Bonus inom social omsorg? Nej tack

Den 12 Oktober i år publicerade Lennart Gabrielsson, ordförande i Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp, en debattartikel på Svenska Dagbladet med rubriken "Det behövs bonus inom social omsorg". Jag läste artikeln och har gått och retat upp mig på den sedan dess, då jag tycker att den angriper problemen den presenterar från helt fel håll!
Debattartikelns huvudbudskap är att den sociala barnavården måste bli bättre och mer effektiv; inledningsvis påpekas det att samhällets insatser för barn som far illa kostar samhället 9 miljarder kronor per år samtidigt som resultaten är otydliga.
För att öka kvalitén föreslås en del mer eller mindre konkreta åtgärder; bland annat att det ska vara platsgaranti på SiS-hemmen, och att familjehemmen samlas i en nationell databas. Enligt mig är inte dessa förslag direkt något revolutionerande. Men det jag verkligen reagerar på är förslaget om att införa något slags belöningssystem för de HVB-hem som visar på goda resultat. Enligt artikeln skulle en sådan bonus "kopplas till mätbara mål, till exempel skolresultat, rymningar och missbruk".

Vad är det med denna fixering vid ekonomiska incitament för att åstadkomma förbättringar i olika verksamheter nu för tiden? Och då handlar det inte om att tillföra mer pengar till verksamheten för att de bättre ska kunna utföra sitt jobb, utan det handlar ständigt om dessa bonusar. Som om det är motivationen det är fel på. Som om HVB-hemmen idag inte har en avsikt att åstadkomma förbättringar i ungdomarnas liv; de skulle kunna men de vill helt enkelt inte tillräckligt mycket? Det är samma argument som används för att motivera de skyhöga bonusar som delas ut till chefer i olika företag; de behövs för att cheferna ska vilja göra ett bra jobb. Varför har man då en lön undrar jag?
HVB-hemmen får redan idag en ganska hög ersättning för att ta emot en ungdom i sin vård. Det handlar oftast om flera tusen per dygn. Skulle inte ersättningen de redan får för att ta hand om ungdomen motivera dem till att göra sitt allra bästa jobb? Och vem ska bestämma exakt vilka mål som går att mäta och som ska premieras?
Tänk om ett HVB-hem tar emot en ungdom som är "trasig" på ett helt annat sätt och hemmets personal gör bedömningen att här behövs en hel del arbete på ett helt annat plan för att hjälpa honom eller henne. Ska det då finnas ekonomiska motiv med i bilden när hemmet lägger upp en behandlingsplan över vilka saker som ska tas itu med först? Jag tycker att det låter väldigt tvivelaktigt.

Min sambo är lärare och jag har därför på nära håll följt de konsekvenser som följt av de senaste omstruktureringarna av skolan. I stället för att anställa fler lärare och minska arbetsbelastningen på varje enskild lärare, få mindre undervisningsgrupper, har de fått fler arbetsuppgifter och mindre tid med eleverna. Nu ska det dokumenteras, betygsättas och skapas planer istället för att göra det de är utbildade för; undervisa.
Jag tycker att det här förslaget gå i samma stil; det känns som ett tankefel att utgå ifrån att det är motivering till att göra ett bra jobb som saknas!
Mitt förslag är lite enklare; anställ fler socialsekreterare så att arbetsbelastningen minskar på varje enskild individ, handläggarna får mer tid för varje ärende och mer tid för utbildningar och samverkan mellan olika myndigheter (vilket tar mycket tid i anspråk!). Kravet på 2 års erfarenhet för att handlägga barnärenden samt en löneförhöjning för just den gruppen tycker jag däremot är väldigt bra! Som det är idag anses den kommunala verksamheten inom socialtjänsten till stor del som en språngbräda i karriären då lönen är klart sämre, och de flesta går vidare till andra anställningar efter att de skaffat sig mer erfarenhet. Det är farligt för kvaliteten på arbetet inom den verksamheten om ingen som arbetar där har mer än ett par års erfarenhet.

Tendens: Importerad fru

Idag sände radioprogrammet Tendens den första delen av tre i en serie om svenska så kallade "hustruimportörer". Dagens avsnitt bär titeln "Jag var hans fjärde fru" och berättar historien om Marja som flyttade från Ryssland till Sverige för att gifta sig med den 12 år äldre mannen som hon hade kontakt med över internet. Väl på plats i Sverige uppdagas det att mannen hon gift sig med tidigare haft tre fruar från Ryssland. Både hon och hennes dotter misshandlades av mannen, de flydde till en kvinnojour och tre veckor innan hon skulle få ett eget permanent uppehållstillstånd skiljde sig mannen från henne.
Representanter från kvinnojourer berättar i programmet att det ofta är samma historia som upprepar sig om och om igen. I Sverige finns en regel som säger att om äktenskapet varar mindre än två år får inte, i det här fallet, kvinnan något uppehållstillstånd utan utvisas till sitt hemland vid en skilsmässa. Undantaget är om förhållandet tar slut på grund av våld eller kränkningar.

Av 86 stycken tillfrågade kvinnojourer uppger 7 av 10 att de kommit i kontakt med "fenomenet" fruimport. År 2008 var det 515 stycken "importerade" kvinnor som sökte hjälp på kvinnojourer i Sverige, och år 2009 var det 552 stycken. Hur många ytterligare som faktiskt far illa vet man inte, utan det är endast de som själva söker hjälp som blir synliga. Det är mestadels kvinnor från Thailand och Ryssland som det rör sig om.

Andra delen sänds i p1 i morgon. Programmet har titeln "Samtalet: Som i en fågelbur" och är en intervju med Carina Diaz som arbetar på en kvinnojour i Luleå. Tredje och sist delen sänds på onsdag och har titeln "Fruimportören - vem är han?".





Tendens tema: Importerad fru


"Värmland vill kartlägga hustruimport", DN, 2010.01.14


Fler "importerade" fruar utsätts för hot och våld, Aftonbladet, 2011.02.16

Författarmöte "Släpp in mig!"

I går kväll var jag på Rosenlund för att lyssna på ett författarmöte med Kärstin Nilsson Björk som skrivit boken "Släpp in mig!". Den handlar om en kvinna, Fam, som inleder en kärleksrelation med en man, Karl, som hon efter ett tag förstår har Aspergers syndrom. Jag har tyvärr inte läst boken men hon berättade att den skildrar deras relation från det första mötet och ungefär två år framåt. Berättelsen var enligt författaren till stor del självupplevd, men inte helt.

Det var under den relativt korta föreläsningen svårt att få grepp om vilken typ av relation de hade till varandra, hur de pratade och förhöll sig till varandra och om hon, huvudpersonen, tog upp några av de svårigheter hon upplevde med honom - och vad han sade om det i så fall.

Jag ser fram emot att boken ska komma på posten så att jag kan få en bättre bild av hur relationen egentligen utvecklade sig, och hur de hanterade sina inneboende olikheter.

Det blev i alla fall i Aulan en liten diskussion kring huruvida man som partner (i det här fallet kvinnan) bör lägga sig i hur den andre lever sitt liv. Fam försöker i boken förmå Karl till att sluta tillbringa nätterna på parkbänkar och 7Eleven, samt uppmuntrar honom till att söka ett annat arbete som enligt henne skulle ta tillvara hans potential bättre. Flera i föreläsningssalen uppfattade dessa inslag som att Fam tvingade på Karl sina egna värderingar, och att hon inte respekterade hans person.
Jag tycker att det är en intressant diskussion men är det inte så det fungerar i alla förhållanden? Ingen passar som hand i handske tillsammans med någon annan; när två människor ska leva tillsammans handlar det mycket om kompromisser och anpassningar från båda håll. Men i det här fallet tolkades hennes försök att få honom att anpassa sig efter henne som nedvärderande gentemot hans funktionsnedsättning. Men bara för att man har Aspergers syndrom betyder inte det att man inte behöver visa hänsyn mot sin partner, det betyder inte heller per automatik att man inte försöker göra det! Jag tycker att det känns som att Karls beteenden i boken till största delen beror på hans personlighet snarare än det faktum att han har Aspergers.
Men jag återkommer med en mer utförlig analys när jag har läst boken!

Planerade besök på Aspergercenter

En verksamhet jag redan i början av praktiken planerade att besöka är Aspergercenter i Stockholm. Så här beskriver de sig själva;

Välkommen till oss på Aspergercenter!
Vi är ett stöd och kunskapscenter för barn, ungdomar och vuxna med diagnosen Aspergers syndrom eller annan diagnos inom autismspektrum med normalbegåvning samt för deras anhöriga. Vår huvudman är Habilitering & Hälsa inom Stockholms läns landsting.

Vår verksamhet består av två team:

> Barn -och ungdomsteamet 7-17 år
> Vuxenteamet 18 år och äldre

Förra veckan surfade jag in på deras hemsida för att läsa på lite och ta fram ett telefonnummer och ringa och boka in ett studiebesök. Jag hittade då information om att de tar emot studiebesök på förutbestämda tidpunkter varje termin, och att höstterminens tillfälle att besöka dem är nu på fredag 7 oktober. Vilken tur att jag gick in och kollade, jag hade blivit mycket besviken över att missa det tillfället!

En tjej i min klass tipsade senare samma dag om att det dagen innan, den 6 oktober, är ett författarmöte med Kärstin Nilsson Björk på Rosenlund där Aspergercenter ligger. Det är för mig dock oklart om det är Aspergercenter som är arrangör, men föreläsningen utgår från boken "Släpp in mig!" som handlar om hur det är att ha en kärleksrelation med en man med Aspergers syndrom. Jag hittar inte någon information om den kvällen på Aspergercenters sida, men på Habiliteringens hemsida kan man läsa om det och anmäla sig. Tyvärr fanns inte boken "Släpp in mig!" varken på biblioteket här i kommunen, eller på Socialhögskolans bibliotek. Jag har beställt den från Adlibris men den kommer förmodligen inte hinna komma innan torsdagen. Jag hade gärna velat läsa den innan torsdagen, men det får gå ändå. Det ska bli mycket intressant att lyssna på, jag finner att det ofta är de anhörigas perspektiv som ger bäst insikt i hur funktionsnedsättningen fungerar "i praktiken".

Angående Aspergers syndrom kan jag säga att min mamma under flera år arbetade på daglig verksamhet för unga människor med den diagnosen, så det området har på något sätt alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har även under mitt liv haft - och har även idag - bekanta som jag är ganska övertygad om har Aspergers syndrom även om de inte har blivit utredda.
Däremot har jag tidigare inte haft någon djupare förståelse för vad funktionsnedsättningen faktiskt innebär i praktiken, för både omgivning och den enskilda. Under min praktik så här långt har jag tyckt mig förstå att det är en ganska stor grupp, att den är växande, och att de ofta har en problematik som man har svårt att hjälpa dem med. Jag har i alla fall blivit väldigt intresserad av allt detta, och ser därför mycket fram emot både torsdagens och fredagens utflykter till Rosenlund!

Psykisk funktionsnedsättning och rätt till LSS?

En sak som jag har funderat över är LSS-lagstiftningen och dess indelning i personkretstillhörighet, mer specifikt, vilka som egentligen räknas till Personkrets 3? Vilka som ska ingå i Personkrets 1 och Personkrets 2 är ganska tydligt definierat;

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom

I praktiken innebär det att exempelvis alla som har diagnosen Aspergers syndrom automatiskt räknas till Personkrets 1 (då det är en autismspektrumstörning).
Allt detta är som sagt var ganska tydligt definierat genom lagtext och förarbeten, men det är när man kommer till Personkrets 3 som det blir knepigare. Så här ser lagtexten ut;

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Hit räknas de som exempelvis ådrar sig en ryggmärgsskada och blir förlamade. Inget "konstigt" där heller. Men det som jag har funderat över är de som har en psykisk funktionsnedsättning - vad krävs egentligen för att de ska räknas till Personkrets 3 och därmed dra nytta av LSS-lagstiftningens fördelar?

Jag funderade mycket över det när jag arbetade på ett HVB-hem under sommaren. Där bodde det ju människor med olika psykiska funktionsnedsättningar och i och med att de bodde just där, och inte kunde bo själva hemma, kändes det ganska givet att deras funktionsnedsättningar var stora och orsakade betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Om de även hade ett omfattande behov av stöd och service kan man visserligen diskutera, men den springande punkten enligt mig är att det ställs högre krav för att räknas till den här personkretsen än exempelvis Personkrets 1. Det vill säga, man behöver ha en större funktionsnedsättning. Autismspektrumstörning, som automatiskt kvalificerar en individ till att tillhöra Personkrets 1, är just precis ett spektrum av funktionsnedsättning, det finns många olika nivåer. Aspergers syndrom är en mycket "högfungerande" autismspektrumstörning, det finns individer som behöver mycket stöd och det finns individer med den diagnosen som klarar sig hur bra som helst i sin dagliga livsföring. Notera att jag inte anser att det är fel att människor med Aspergers syndrom automatiskt räknas till en personkrets i LSS-lagstiftningen! Jag tycker bara att det känns väldigt konstigt att vissa diagnoser har automatiskt tillträde medan andra, exempelvis schizofreni, inte har det. Jag funderar över vad det är som har gjort att vissa definieras i lagstiftningen och vissa inte gör det?

Det sker ju visserligen ytterligare en prövning sedan man har konstaterats tillhöra någon av personkretsarna, det är inte säkert att man får någon insats bara för att man tillhör en personkrets utan man ska ju fortfarande ha behov av den sökta insatsen. Men jag inbillar mig ändå att det - i och med att man direkt kommer över den första tröskeln - sedan blir lättare att få en insats beviljad.

Jag har frågat runt lite på den förvaltning där jag gör min praktik, och den handläggaren jag pratade med där kände knappt till ett enda fall i kommunen där en person med en psykisk funktionsnedsättning räknats till Personkrets 3 och fått stöd enligt LSS-lagstiftningen. Antingen har just den handläggaren fel (hon har inte arbetat så länge) eller så stämmer min känsla.

När LSS-lagstiftningen trädde i kraft år 1994 beräknades ca 20 000-40 000 människor med psykiska funktionsnedsättningar räknas till lagstiftningens tredje personkrets (och ytterligare 60 000 - 80 000 personer beräknades tillhöra Personkrets 3 på grund av fysiska funktionsnedsättningar, totalt ca 100 000 personer). En inventering i oktober år 2010 visade däremot att det då bara var 8000 personer från Personkrets 3 som hade insatser enligt LSS. Dessa oväntat låga siffror måste självklart jämföras med hur många som får insatser enligt LSS totalt sett; 62 100 personer under 2010. Det är alltså totalt sett färre som får LSS-insatser än vad som beräknades i 1992 års förarbeten.
Procentuellt sett kan man se att Personkrets 1 är väldigt dominerande med 84 % av LSS-insatserna. Personkrets 2 svarar endast för 3 % och Personkrets 3 stod under 2010 för 13 %, vilket är en liten minskning gentemot föregående års mätningar (14 % år 2009 och 2008 samt 15 % år 2007).

Jag gillar statistik men egentligen kan man inte säga så mycket om dessa siffror. Det skulle vara intressant att ta reda på hur beräkningarna såg ut i förarbetena procentuellt sett; vilken personkrets trodde man skulle bli den "dominerande" och var fördelningen ungefär samma som den är idag även om det totalt sett är färre?

Det finns massor mer att skriva om detta och jag kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg! Frågan kvarstår; vad krävs för att räknas till Personkrets 3 på grund av en psykisk funktionsnedsättning?