan han öppnar dörren. Hennes chock av att se röran som råder i rummen. Sorgen och skulden hon känner över att hon själv och systern levt så olika liv. Men också insikten att systerns liv kanske var annorlunda mot hennes eget, men att det per automatik inte innebär att det var ett sämre liv;

Jag vände mig till Jo igen. 
"Var hon olycklig?" frågade jag. "Var hon riktigt olycklig? Det är något som verkligen bekymrar mig. Jag avskyr tanken på att det skulle vara så, men var snäll och var ärlig mot mig. Jag kan klara det."
Det kunde jag också, även om jag hade känslan att allt för många frågor av den typen kanske inte var någon bra idé, åtminstone inte idag, inte i detta rum. Vilken nytta skulle jag kunna ha av svaren nu? Å andra sidan måste jag inse att på den här resan som jag hade gett mig in på för att finna min syster skulle det inte finnas någon punkt där det var självklart att stanna upp och bestämma sig för att vända om.
Vem försökta jag lura? Det fanns ingen möjlighet att vända om. Inte nu. 
Jo såg rakt på mig. 
"Nej, hon var inte olycklig. Det är klart att det fanns gånger när hon var besvärligare att ha att göra med än andra men i allmänhet var hon glad. Hon var riktigt sprudlande ibland."
"Men det här är ett sorgset rum."
Jo såg sig omkring.
Hon sa: "Jag vet inte det. Jag vet inte det. Här finns...Här finns hennes målningar. Det är ett mycket kreativt rum."
Jag höll tveksamt med henne. 
"Ja. Jag ser det. Du har rätt, det är det. Du har rätt."
Jag ville se det på detta sätt även om jag inte gjorde det. Det kändes som jag hade gjort en fruktansvärd tabbe. Jag hade fällt ett omdöme om lägenheten och därmed om min syster till någon som kände henne bättre än jag. Jag hade utsatt den för mina egna värderingar och jämfört den med någon fantasiföreställning om hur Catherine levde. Hade jag inte det?

Jag tycker att Mary Loudons bok vittnar om en sådan respekt för systerns liv och vilja. Hur mycket kärlek hela familjen kände för Catherine trots att hon stängt dem ute från sitt liv. Och gripande är även den oro Mary känner inför att träffa de som faktiskt hade kontakt med Catherine på slutet, rädslan över att de ska tro att det var familjen som vände Catherine ryggen och inte tvärt om.
Boken är en stark skildring över hur det kan kännas för en familj att "mista" en familjemedlem till en sjukdom, all längtan man känner och alla "tänk om..."-resonemang man för inom sig. Författaren för även ett väldigt fint resonemang kring normalitet, frisk/sjuk och vad som egentligen är ett gott liv.

"Att hennes verklighet var en komplicerad blandning av fakta och fantasi skilde henne inte från de flesta av oss. Det som gjorde henne annorlunda var graden av förvrängning som blandningen innehöll. "

Hemlöshetssamordnaren på internet

I december förra året tillsatte regeringen en nationell samordnare mot hemlöshet; Michael Anefur. Hans uppgift är att sprida kunskap till kommunerna om hur man motverkar hemlöshet. Han har nu börjat både blogga (http://www.hemloshetifokus.se/)  och twittra (@hemloshetifokus). 

Jag hoppas att dessa båda initiativ inte rinner ut i sanden utan att man verkligen kommer att kunna följa hans arbete genom dessa sociala medier.

Boktips: Det är svårt att sjunga med kluven tunga (2003)

Under sommaren har jag läste ett antal böcker med anknytning till socialt arbete som jag ska försöka tipsa om, en efter en, här på bloggen.

Den första boken jag avverkade var Det är svårt att sjunga med kluven tunga skriven av Lars-Göran Selander. Bokens underrubrik lyder "En berättelse om att återerövra sitt liv" och är en självbiografi där Lars-Göran Selander beskriver sitt liv med psykisk sjukdom. Berättelsen tar sin början i Lars-Görans barndom, uppväxten med en hårt arbetande pappa som inte lämnade utrymme för känslor och djupare samtal, och en mamma som tidigt går bort i sjukdom. En ständigt närvarande känsla av att vara missförstådd och maktlös, i kombination med upprepade misslyckanden på olika områden i livet. Läsaren får följa Lars-Görans utveckling från barn till vuxen, från tankfull liten pojke till en man insjuknad i psykisk sjukdom, och sedan tillbaka till en man som återhämtat sig från sjukdomen och idag lever ett gott liv.
Mot slutet av boken får han av sin psykiater Per-Olof Björck diagnosen schizoid personlighetsstörning.

Författaren lyckas på ett väldigt målande sätt beskriva sin personlighet, sitt sätt att tänka och sätt att uppfatta omvärlden. Det hela framstår enligt mig som väldigt logiskt, jag förstår honom. Jag tycker till exempel att man genom boken får en väldigt bra bild av den sårbarhet han brottas med. Han när under en period i livet en fixering vid sitt utseende och är övertygad om att allt kommer att bli bra bara han på kirurgisk väg "rättar till" det. När han får kritik för sin gärning tar han det för kritik mot sin person. När han misslyckas sexuellt känner han sig värdelös. 
Jag får en bild av hur han gick genom livet "hudlös", med tankarna ständigt malande i huvudet i ett försök att på intellektuell väg förstå och kontrollera sin omgivning.

Det finns en del i boken jag (för mig själv) ifrågasätter men avseende bokens syfte; att beskriva livet och återhämtningen från psykisk sjukdom, är den riktigt riktigt bra!

Hur blir man duktig på att samtala?

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om det faktum att vi inte haft någon utbildning i samtalsmetodik under utbildningen. Nu när jag har börjat jobba som handläggare funderar jag en hel del på samtalsmetodik, då arbetet i stor utsträckning består av just samtal av olika slag.

För att bli duktig på samtalsmetodik måste man först förstå; vad är samtalsmetodik?
Inför min PF-lektion i samtalsmetodik läste jag en bra bok i ämnet. Där stod det att när man samtalar med en människa är det ofta väldigt okomplicerat att efter samtalet återberätta vad hen har sagt. Vi är duktiga på att ta till oss information under ett samtal, men inte alltid lika duktiga på att visa att vi gör det. Samtalsmetodik går i mångt och mycket ut på att förmedla en känsla till den som pratar; en känsla av att bli lyssnad på, en känsla av att bli förstådd.

Men varför är detta en sådan stor sak? Vi samtalar ju med våra vänner och bekanta hela dagarna, har gjort hela våra liv, och vi bör således vara väl tränade i denna konst.
Skillnaden är att vi i vår profession är tvingade till att ge människor negativa besked, initiera samtal i obekväma ämnen och ibland även ifrågasätta det som klienten säger. Detta är saker de flesta människor drar sig från att göra i samtal med vänner, och ännu mer i samtal med människor de inte känner. Det anses ohyfsat. Hur gör man detta på ett respektfullt sätt? På ett sätt som får klienten att fortsätta känna sig sedd och förstådd?
Det är samtalsmetodik.
Eller i alla fall en del av det.

Jag är väldigt intresserad av fotografering och under många år prenumererade jag på en fototidning. Jag minns så väl att det i ett nummer stod olika tips för att bli en bättre fotograf, och att ett tips löd något i stil med "Ta mentala bilder". Tipset gick ut på att man skulle börja tänka på fotografering hela tiden i sin vardag, även om man inte hade kameran med sig. Man skulle titta efter bra motiv, fundera över komposition och färger och hitta intressanta "foton" i sin vardag även om man inte kunde ta fotot på riktigt just då. Vissa saker man läser etsar sig fast av någon anledning, och det där fototipset är en sådan sak som etsat sig fast hos mig. Dagligen tar jag massvis med "mentala foton" på saker och ting i min omgivning.

Jag tänker att det är lite samma sak med samtalsmetodik. Att bli medveten om alla de samtal som pågår omkring oss varje dag; hur pratar folk, hur reagerar de som lyssnar? Bra exempel på samtal, dåliga exempel på samtal.
Men det allra viktigaste är att få syn på sig själv i samtalet. De flesta funderar nog efter ett samtal eller ett möte; hur gick det egentligen? Borde jag ha sagt det där, var jag tillräckligt tydlig?
Jag tror att det är väldigt nyttigt att man efter sina olika samtal reflektera över hur man själv betedde sig.
Men även att man blir medveten om sig själv under samtalets gång, "live" så att säga. Man måste bli medveten om samtalet under samtalet.
Häromdagen när jag åkte hem från jobbet fick jag en plötslig insikt. Jag satt i bilen och återupplevde ett samtal jag haft tidigare under dagen, och plötsligt slog det mig; Jag ställer ledande frågor!

Och steg ett mot förändring är ju som bekant att bli medveten om problemet.

Utbildning på CKU

 

Den här veckan har jag varit på kurs två dagar genom jobbet! Centrum för Kunskapsutveckling, CKU, anordnade en utbildning i LSS-handläggning i Stockholm (bilden är inte från den utbildningen).

Dag ett pågick från klockan 9:00 fram till 17:45 och det var en man vid namn Jonas Reinholdsson, jurist, som pratade hela dagen. Han föreläste bland annat om hur man som handläggare skall tolka lagen, hur de senaste årens domar i Högsta förvaltningsdomstolen har ändrat rättsläget samt hur barnpespektivet kommer till uttryck i lagtext och förarbeten. Jag är väldigt imponerad över att han orkade upprätthålla sin entusiasm och energi. Jag gillar visserligen juridik väldigt mycket, men en heldag kan bli ganska mastigt - även för den som redan är väldigt intresserad. Föreläsaren var dock väldigt duktig och lyckades hålla åhörarnas engagemang uppe under hela den långa dagen, och själv antecknade jag så att det värkte i handleden på kvällen.

Dag två pågick från klockan 9:00 fram till 16:20. Det var tre olika föreläsningar;

Först föreläste Hannah Rubinstein Jakobsson, leg psykolog. Hon pratade om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (med fokus på autismspektrumstörningar), och beskrev hur en utredning går till samt vad man kan förvänta sig av ett diagnosintyg. Jätteduktig föreläsare som verkligen kunde förmedla hur en person med autism kan tänka och uppfatta värden i vissa situationer.

Nästa föreläsare var Anki Olsson och Annette Harlin, biståndshandläggare på Familjeenheten Norrmalms stadsdelsförvaltning. De arbetar med biståndshandläggning för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar både enligt socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshinder (LSS). De berättade hur de arbetar med barnperspektivet i praktiken under sina utredningar. De arbetar efter en modell med tre möten per utredning; ett informationsmöte, ett möte med vårdnadshavarna och ett möte med barnet. De använder sig även av olika hjälpmedel för att samtala med barnet, så som samtalsmatta, smileyansikten med olika ansiktsuttryck, penna och papper osv. Mycket inspirerande att höra om hur det kan gå till i praktiken!


Dagens sista talare var en kvinna som suttit bredvid mig och lyssnat på föreläsningen dagen före, Petra Björne, FoU koordinator i Malmö stad. Anledningen till att jag påpekar att hon satt bredvid mig dagen innan är för att efter att hört hennes framförande känns det lite coolt att ha suttit bredvid henne. Hon var så otroligt inspirerande!
Hon pratade mycket om självbestämmande och integritet, ämnen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Man fick sig både en och två tankeställare av att lyssna på hennes föredrag. Att konsekvent inta ett brukarperspektiv i det man gör, varför är det så svårt? För oss alla. Steg ett är att bli medveten om sina egna värderingar och hur "blockerad" man faktiskt kan vara gällande vissa ämnen. Jag ska göra ett helt inlägg om hennes budskap längre fram. Det finns en hel del att förmedla i detta ämne!

Learning by doing

Nu har jag jobbat två och en halv vecka som LSS-handläggare. Det är fruktansvärt intressant, men ack vad frustrerande det är när man är ny och inte har koll på saker och ting.

Under sommaren arbetade jag ju som biståndshandläggare, mestadels gällande äldreomsorg, och efter en och en halv månad på den tjänsten började man ju ha koll på läget. När folk ringde på min telefon med frågor kunde jag svara. Ordinarie handläggare kom in på mitt rum och frågade mig om råd i ärenden.
Nu är man ju nästan tillbaka på noll igen.

Men så plötsligt glimmar den till, den där känslan man får när saker och ting flyter på. Telefonen ringer och man kan svara på frågan, man bokar in möten, man ringer telefonsamtal, man bollar fem saker samtidigt och man känner att man vet vad man pysslar med.

Och den där frågan jag fick som jag kunde svara på, varför kunde jag det då? Jo för att jag fått den förut - och inte kunnat svara på det den gången. Learning by doing är tyvärr det enda som fungerar. Därför är det viktigt att våga, för om man undviker alla situationer som är svåra undviker man även alla tillfällen att lära sig.

Jag har fått jobb!

Första dagen på mitt nuvarande sommarjobb som biståndshandläggare träffade jag min handledare från praktiken. Jag fick då veta att både hon och ytterligare en av LSS-handläggarna skulle sluta sina anställningar nu efter sommaren, och att det således skulle bli två tjänster lediga på förvaltningen.
Jag sökte så klart tjänsten, och blev till min stora lycka kallad till intervju för drygt två veckor sedan! Efter genomförd intervju kände jag mig rätt modstulen och var övertygad om att jag inte skulle få jobbet... Man är ju tyvärr väldigt kritisk mot sig själv och spelar upp intervjun i huvudet gång på gång, tänker på allt som inte blev sagt och saker som blev sagt som kanske inte lät så bra och så vidare... Men idag fick jag så besked om att jag fick jobbet! Vilket alltså betyder att jag har fått en fast tjänst som LSS-handläggare.
Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd, jag kan inte förstå det! Detta är sannerligen en underbar dag.

Boktips: En dag ska jag berätta om mamma (2008)

För någon vecka sedan lånade jag en bok på biblioteket som jag länge har velat läsa; "En dag ska jag berätta om mamma" av Karin Thunberg.
Karin Thunberg är kolumnist på Svenska Dagbladet och har skrivit flera böcker. Just den här blev jag intresserad av att läsa för flera år sedan, på grund av att den handlar om Karins mamma som var, vad hon i boken benämner som, "en sopmamma". En mamma som samlade på sopor. Som inte förmådde kasta bort ens gamla avgnagda kycklingben. Istället samlade hon ihop allt i olika påsar som hon sedan lade in i skåpen, i ugnen, i källaren. En del påsar grävde hon ner i jorden bakom huset.

Boken är ganska speciellt skriven, tillvaron gestaltas med ganska stora, vaga penseldrag och jag tycker att det är svårt att få något grepp om hur stort problemet egentligen var. Det är många hopp i tiden hit och dit och allmänna funderingar över hur det kunde bli som det blev blandas med mer precist beskrivna scener som dock inte alltid kan placeras kronologiskt. Ibland tänker jag att "okej, det där kommer hon att återkomma till senare" men så gör hon inte det.
Jag tycker att detta är både bokens svaghet och styrka;  det är ingen sensationslysten bok som frossar i detaljer utan det är med en enorm ömhet och självrannsakan Karin Thunberg skildrar sin uppväxt så som hon minns den. Och som för de flesta av oss handlar det då om att man minns "lite här" och "lite där" och man kan inte alltid redogöra för helhetsbilden. Dessutom ser man ju sin egen barndom genom barnets synvinkel och det är inte alltid helt lätt att i vuxen ålder gå tillbaka och ändra perspektiv. Men jag tycker att Karin Thunberg gör ett strålande jobb! Boken har ett vemod över sig, den är på en gång både vacker och ofantligt sorglig.

"Det normala blir inte onormalt sådär i en handvändning. Övergången är mer diffus, gradvis sker en förändring och efteråt kan man inte riktigt komma ihåg hur det började. Eller när allt blev som det blev.

För det tar ju ett tag innan man inser att allt inte står rätt till. Man är så van att leva ett normalt liv att det fortsätter av bara farten. Långt in i det som man efteråt inser var absurt.

Långsamt vande vi oss vid att allt blev som det blev i huset vid havet.

En sakta förskjutning av vardagen.

Nya vanor som smög sig in, som från början skavde, väckte undran eller förvåning. Men så gick tiden och plötsligt mindes vi knappt hur det varit.

Som att huset fått en ny doft, en lätt syrlighet som inte fanns tidigare. "

I boken "Nycklar på bordet" beskriver Susanne Bejerot olika former av tvångssyndrom, varav samlande är ett av dem. Alla som samlar på skräp har givetvis inte tvångssyndrom, det kan finnas flera olika orsaker till att en människa inte förmår kasta bort skräp. Men jag tycker att det är särskilt intressant att Karin Thunberg i boken beskriver hur hennes mamma, när de skulle åka på söndagsutflykter med bilen, alltid fick stark ångest och tvingades att åka tillbaka hem för att - återigen -kontrollera att det inte fanns några levande ljus eller något strykjärn som stod på hemma i huset.  Det är enligt min mening ett tecken på tvångssyndrom.
Därför tycker jag att det är frustrerande att följa bokens berättarjag i hennes funderingar över varför mamman betedde sig som hon gjorde, och det faktum att ingen professionell människa kunnat ge henne något svar.
Istället har folk enligt boken föreslagit Tourettes syndrom (som ju ofta förekommer tillsammans med tvångssyndrom men som inte ensamt ger tvångssymptom), psykos och depression.

Det är speciellt frustrerande då ett av de starkaste temana i boken är skam. Skam över vad omgivningen skulle tycka och tro om familjen. Skam över föreställningen att mammans "sopsamlande" på något sätt skulle gå i arv till dottern, bokens berättarjag.
Tvångssyndrom är väldigt vanligt. Två procent av befolkningen drabbas av detta! Vanliga människor. Ändå pratas det väldigt lite om det, just på grund av skammen. Och ett tvångssyndrom som yttrar sig i något så påtagligt och "störande" som att samla på sopor blir väl ännu mer svårhanterligt både för den drabbade och omgivningen.
Man får i boken genom gamla journaler en inblick i Thunbergs mammas upplevelse av situationen, och hon beskriver för sin flyktiga kontakt inom psykiatrin hur hon upplever mindervärdeskänslor, skam och ängslan.

Jag vet inte vad det gör med en människa, att gå genom livet och hela tiden från omgivningen få en känsla av att man är konstig och udda, men jag kan föreställa mig.
Åh, det är så viktigt att i alla fall vi som arbetar med det här försöker motverka denna process, och om ändå bara för ett ögonblick istället förmedlar förståelse och människovärde!

Medicineringen av äldre människor

Häromdagen läste jag en väldigt intressant artikel i DN om medicinering av äldre människor. Yngve Gustafson, professor i geriatrik och överläkare vid geriatriska kliniken på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, berättar i artikeln om det vi läst en del om under utbildningen.

Det handlar om flera olika problem;  
1.) Mediciner idag är inte alls utvärderade på äldre människor, deras kroppar reagerar annorlunda på preparaten än de personer som fungerat som testpersoner (d.v.s. unga friska män). När man skriver ut en medicin till en äldre människa vet man alltså inte riktigt vad som kommer att hända. Läkarna är sedan i regel dåliga på att följa upp vilken effekt deras ordinationer har haft för patienten.
Personer över 80 år äter i snitt 5-6 olika mediciner varje dag.

2.) Äldre människor medicineras ofta i onödan och får allvarliga biverkningar av sina mediciner. Biverkningarna föranleder i sin tur ytterligare medicinordinationer. Många av de äldres krämpor skulle gå att få bukt med utan mediciner.
När jag själv började jobba som vårdbiträde inom äldreomsorgen lärde jag mig snabbt att när någon börjar bete sig förvirrat, och kanske ramlar, betyder det ofta urinvägsinfektion. Jag vet inte hur många gånger jag sett det! Tydligen finns det läkare som ifrågasätter detta samband, och risken finns att urinvägsinfektionen inte upptäcks när patienten kommer in till sjukhuset. Symptomen tolkas som något annat och mediciner sätts in mot detta, istället för mot urinvägsinfektionen.
Alla minns väl det uppmärksammade fallet med Gulli Johansson, som levt som dement under flera år. Uppdrag Granskning sände ett program om henne under hösten 2008. När hon låg för döden kunde hon inte längre ta sina mediciner, och några dagar senare tillfrisknade hon plötsligt igen. Utan demens! Det visade sig att medicinerna gjort henne sjuk, och på grund av dessa hade hon varit "frånvarande" under flera år. 

3.) Depressioner hos äldre är ett omfattande, och ouppmärksammat, problem. I artikeln står det att en studie visat att så mycket som 30 procent av de äldre över 85 år är deprimerade. Men bara hälften av dessa har fått behandling. Ofta söker inte de äldre människorna hjälp för sin depression, utan för helt andra saker så som sömnsvårigheter och värk. Det är dessutom svårt att hitta antidepressiva mediciner som fungerar på äldre människor, utan de ger istället ofta biverkningar så som yrsel och blodtrycksfall med fall och frakturer som följd.
Viktigt är då att söka orsakerna till depressionen, som inte helt sällan är andra mediciner! Vanliga värktabletter så som Ipren kan enligt Yngve Gustafson orsaka depression hos äldre människor. 20-30 procent av äldre patienter får psykiska biverkningar av ögondroppar mot grön starr.
En annan orsak till depression hos äldre människor kan vara näringsbrist, något som är väldigt vanligt förekommande.

Åh vad jag blir frustrerad av att läsa sådant här! Jag får bara en känsla av att den ena handen vet inte vad den andra gör, hela vårdapparaten framstår som så otroligt ineffektiv och trög.
Självklart måste medicinerna utvärderas på dem de ska användas på, självklart måste läkarna följa upp vad som händer med de patienter de ansvarar för. Samtidigt förstår jag ju att de inte har tid. Av ekonomiska skäl är läkarna hårt belastade med patienter och de hinner således inte med... men blir det verkligen billigare så här?

"Om läkemedelsbudgeten ligger på 25 miljarder så kan man nog räkna tolv, tretton miljarder ovanpå det när det gäller kostnader för konsekvenser av olämplig läkemedelsbehandling. Det är fruktansvärt!"

 Citatet kommer från en artikel i Läkartidningen, också denna med Yngve Gustafson. 

Ett försök att minska problemet är så kallade "Läkemedelsgenomgångar" där exempelvis läkare, vårdpersonal och patient träffas och går igenom medicinlistan för att se om något skall tas bort eller justeras. Detta är ännu inte obligatoriskt utan erbjuds inom vissa kommuner, men inte alla.

"Medicinering av gamla är rena experimentverksamheten", DN 2012-05-28
"Medicinering av riktigt gamla är rena rama experimentverksamheten", Läkartidningen 2010-02-09
"Fel medicin skapar onödigt lidande", Debattartikel Socialstyrelsen 2011-04-20
"Onödig och olämplig medicinering vanligt bland äldre", Örebro Universitet 2012-02-07

Socialstyrelsen anordnar seminarium i New York

Den 13 december 2006 antog FN en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och den undertecknades av Sverige den 30 mars 2007. 13 november 2008 ratificerades konventionen av Sveriges Riksdag.

Enligt artikel 40 i konventionen ska staterna regelbundet träffas och diskutera arbetet med konventionen, i en så kallad "statspartskonferens". Under våren 2011 utsågs Sverige till ordförandeland för konferensen, vilket gäller för två år. Som ordförandeland har man möjlighet att lyfta fram vissa frågor genom att exempelvis anordna ett seminarium under konferensen. Förra året anordnade Handisam, den svenska myndigheten för samordning av funktionshinderpolitiken, ett seminarium med temat attityder inom arbetsmarknaden.

Under 2012 är temat för statspartskonferensen "Kvinnor och barn med funktionsnedsättning", och på det temat har Socialstyrelsen nu fått i uppdrag av regeringen att anordna ett seminarium med temat våld mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Statspartskonferensen kommer att genomföras i New York under 12-14 september 2012.

Eftersom temat för statspartskonferensen är "kvinnor och barn" förstår jag inte varför seminariet ska exkludera våld mot pojkar med funktionsnedsättning. Om det ämnet för seminariet vore enbart "våld mot kvinnor med funktionsnedsättning" föreställer jag mig att det är våld mellan partners som avses, men nu när det även handlar om "flickor" tolkar jag det i så fall som att våld som utövas av föräldrar mot barn med funktionsnedsättning omfattas av temat. Och då förstår jag som sagt var inte varför våld mot pojkar inte ska behandlas.

När jag var på BUP Grinden (ett besök jag bloggat om tidigare här) fick jag veta att barn med funktionsnedsättningar löper långt större risk att bli utsatta för kränkningar och misshandel än andra barn. Det räcker egentligen med att barnet har en födoämnesallergi för att risken ska öka!
Minsta lilla belastning på föräldrarna så ökar risken, det är egentligen logiskt men också skrämmande. Jag har ingen statistik på hur mycket risken ökar, men jag ska försöka leta fram det...

Conference of States Parties to the Convention on the Rights of Persons with Disabilities,FN

Regeringens tillkännagivande av Socialstyrelsens uppdrag kring seminariet

Konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
Sällan Sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning, Socialstyrelsen

Tankar inför första anställningen som handläggare

På måndag börjar jag jobba som handläggare inom äldreomsorgen! Det blir min första anställning som någon typ av handläggare, och jag både längtar och bävar!

Min bävan inför att börja arbeta handlar egentligen inte om huruvida jag känner mig redo eller ej, utan snarare att jag har stor respekt för socionomtiteln. En befattning som innebär myndighetsutövning känns dessutom extra respektingivande för mig personligen.
Ibland får jag tankar i stil med "vänta här nu, ska de verkligen låta mig sitta där och fatta beslut, hur tänker de?" och ibland tänker jag istället "åh vad jag längtar tills jag får börja jobba så att jag får göra på det sätt som jag tycker är bäst".


Jag tänker mig att vid den första anställningen tror man först att man inte kan, även om man faktiskt gör det.

Häromdagen pratade jag med en "professionell" person, vi diskuterade diagnosen Aspergers syndrom och det faktum att den ska tas bort nästa år. Han pratade som om Aspergers syndrom och Autism var två helt olika diagnoser, och av någon slags artighet rättade jag honom inte. Han gick vid ett tillfälle till en kollega och frågade något annat, och hon informerade honom då om att Aspergers syndrom är en form av autism. Han återkom till mig med denna "nya" information och jag nickade och sa "jaha" som om jag inte visste detta. Varför gör man så?

Det gäller att våga lita på sig själv och sina kunskaper.
Häromdagen hittade jag en gammal hemtenta som jag skrev i kursen "Socialt arbete för äldre" VT 2011, och när jag läste igenom den slogs jag av hur mycket jag har förändrats sedan dess. Ibland känner man själv att man bara står och stampar, och då kan det verkligen vara välgörande att läsa något man skrivit tidigare för att se hur ens eget tankesätt och kunskaper faktiskt har utvecklats.

Jag är väldigt glad över att vi på mitt jobb får lyxen med två veckors introduktion, jag vet studiekamrater som inte ens fått en dags introduktion på sina sommarvikariat. På två veckor hinner man definitivt bli varm i kläderna! 

Parkteatern i sommar!

Förra sommaren upptäckte jag Parkteatern, Stadsteaterns satsning på gratis utomhusföreställningar i Stockholms stads parker! Vi var då ett par stycken som gick och såg Jonas Gardells föreställning Trafikplats Glädjen, och jag blev helt fascinerad över att man kunde gå och se en föreställning helt gratis! Utomhus! Det var sådan mysig stämning.
Därför har jag verkligen sett fram emot tillkännagivandet av årets program, vilket skedde igår. Där kunde man läsa att den 3:e och 4:e juli kl 18.:30 går föreställningen “Mr Tourette 2.0 vad hände sedan?” i Galärparken. Det är Pelle Sandstrak som gör föreställningen, för många känd som författaren till boken "Mr Tourette och jag" (2008) samt föreställningen med samma namn. Nu kommer alltså en uppföljande föreställning!

Tyvärr har jag inte sett den första föreställningen, och jag har inte heller läst hans bok. Men jag såg en föreläsning av honom på UR Play för bara någon vecka sedan, och hans levnadsberättelse är fascinerande! Jag ser verkligen fram emot att se den här föreställningen i sommar. Och jag ska se till att läsa hans bok först.


Här kan man se ett utdrag ur hans föreställning Mr Tourette och jag;

Om tourettes syndrom, Attention

Att leva med tourettes, föreläsning av Pelle Sandstrak, UR Play

Boktips: Tvångssyndrom/OCD: Nycklar på bordet (2002)

 Sedan en tid tillbaka har jag en nära vän som lider av tvångssyndrom, (OCD; Obsessive Compulsion Disorder). När vi först lärde känna varandra hade jag ingen kunskap alls om detta, annat än vad jag sett i filmer så som "Livet från den ljusa sidan" där Jack Nicholson spelar en osocial och ohyfsad författare som knäpper på lampknappar, tvättar händerna och undviker skarvar i gatubeläggningen. Det kanske inte är en så jättevetenskaplig källa...

Därför kände jag att jag behövde läsa på lite och jag började med att googla lite smått, då kom jag in på Svenska OCD-förbundet Anankes hemsida där det fanns en hel del intressant information. Men jag tyckte inte riktigt att det räckte, varvid jag lånade boken "Tvångssyndrom/OCD: Nycklar på bordet" skriven av Susanne Bejerot, på biblioteket.
Jag vet inte hur många gånger jag lånade om den boken, även efter att jag hade läst ut den kunde jag inte riktigt förmå mig till att lämna tillbaka den till biblioteket för den var så bra! Det är en riktig bibel för den som intresserar sig för den här diagnosen.
Där stod verkligen det mesta man kan tänkas fundera över. Vad beror det på? Vad händer inom personen under tvångshandlingarna? Är det någon skillnad på olika typer av tvångshandlingar? Hur ska omgivningen förhålla sig? Och så vidare och så vidare.

Det var dock en fråga som jag inte hittade svar på i boken, och det är; hur utvecklar sig tillståndet när personen blir äldre? Lugnar det ner sig, blir det värre, eller är det relativt stabilt? 
Jag ställde samma fråga fast om schizofreni till en psykiater som jag råkade på förra sommaren, och jag misstänker att svaret om OCD liknar det han gav angående schizofreni; det är olika från person till person. Men jag lekte ändå med tanken på att försöka kontakta denne Susanne Bejerot för att fråga om hon vet. Jag var också nyfiken på vad hon arbetar med idag. Det visade sig att det var Susanne Bejerot som startade Svenska OCD-förbundet Ananke 1989. Jag lyckades hitta hennes mailadress men jag skickade aldrig något mail.

Jag berättade för min vän att jag läst en bok om OCD och han blev väldigt intresserad och ville att jag skulle berätta vad jag läst. Efter en stund frågade han om det var Susanne Bejerot som skrivit boken, varvid jag förvånat bekräftade detta. Det visade sig att han för flera år sedan träffat henne.
Vi pratade och skojade om att han rent teoretiskt kunde utgöra ett av de exempel hon tar upp i boken vilket kändes väldigt lustigt.

Några veckor senare var vi två och åt på en restaurang inne i Stockholm, och precis när vi ska gå ser jag en kvinna bland gästerna som kändes bekant på något sätt.... Jag funderade en stund och kom sedan fram till att hon var väldigt lik de bilder jag sett av Susanne Bejerot. Det visade sig att det var hon! Hon kom ihåg min vän och när de stod och pratade fick även jag chans att skaka hand med Sveriges egen OCD-guru! ;-)

(P.S. Ja, min vän har givit sin tillåtelse till att bli omnämnd i detta blogginlägg!)

Uppdatering: En annan sak som är väldigt bra med den här boken är att den utförligt behandlar det faktum att tvångssyndrom är väldigt vanligt förekommande bland människor med autism, exempelvis Aspergers syndrom. Vissa andra böcker om OCD jag har läst nämner inte alls detta faktum, det står ofta inte ett ord om autism, vilket jag anser är en klar brist då det faktiskt är väldigt vanligt. Dessutom fungerar tvångssyndrom till viss del annorlunda hos en person som även har autism, ibland är "tvångshandlingarna" inte sammankopplade med ångest på samma sätt som hos en neurotypisk människa (dvs en person utan autism) utan har mer karaktär av ritualer och vanor, och behandling med KBT kan därför vara mycket mindre verkningsfullt. Detta tar Susanne Bejerot upp närmare i den här boken.

 "Tvångssyndrom/OCD: Nycklar på bordet" av Susanne Bejerot, Adlibris
Svenska OCD-förbundet Ananke

"Cecilia och det renstädade helvetet", radiodokumentär UR Play
"Glömde jag att stänga av spisen? Om att leva med tvångssyndrom", Radiodokumentär Del 1 och 2, P4

Sista terminens kurser!

Många i min närhet frågar mig om jag är klar med utbildningen nu till sommaren eftersom jag skriver uppsats den här terminen (den 6:e terminen). Men sedan de gjorde om socionomutbildningen för några år sedan läser vi ju ytterligare en termin efter uppsatsskrivandet, en termin med valbara kurser på avancerad nivå.

Vad jag har förstått det så har alla inriktningar vissa kurser som de måste välja att läsa den här terminen, vår inriktning måste välja:
Organisation och ledarskap i socialt arbete, 7,5 hp
Kursplan och litteraturlista

samt att vi måste välja en av följande två kurser:
De äldre i välfärdsstaten, 7,5 hp
Kursplan och litteraturlista
Socialt arbete: Funktionshinder och välfärd, 7,5 hp 
Kursplan och litteraturlista

Jag valde där "Funktionshinder och välfärd" då jag blivit väldigt intresserad av funktionshinderområdet efter min praktik med en LSS-handläggare.

Sedan har vi alltså ytterligare 15 hp av terminen att välja kurser fritt. Jag sökte;



Utredningar om barn och unga. Juridik i socialt arbete 15 hp
Kursplan och litteraturlista

Dels därför att jag tycker att juridikkurserna samt utredningsmetodiken har varit några av de roligaste, intressantaste och mest användbara kurserna vi läst, och dels för att jag tror att man som socialsekreterare behöver mer juridiska kunskaper än vad man får under utbildningen.
På mitt förra sommarjobb frågade jag en arbetskamrat med socionomutbildning om hon hade några tips på vilka kurser som var bra att läsa på den sista terminen, och hon sade en klok sak; oavsett om man i framtiden kommer att arbeta med barn, ungdomar, familjer, hemlösa, kriminalvården, prostitution, funktionshinder eller äldreomsorg kommer man alltid att stöta på alkohol och droger. Hon rekommenderade därför en kurs i detta ämne, och därför sökte jag ävenl;

Socialt arbete med alkohol och drogproblem, 7,5 hp
Kursplan och litteraturlista

Jag var lite osäker på om man fick läsa fler poäng än heltid, men fick kort efteråt ett mail som bekräftade att det gick bra bara jag själv orkar med.Vilket jag tror att jag kommer att göra.

Debattartikel idag om våld i nära relationer och husdjur

På fredagar, lördagar och söndagar får jag DN i brevlådan, och jag börjar alltid med att kolla vad det är för debattartikel med i tidningen. I morse kunde jag förvånat konstatera att det är en bekant till mig som varit med och skrivit artikeln "När pappa slår värmer han ofta upp på hunden". Artikeln handlar om våld i nära relationer, om hur även husdjuren utsätts för våld och dessutom används för att upprätthålla maktförhållandet mellan den våldsutsatte kvinnan eller mannen och våldsutövaren. Att uppmärksamma detta problem är viktigt både för att ge de våldsutsatta djuren hjälp, men även för att förstå vilka mekanismer som får en person att stanna kvar i relationen och i och med det bättre kunna hjälpa den våldsutsatta individen att ta sig ur relationen.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag här på bloggen om organisationen VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Det är en organisation som på ideel basis förmedlar jourhemsplatser till husdjur till människor som på grund av våld i nära relationer behöver uppsöka skyddat boende. Nathalie som först berättade för mig om detta initiativ är idag projektledare för organisationen, och det är hon (och 16 andra) som har undertecknat dagens debattartikel.

Sedan mitt första inlägg om VOOV har det hänt mycket för den här organisationen, och idag finns de förutom i Uppsala även i Stockholm,Göteborg, Malmö, Skaraborg, Jönköping och Borlänge. Planer finns också för att starta verksamheter i Halmstad, Sundsvall, Linköping, Eskilstuna, Visby och Östersund.

"När pappa slår värmer han ofta upp på hunden", DN Debatt 2012-05-19

VOOVs officiella hemsida
VOOV på Facebook

Debatt om ADHD-diagnosen ikväll

Ikväll klockan 22:00 blir det debatt på SVT 1. Det ska (bland annat) handla om ADHD, eller rättare sagt ADHD-diagnosen;

"Adhd eller omognad? Barn födda sent på året får oftare adhd-diagnos. Debatt med bland andra David Eberhard, psykiater, Yvonne Skattberg, komiker, och Frank Andersson, före detta brottare"

Det är ju dumt att döma ut debatten innan jag har sett den, men jag ställer mig lite tvekande till debattörerna? David Eberhard är ju visserligen psykiater men mig veterligt är han inte specialiserad på ADHD.Och en komiker och en brottare? Ja de kanske har jättemycket intressanta synpunkter så klart. Och kunskap och erfarenhet.  Men rent spontant tänker jag att det även borde delta någon som arbetar med de här barnen i praktiken, ute på golvet, som faktiskt ser vad det handlar om. Nåja, det ska verkligen bli intressant att se vad de har att säga!

ADHD kan vara omognad hos många pojkar, DN 2012-05-10

Boktips: När någon tar sitt liv (2012)

Får några veckor sedan var det en vän till mig som på Facebook lade upp ett klipp från TV4 Nyhetsmorgon, där författaren till boken "När någon tar sitt liv", Alfred Skogberg, medverkade tillsammans med Ludmilla Rosengren, mamma till Linnea som för fyra år sedan tog livet av sig vid 14 års ålder.
Jag kände igen Ludmilla Rosengren från en föreläsning jag sett på UR Play, som handlade om just hennes dotters självmord. 
I inslaget diskuteras orsakerna till att man pratar så lite om självmord idag, hur omgivningen reagerar när det sker och vad man kan göra för att förebygga.

Alfred Skoglund har enligt sin blogg arbetat i 9 år med den här boken, som nu givits ut på Ordfront förlag. Det är en debattbok som handlar om hur samhället handskas (eller inte handskas?) med suicid idag. Boken har sin utgångspunkt i uppfattningen att samhället idag kan motverka självmord, men låter bli att göra detta. Citat från bokens baksida;

"Hur kommer det sig att vi år efter år accepterar att 1 500 svenskar tar sitt liv? Idag vet vi hur vi kan rädda de flesta. Ändå underlåter vi att göra det. Självmordstalen bland ungdomar ökar. Ändå är det långt ifrån självklart att dessa dödsfall utreds ordentligt.

Varför satsar staten bara 3 miljoner kronor på forskning kring självmord medan trafiksäkerhetsforskningen får 100 150 miljoner varje år? Detta samtidigt som de som tar sitt liv är fem gånger fler än de som dör i trafikolyckor."

 Jag har precis, nu i dagarna, läst ut Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" där hon tar upp många av de här tankarna om att självmord beror på en sjukdom och att de som lider av detta inte alls får den hjälp de har rätt till. Mitt intresse för det här området vaknade under läsandet av Heberleins bok, och jag ser därför fram emot att framledes läsa även Skoglunds bidrag till debatten.


Behöver du hjälp?
Nationella hjälplinjen klockan 13–22: 020-22 00 60
BRIS, Barnens rätt i samhället: 116 111, ­Vuxnas telefon om barn: 077-150  5050
SPES för dig som för­lorat en anhörig klockan 19–22: 08-34 58 73
Jourhavande kompis (Röda korset): 020-222 444
Jourhavande medmänniska klockan 21–06: 08-702 16 80

Om boken "När någon tar sitt liv", Adlibris
Alfred Skoglunds blogg
Ludmilla Rosengrens blogg
            SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd

Diskussion om boken och om samhällets hanterande av suicid på TV4 Nyhetsmorgon 
"När ett barn inte vill leva längre", Ludmilla Rosengrens föreläsning, UR Play


 Beskow, Jan (red.) (2000). Självmord och självmordsprevention: om livsavgörande ögonblick. Lund: Studentlitteratur
Beskow, Jan (1996). Om livet känns hopplöst: stöd till självmordsnära medmänniskor Stockholm: Folkhälsoinstitutet

Men böcker som jag inte har läst då?

Vanligtvis skriver jag bara om böcker jag själv redan har läst här på bloggen, men det lanseras ju nya intressanta böcker i snabbare takt än jag någonsin kan läsa - och skriva - om dem, vilket gör att många titlar passerar obemärkt. Väldigt ofta läser jag om böcker som jag tycker låter väldigt intressanta, och jag har nu bestämt mig för att tipsa om dessa titlar under rubriken "Bokinformation" istället för "Boktips" som används för de böcker jag har läst.

Angående legalisering av cannabis

Jag äter frukost och tittar på torsdagens avsnitt av Debatt på SvtPlay, och som vanligt blir jag frustrerad över att inte kunna säga min mening! Ämnet var legalisering av cannabis, och det kom upp så mycket ologiska argument.

Legaliseringsförespråkarna i debatten tycks kunna delas in i tre olika grupper baserat på de "orsaker" de har till sitt ställningstagande;

1.) De som använder cannabis själva och som anser att det bör bli lagligt för att de vill kunna bruka lagligt
2.) De som inte använder cannabis själva men som i grunden är liberala och således anser att varje människa har rätt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv - således är de flesta förbud av ondo
3.) De som är negativa till att bruka cannabis men som är av den uppfattningen att en legalisering skulle minska bruket av cannabis i samhället

Av förklarliga skäl var det inte så många representanter från grupp 1 med i programmet, endast en kille sade sig bruka cannabis själv och han målade upp en bild av hur han röker på ett ansvarsfullt sätt, att jämställa med ansvarsfullt bruk av alkohol; ett glas vin till middagen på lördagkvällen.
Problemet med sådana här "personliga berättelser" är bara att de - enligt mig - inte tillför något till debatten. De säger ingenting, för letar man lite kan man hitta precis vad som helst. Det finns exempel på människor som brukar cannabis och det finns människor som missbrukar socker. Jag tycker inte att något av det är ett argument för att legalisera cannabis eller kriminalisera socker, så länge man inte presenterar någon typ av statistik på att det, angående cannabis, är X antal gånger vanligare med ett ansvarsfullt bruk än ett missbruk. Och det har jag inte sett.

Grupp 2, liberalerna, hade lite fler förespråkare närvarande i debatten. Även om jag inte håller med dem anser jag deras argument vara ganska svåra att bemöta, då det ju i grund och botten handlar om ideologi. De anser att man inte ska lägga sig så mycket i vad andra människor gör, det är deras syn på hur samhället ska se ut. Jag har själv en helt annan syn på hur jag vill att samhället ska se ut, och därmed blir det på något sätt svårt att mötas i en sådan här debatt.
För en liberal spelar det kanske inte lika stor roll om en legalisering skulle öka missbruket, fler människor skulle må dåligt och dö, och så vidare. Det är principen om självbestämmande som är den viktiga, oavsett eventuella konsekvenser. Som den amerikanske filosofen Thomas E. Hill Jr hävdade; "människor har rätt att göra egna val även om det råkar vara dumma val".
Och ja jag håller med - till en viss gräns. Men att hävda att bruket av narkotika och för den delen alkohol endast drabbar den som själv brukar/missbrukar är ganska verklighetsfrånvänt.
För det första betalar vi alla gemensamt för de kostnader som detta bruk och missbruk ger upphov till varje dag.
För det andra existerar inte någon människa i ett socialt vakuum och en människa som hamnar i ett missbruk påverkar självklart sin omgivning. Om hen har familj och barn kan dessa fara illa, om hen kör bil påverkad kan bilolyckor förorsaka andra människors död och så vidare.
Vi lever i ett samhälle och det gör gör påverkar de andra invånarna i detta samhälle.
Nåväl, som jag sa så är det i grund och botten en fråga om ideologi och en sådan diskussion överstiger egentligen vad jag orkar ta itu med i just detta blogginlägg.

Grupp 3, de som vill minska missbruket av cannabis i samhället genom en legalisering, uppfattade jag som den största gruppen av förespråkare i programmet. På ett sätt ligger de nära grupp 2, liberalerna, och många ur grupp 3 kallar sig säkert liberaler. Anledningen till att jag ändå delat upp dem i två grupper är för att de i grupp 3 ändå hävdar ett samhällsengagemang, att de vill ha ett minskat missbruk och att de inte endast anser att "individen får missbruka hur mycket hen vill".
De hävdade att ett bruk inte nödvändigtvis leder till ett missbruk, att ett förbud verkar stigmatiserande på de som har ett missbruk varvid de inte vågar söka vård, och att en legalisering skulle medföra att samhället kan kontrollera bruket bättre genom åldersgränser, information i samband med att man köper preparatet och lättare att få vård och så vidare.

• "Vi måste få bort det från skolgården" var det någon som anförde, och menade på att en legalisering skulle göra så att den svarta marknaden försvinner.

          - Om det argumentet ägde sin riktighet skulle det vara så idag att fler ungdomar brukar cannabis än som brukar alkohol. Alkohol är idag reglerat med åldersgränser, saklig information vid inköpsstället och tillgänglig vård. Om detta medförde att alkoholen "försvann från skolgården" skulle den ju ha gjort det. Men det har den inte. Det finns smuggelsprit och hembränt och folk köper ut till minderåriga. Att bruka alkohol under sin ungdomstid anses som normalt av en stor del av befolkningen, trots (eller snarare tack vare) att det är reglerat på det sätt det är.

• Missbrukaren av cannabis blir stigmatiserad och vågar inte söka vård av rädsla för att bli betraktad som en brottsling, en legalisering motverkar detta

         - Även här kan man använda alkoholen som exempel. Känner dagens alkoholister sig accepterade av samhället? Min uppfattning är att även ett alkoholmissbruk idag betraktas som något skamligt som man inte vill att någon ska få reda på. Att söka vård är något som många drar sig för.
Och ja, det kanske ses som ännu skamligare med ett cannabismissbruk, och den synen kanske skulle mildras något om man legaliserade. Låt säga att samhällets fördömande skulle mildras så pass att cannabismissbrukets stigma skulle hamna på samma nivå som alkoholmissbrukets. I kampen för missbrukarens väl och ve - vad har man uppnått? Det kanske har blivit "ett kryddmått enklare" att söka och få vård, men missbrukarna har ju med största sannolikhet blivit fler på köpet.
Det låter enligt mig totalt kontraproduktivt att göra ett preparat mer tillgängligt och mer socialt accepterat i avsikt att underlätta vården för de som far illa av det.

• Alkohol är mycket farligare än cannabis

         - Det enligt mig konstigaste argumentet verkar också förvånande frekvent föras fram i debatten! Många gånger i debatten hörde jag resonemang så som "jamen det där [negativa] du säger om cannabis, det stämmer ju in på alkohol också, varför är det lagligt i så fall?", och individen menade alltså att det var ett argument för att legalisera cannabis. För att det finns ännu farligare saker som är lagliga.
Ja du, för att förstå varför alkohol är lagligt måste man se det ur ett större historiskt perspektiv; alkohol är lagligt därför att det infördes i samhället vid en tid då man 1). inte visste speciellt mycket om de negativa biverkningarna och 2.) inte hade speciellt mycket statlig styrning över sådana saker. Att alkohol är lagligt har mer med historia och politik att göra än alkoholens egenskaper, vilket gör användandet av "alkohol finns" som argument för legalisering av cannabis relativt meningslöst. Efter att de negativa biverkningarna blivit kända har man gjort försök att förbjuda alkohol men det har ju misslyckats eftersom det redan är en sådan integrerad del av samhällskulturen. Det är inte cannabis.

Debatt om legalisering av cannabis, Svtplay 3 maj 2012 (tillgänglig till och med 16 juni 2012)

Några tankar kring härbärgering

Under praktiken i höstas gjorde jag ett studiebesök på BUP Grinden i Stockholm. Det är en specialiserad BUP-mottagning för utbildning av personal och behandling av barn, gällande sexuella övergrepp på barn och våld inom familjen.
Mannen som så generöst tog emot mig vet nog inte om det själv, men han gjorde ett väldigt starkt, positivt, intryck på mig. Han hade en så otroligt lugn, trygg och förtroendeingivande framtoning att jag när jag gick därifrån kände att jag, som haft en vag tanke om att arbeta inom just det området framledes, i princip lika gärna kunde ge upp mina planer på det då jag ändå aldrig skulle kunna bli lika duktig som honom.
Det låter kanske nedslående, men nu ser jag det mer som ett mål att sträva mot. Det slog mig där och då vilken personlig mognad som krävs för att arbeta med de här extra svåra frågorna. Hur trygg man måste vara i sig själv för att kunna hjälpa människor som är traumatiserade.

Nåväl, det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan en av många intressanta tankar jag fick ta del av under mitt besök på BUP Grinden. Mannen som tog emot mig berättade nämligen att förekomsten av våld inom familjen är mycket högre bland de familjer som kommer till BUP-mottagningarna än vad den är i Sverige över lag. Han berättade vidare att personal vid det första samtalet på BUP brukar ställa vissa frågor enligt ett slags standardformulär, där frågor kring förekomst av våld inom familjen finns med. Ofta kommer det vid detta första tillfälle inte fram att det förekommer, utan det krävs en tids kontakt för att familjen ska våga/orka/vilja berätta om detta. Fullt förståeligt.

Det som jag fann extra intressant i detta var det faktum att det enligt honom är väldigt viktigt att ställa frågan, även om personen i fråga inte vågar/orkar/vill berätta om det just då. Varför då? Jo för att det säger något till personen som får frågan, nämligen att det här kan du prata om här. Det här är okej att berätta om. Det här klarar jag av att höra.
Man lägger på något sätt ribban för vilka ämnen som är okej att ta upp framöver, i den här relationen. Det är egentligen ganska självklart. Men ack så förbisett.
 Många är de professionella som blir märkbart nervösa när samtalsämnet närmar sig jobbiga och smärtsamma områden. Som, mer eller mindre medvetet, ignorerar ganska uppenbara "hintar" från klienten och istället snabbt styr in konversationen på ofarliga ämnen.

Jag genomförde häromdagen en intervju till vår C-uppsats och jag märkte då att jag själv betedde mig på liknande sätt. Ämnet för intervjun var väldigt känsligt och det rev upp mycket känslor. Detta hanterade jag genom att försöka att undvika att riva upp känslor. Jag fick ju dåligt samvete gentemot intervjupersonen som ju inte direkt bett om att få prata med mig om detta, utan det var ju tvärt om vi som bett denne person om att ställa upp.
Efteråt tänkte jag mycket på mitt eget beteende under intervjun. Jag har inte lyssnat på ljudinspelningen av den ännu, men jag befarar att jag kommer få mina farhågor bekräftade när jag gör det; jag tror att jag, i min iver att underlätta hela situationen för intervjupersonen, istället skickade signaler om att visandet av känslor inte var okej.

Och jag antar att det är det som ofta är problemet i dessa situationer; någon slags missriktad omtanke resulterar i att man stänger dörren när man istället bör sträva efter att öppna den. Man ska inte tvinga någon att gå igenom den, givetvis. Men bara visa att dörren står öppen, och om du vill ta klivet är det okej.
Och det är här "hållandet" av känslorna kommer in i bilden. Härbärgering/containing. Att kunna ta emot någon annans känslor utan att själv bli stressad eller rädd.
En konst jag känner att jag behöver arbeta lite mer med.

Recension: Anhörig (2004)

Nu är det några år sedan jag läste Katerina Janouchs bok "Anhörig" första gången, och sedan den gången har jag hunnit med att läsa den ytterligare 2-3 gånger. Snart ska jag läsa den igen!

Det är en delvis självbiografisk bok som handlar om "Marisa", en 27-årig ensamstående mamma som jobbar som copywriter. En dag träffar hon den 20-årige, hippa "Rickard", som äger sin egen skivaffär och är flitigt involverad i Stockholms krogliv. De blir genast kära och börjar ett liv tillsammans.
Tidigt i relationen märker Marisa att Rickard dricker väldigt mycket, men bortförklarar det till en början med att alla i deras omgivning dricker alkohol, att det "hör till" och inte är något problem. Sedan, när hennes misstankar väcks om att det ändå är något med Rickards alkoholkonsumtion som inte är riktigt sunt tar det ändå ett långt tag innan hon känner sig säker på sina egna känslor. Hon beskriver i boken hur hon var osäker på vart gränsen går, rädd för att vara en "nitisk moraltant".
I bokens första kapitel slår hon fast att det egentligen är mycket enkelt; så fort man börjar fundera för sig själv, så fort man har en magkänsla som säger att något kanske inte är helt okej, då finns det ett problem.

Innan jag läste boken första gången var jag väldigt skeptisk till hur den skulle vara, för jag upplever att dylika skildringar ofta lämnar mig med en sådan känsla av frustration att det nästan är plågsamt att läsa boken; jag tycker oftast att huvudpersonen beter sig på ett sätt som jag själv inte alls kan relatera till. Jag irriterar mig ofta nästan lika mycket på skildrarens beteende som de jobbiga händelser hen utsätts för.
Men min oro var obefogad, för den här boken ger mig inte alls den jobbiga känslan av frustration! Jag vet inte om det möjligtvis beror på att huvudpersonen Marina framstår som mer handlingskraftig än andra liknande karaktärer, men mer troligt beror det på att Katerina Janouch är fenomenal på att beskriva situationer, känslor och sinnestillstånd på ett sådant sätt att man förstår dem.
För mig blir det som läsare så tydligt, så "enkelt" att förstå hur det är att leva med en missbrukare. Hur mycket tid och energi som går åt för den anhörige att oroa sig, att ta hand om hela familjen själv, och till att hålla fasaden uppe. Och därmed blir det också väldigt tydligt hur mycket stöd som skulle behövas till de anhöriga i situationer där missbruk "uppdagas" i en familj.

"Jag trodde inte att en alkoholist kunde vara ung, snygg och framgångsrik." säger Katerina i sitt sommarprogram i P1 från 2009-07-14. "När det finns pengar och status är det lätt att kamouflera missbruket".
Och det är också en av sakerna jag gillar med boken; den visar en annan sida av missbruk idag. Missbruk i en barnfamilj där båda föräldrarna har pengar, bra jobb, socialt nätverk och status.





Katerina Janouch, officiell hemsida
Anhörig, om boken på Adlibris
Al-Anon, grupper för anhöriga eller vänner till individer med alkoholmissbruk


Katerina Janouchs sommarprogram i P1, 2009-07-14

Sommarjobb 2012

Åh nej, min blogg har blivit totalt försummad av mig den här terminen! Jag lovar bot och bättring, och kan till att börja med rapportera att jag i sommar ska arbeta som biståndshandläggare inom äldreomsorgen på min gamla praktikplats. 9 veckors arbete fick jag, vilket jag är väldigt väldigt glad över!
Samtidigt är jag ganska nervös också... Det är ju det här man har väntat på hela utbildningen; att få komma ut och arbeta själv! Men nu när det är dags tänker jag bara "Oj, är det redan dags!? Hjälp!". Hehe. Vi (jag och de andra två vikarierna) skulle i alla fall få så mycket som två veckors introduktion vilket jag tror är en lyx som är få kommuner förunnat.
Lönen vet jag inte ännu vad jag kommer att få, men den blir nog bra mycket lägre än den lön de i min klass får som arbetar som vikarierande handläggare inne i Stockholm (alla i klassen som jag pratat med har 25.000 i månaden). Det är faktiskt väldigt stora löneskillnader inom Stockholms län har jag förstått, beroende på om det är i innerstaden eller långt utanför stan.