Ingen utbildning i Samtalsmetodik

Det kan lätt bli lite negativt när man kan skriva precis vad man anser om sin utbildning så här rätt upp och ner - man tänker ju sällan på det positiva utan reagerar enbart på det dåliga. Men det finns en sak som jag länge har tänkt på angående min utbildning, och det är att det i dagsläget (enbart 3 terminer in i den 7 terminer långa utbildningen) inte känns som att den är så praktiskt förberedande inför arbetslivet.

På den sista PF-lektionen frågade jag exempelvis vår lärare om vi kommer att ha någon kurs i samtalsmetodik!? Hon gav då - med väldigt beklagande uppsyn - beskedet att det kommer vi inte att ha. Hon sa att hon och andra lärare upprepade gånger påtalat behovet av samtalsmetodik i utbildningen, men har inte fått något gehör.
En klasskamrat till mig mailade sedan till kåren och frågade hur det låg till, och fick beskedet att innan socionomprogrammet gjordes om fanns det samtalsmetodik som valbar kurs och den var mycket populär. Sedan gjordes utbildningen om och samtalsmetodiken togs bort, även som valbar kurs. Jag kan inte nog understryka hur mycket detta upprör mig!

Jag lånade på eget bevåg några böcker i samtalsmetodik och läste på bussen hem. På baksidan av de ena står det "Samtal som verktyg handlar om det professionella samtalet, dvs socialarbetares, kuratorers och psykologers viktigaste arbetsinstrument."! Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det stämmer. Men vi som har valt att läsa vår socionomutbildning på Stockholms Universitet får inte någon utbildning i att samtala med människor. I stället har vi nu läst 14 p forskningsmetoder! Ingen kunskap är enligt mig onödig kunskap, men om man måste välja bort något behöver man kanske inte välja bort just samtalsmetodiken då? Då kanske man ska välja bort kursen där vi lär oss att konstruera enkäter! För jag tror att jag har snäppet bättre användning för samtalsmetodiken när jag ska ut och arbeta, och det är mot det målet jag strävar - jag vill ut och arbeta, och jag vill göra det bra!

Över allt i media rapporteras det om "vilka dåliga socialsekreterare" det finns i det här landet, och handlar rapporteringen inte om det berör den de många sjukskrivningar och hot om våld som förekommer inom det sociala arbetsområdet. Det är inte uppiggande för en student att höra. Det är stressande, och man oroar sig verkligen för - och anser det extra viktigt - att utbildningen verkligen förser en med de kunskaper man behöver för att kunna komma ut och arbeta sedan. Man vill göra ett bra jobb. Man vill kunna göra ett bra jobb.

Musikhjälpen 2010

Jag lyssnar väldigt sällan på radio, men i går hamnade jag under en biltur av en slump på P3 och jag hörde då att de just nu har en kampanj vid namn "Musikhjälpen 2010" som går ut på att samla in pengar för att stoppa handel med barn, trafficking.
Det är tre radioprogramledare som bor i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Malmö, och sänder live dygnet runt mellan 13-19 december. Svt sänder även video från buren live på sin hemsida svtplay.
Lyssnarna får önska låtar genom att skicka sms-gåvor på 50, 100 eller 200 kronor och jättemånga kända och okända människor i Sverige har skänkt olika objekt som auktioneras bort till förmån för insamlingen. På radion pratade de om att Zlatan skänkt en tröja som var uppe på 10.000 kronor och jag såg på kampanjens tradera-sida att Filip och Fredrik skänker en middag tillsammans med dem och den är nu uppe i över 13.000 kronor!
En konstnär, Lars Lerin (jag tänker inte låtsas som att jag vet vem det är), har skänkt en akvarell + tillhörande bok och det är uppe i 50.000 kronor!!!

Är det inte underbart med kändisskap på det sättet? Det finns faktiskt tillfällen då det verkligen är användbart och värdefullt, då personen som för tillfället innehar det kan göra något riktigt bra med det - även för andra människor - om de själva har viljan. Det är ju tyvärr inte alla som har några sådana ambitioner, men jag blir så glad av att se sådant här!

Musikhjälpen är ett samarbete mellan SR, Svt och Radiohjälpen, och det är ett koncept som härstammar från Holland. Där heter det "Serious Request" och arrangeras tillsammans med Röda Korset. Förutom Holland genomförs det i Kenya, Belgien och Schweiz. I Sverige har det arrangerats sedan år 2008.

Musikhjälpen 2010, Sveriges Radio
Musikhjälpen 2010, Svtplay
Musikhjälpens auktioner, Tradera

"Rätten till en trygg uppväxt" av Rädda Barnen

Vill rekommendera alla att gå in och titta på Rädda Barnens film om Rätten till en trygg uppväxt som tar upp barnmisshandel i hemmet på ett insiktsfullt sätt.

Här kan du se filmen

Dugga 1 i Familje- och föräldraskapspsykologin klar

Idag har jag skrivit klart Dugga 1 i Familje- och föräldraskapspsykologin (vi läser just nu Moment 2 som är utvecklingspsykologi). Duggan bestod av 4 frågor som skulle besvaras på max 4 sidor, man skulle diskutera:

1. fördelar och nackdelar med könsneutrala förskolor
2. effekterna av barns egocentrism på deras tänkande kring sig själva
3. validiteten för två valfria experiment utförda på barn under 3 års ålder
4. hur vuxna bör bemöta barn som uppvisar prov på bristande anknytning

Själv brinner jag väldigt mycket för anknytningsteorin och tyckte att den frågan var väldigt intressant och rolig att skriva om, även om den här kurslitteraturen (The Development of Childen, av Lightfoot, Cole & Cole) utelämnade en hel del kring anknytningsmönstren som kurslitteraturen i Spädbarnspsykologikursen tog upp vilket fick mig lite fundersam. När man läser om samma ämne i olika böcker och märker att de beskriver det lite annorlunda, och att en bok utelämnar vissa teorier, blir det tydligt för en själv att man har liten möjlighet att värdera den information man får presenterad för sig... Då börjar jag genast fundera över om den boken som utelämnar vissa teorier som den andra boken presenterar för sanningar vet något som jag själv inte vet? Nåja. Det var väldigt skönt att få duggan inlämnad i alla fall för jag har känt mig väldigt slutkörd ända sedan Forskningsmetodiken avslutades för en vecka sedan.

I morgon börjar terminens sista kurs; Fältstudier. Jag vet inte riktigt vad den kommer att gå ut på i detalj då lärarna varit väldigt förtegna men jag vet att jag och två andra studenter ska tillbringa 5 dagar på Synskadades Riksförbund, få något typ av uppdrag från dem som vi ska undersöka - antingen med en kvantitativ eller kvalitativ metod - och skriva rapport, opponera på varandras rapporter i klassen, samt skriva en egen hemtenta. Den här kursen har också rykte om sig att vara väldigt stressig och fullsmockad och att döma av schemat stämmer det nog. Vi har exempelvis fått deadline för utkast till vår rapport på en söndag klockan 18! Haha, det har jag aldrig varit med om förut kan jag säga.

Boktips: Mig äger ingen

Åsa Linderborg är sedan förra året kulturchef på Aftonbladet och gav två år tidigare ut den självbiografiska boken "Mig äger ingen" som handlar om hennes uppväxt tillsammans med hennes far i Västerås på 70-talet. Fadern Leif Andersson var alkoholiserad och har i boken väldigt svårt att upprätthålla en ordnad vardag för sin lilla dotter som han har ensam vårdnad om. Det var flera år sedan jag läste boken, så jag har svårt att komma ihåg alla detaljer - men jag minns känslan den ingöt i mig. Jag blev fascinerad över att författarinnan inte framförde en "snyfthistoria" som så ofta är fallet när barn till alkoholiserade föräldrar skriver självbiografiska böcker (och det med all rätt givetvis). Istället fick jag genomgående känslan av att hon, Åsa Linderborg, trots sin part i målet kunde betrakta sin fader med väldigt objektiv blick, att hon såg både hans goda och hans dåliga sidor och att hon inte på något vis fördömde honom. Detta gör boken fruktansvärt gripande, och jag får en klump i halsen bara av att titta på omslaget - inte en obehagskänsla utan snarare en medkänsla med människorna i boken, och jag tänker på hur många människor det finns där ute i landet som är ensamma. Jag kan verkligen rekommendera den här boken; jag har försökt få min sambo att läsa den länge nu och jag hoppas att jag lyckas bättre med läsarna av den här bloggen för han har fortfarande inte börjat!

Fattigdom i juletid

Så här i juletider tänker jag på de familjer som på grund av ekonomiska svårigheter har svårt att köpa julklappar till sina barn. På nyheterna (svt) rapporterade de idag om att kronofogdemyndigheten räknar med en stor ökning av skulder kring jul. I myndighetens "Omvärldsanalys" för 2010 visar de också att hushållens skulder ökar, och att det inte fler som skuldsätter sig utan att de hushåll som redan har skulder belånar sig ytterligare.
Som vanligt väntas julhandeln slå nya rekord, och svenskarna beräknas köpa julklappar för 7000:- per person, en ökning med 3 procent sedan förra året. Flera socialförvaltningar ger inte extra pengar till jul och då vänder sig många familjer istället till ideella organisationer som exempelvis Majblomman.


Under Almedalsveckan var det många som agiterade budskapet att barnfattigdomen i Sverige ökar. Detta fick många, till största delen Alliansen-företrädare, att gå i taket. Exempelvis Inger Fredrikssom (C), som hävdade i sin blogg att det inte existerar fattiga barn i Sverige idag, och att "barn som lever i familjer med knapp ekonomi" var ett bättre uttryckssätt. Dagens Nyheter skrev på sin ledare om att de fattiga barnen var förvrängd statistik från de rödgröna.

Allt detta verkar bero på att människor, som vanligt, använder sig av väldigt olika definitioner för att mäta det man avser att mäta. Man brukar i dessa sammanhang skilja mellan "Absolut fattigdom" och "Relativ fattigdom". Absolut fattigdom är ett sätt att mäta fattigdom som avser en fast definierad gräns för fattigdom,och som därför är ganska stabil över tid. I Sverige har SCB definierat de "ekonomiskt utsatta hushållen" som de som har mottagit socialbidrag under minst ett tillfälle under året eller de hushåll som har en inkomst som understiger socialbidragsnormen.

Relativ fattigdom är ett annat sätt att mäta, som tar hänsyn till den övriga befolkningens inkomstnivåer. Den relativa fattigdomen avser en inkomst som ligger under 60 procent av landets medianinkomst.
Vissa hävdar att denna mätteknik är väldigt missvisande, då det i praktiken innebär att folk kan röra sig in och ut ur gruppen "fattiga" utan att själva uppleva någon skillnad i levnadsstandard. Och detta stämmer visserligen - men samtidigt måste man ha i åtanke att all form av levnadsstandard, dräglig tillvaro och livskvalitet är relativ! Man jämför sig oundvikligen med människor som är runt om kring en själv, och även om det kan vara nyttigt att ha i åtanke att även den fattigaste svensk kan har det bättre än medelklassen i vissa länder - så måste man se till den omgivning varje individ lever i. Ett tillstånd där en person inte har tillgång till det som alla andra har tillgång till måste väl kunna räknas som fattigdom?

"Jul med lånade pengar", Svt.se, 2010-11-30
"Allt fler barnfamiljer behöver julklappshjälp", 2010-12-01
Kronofogdemyndighetens omvärldsanalys 2, 2010
"Fattiga barn: falsk rödgrön bild", DN ledare, 2010-07-22
" "Fattiga barn" ", Inger Fredriksson (C) blogg, 2010-07-22