Det hatade yrket...

SKTFs tidning skrev häromdagen om att höstens ansökningar till Socionomprogrammet har minskat kraftigt jämfört med förra höstens ansökningsantal. Hela 19 % mindre ansökningar! Detta samtidigt som antalet sökande till universitet och högskolor generellt sett ökar.

Men varför är det så sjunkande ansökningssiffror till just socionomprogrammet då? Själv har jag istället tidigare ställt mig frågan varför det har varit så fruktansvärt många sökande till socionomprogrammet. Att vara socialsekreterare är ju det som de flesta - i alla fall min närhet - förknippar med socionomutbildningen, och det måste ju vara ett av de mest hatade yrkena? I alla fall efter parkeringsvakt. Vem har någonsin haft något gott att säga om en socialsekreterare? De människor i ens närhet som haft personlig kontakt med en socialsekreterare vill oftast inte berätta om det då det känns pinsamt, de som ändå pratar om det säger bara negativa saker, och i medierna uppmärksammas yrkesgruppen enbart för misstag som begåtts.

Min teori är följande: om exempelvis poliser inte arbetade ute på gatorna där alla kunde se dem skulle det säkert vara samma sak för den yrkesgruppen. De flesta människor som haft någon typ av personlig kontakt med polisen har mest negativa saker att säga. Det kan vara ungdomsfyllor som resulterat i otrevliga meningsutbyten med poliser, inbrott som anmälts men där utredningen rinner ut i sanden osv. De personliga erfarenheterna är nog för det mesta negativa, och så blir det ofta om man möter människor i svåra och jobbiga situationer. Men poliserna skymtar även förbi när man visar bilder på tv-nyheterna från demonstrationer som gått fel, bilolyckor, bankrån eller bränder. Man ser väldigt tydligt allt det viktiga och bra arbetet som poliserna uträttar ute i samhället. Det sker helt öppet och alla tar del av och drar nytta av det.

För socialsekreteraren är det lite annorlunda. Mycket av socialtjänstens arbete sker i det fördolda, något som människor vet men samtidigt inte förstår! Jag har tidigare nämnt att min sambo arbetar som lärare och genom honom har jag fått uppfattningen att lärare och personal på skolan inte vet att socialtjänsten inte får rapportera tillbaka till skolan hur det går med en soc-anmälan som skolan har lämnat in. Lärarna går istället och säger till varandra att "Jaha, vi tog det svåra beslutet att göra en soc-anmälan men vad hände? Vi har inte hört något, socialtjänsten gör ju inget! Allt var i onödan." och så blir de mindre benägna att göra en anmälan nästa gång.
På forumet http://www.familjeliv.se ser jag även väldigt ofta inlägg i diskussionstrådar av typen "jag gjorde en socanmälan en gång men inget hände, socialtjänsten suger", och häromdagen såg jag till och med en tråd där en tjej skrev och berättade om något hemskt hon sett hennes granne göra, läsarna sporrade henne att göra en socanmälan, hon skrev att hon hade gjort en anmälan och då skrev folk på fullaste allvar i tråden att "håll oss uppdaterade med hur det går/vad som händer".



Människor verkar alltså enligt min uppfattning ha väldigt dålig koll på hur socialtjänsten arbetar. Socialtjänsten får absolut inte meddela anmälaren något om hur utredningen fortskrider och vilka insatser som eventuellt kan bli aktuella. Socialtjänsten får inhämta de upplysningar som anses nödvändiga från exempelvis skola och dagis, men de måste inte ha någon kontakt med dem ö.h.t. bara för att en anmälan kommit in. Det är alltså inte säkert att skolan kontaktas igen efter att de har gjort en anmälan till socialtjänsten.

Nu är ju inte jag yrkesverksam ännu, men jag kan tänka mig att den enda åtgärd som grannar och mer utomstående anmälare skulle kunna se att socialtjänsten faktiskt vidtar, det är ett omhändertagande enligt LVU. Om föräldern helt plötsligt börjar gå runt utan barnet, då kanske man kan se att socialtjänsten har gjort något. Men all annan typ av stöd som de kan erbjuda syns ju inte för utomstående.

Med den här typen av (miss)uppfattningar/förväntningar som cirkulerar är det inte konstigt att folk misstror socialtjänsten och även drar sig för att anmäla missförhållanden som de observerar. Det känns som att det är speciellt viktigt att människor verksamma inom skola och förskola får mer information om hur det fungerar vid en socanmälan, för det är tyvärr ett svårt och jobbigt steg för många att ta och då behöver man bra information om "vad som händer sedan"...