Under min tid på praktiken åkte jag runt och besökte en hel del dagliga verksamheter och särskilda boenden, och på många ställen använde man sig av olika typer av "scheman" för att strukturera den boendes/arbetstagarens dag. Det ger individen en överblick över dagen, skapar självständighet och förståelse för olika aktiviteters ordning. Schemat kan vara mycket enkelt och bestå av ett vanlig laminerat a4-ark med en kolumn för varje veckodag. Varje kolumn kan sedan vara indelad i olika block exempelvis förmiddag/lunch/eftermiddag. I varje block antingen skriver man eller sätter fast en bild som symboliserar olika aktiviteter.
Under hela praktiken hörde jag aldrig ett ont ord om de där schemana, förrän jag på slutet kom till en daglig verksamhet där de inte använde dem. Deras verksamhet lämpade sig inte alls för olika typer av "standardiserade" instruktioner och planeringar. De hade försökt att fotografera och skriva instruktioner för olika arbetsuppgifter men snart insett att det var lönlöst då varje individ behövde olika mycket stöd, och därmed olika instruktioner. De upplevde däremot en del "press" ovanifrån, på att de skulle införa system med scheman. Vilket fick mig att fundera en del på varför de finns - egentligen? Är det för att ge individen en större självständighet eller är det för att det är bekvämt för personalen? Ja de ger ökad självständighet, men kan även resultera i minskad möjlighet till spontanitet och flexibilitet för den som ska följa dem.
Det är väldigt intressant med metoder som ska införas i en verksamhet trots att personalen är motsträvig. Ligger "problemet" i personalens ovilja till nya rutiner på grund av bekvämlighet, eller i att verksamhetschefen anser att det "ser bra ut" om en verksamhet använder en specifik metod, trots att den i praktiken inte fungerar så bra i just den verksamheten?
Allt beror ju självklart på hur man använder dessa scheman, det finns verksamheter då det fungerar super och bara finns fördelar. Men det var riktigt intressant att vända på tanken; att det ju faktiskt kan vara väldigt bekvämt för personalen med färdiga scheman.
En annan tanke som slagit mig nyligen handlar om tillsättandet av en god man.
En god man kan bara tillsättas om den enskilde själv ansöker om det, och det är alltså en helt frivillig insats som även kan avslutas på den enskildes initiativ. Det icke frivilliga alternativet, förvaltare, är mycket svårt att tillsätta och det ska röra sig om mycket allvarliga saker för att den typen av tvångsåtgärd ska bli aktuell. I många fall är det solklart att ett behov finns, och att individen själv efterfrågar hjälpen från en god man. Sedan finns det individer som ligger precis på gränsen mellan att själv klara av sin ekonomi och att behöva hjälp från en utomstående. Individer som inte klarar av det själva men som inte heller vill ha en god man, individer som
vill klara av det själva.
Jag har själv ett stort kontrollbehov och skulle tycka att det var mycket obehagligt om en annan person fick inflytande över min ekonomi. Men är man alltid lika hänsynsfull gällande andra individers bestämmanderätt som man är om sin egen? Det är ju väldigt bekvämt för exempelvis en handläggare eller för personal på ett boende att övertala en individ att ansöka om en god man, men är det det som är det rätta att göra om individen skulle - och vill -klara av det själv, med ett visst stöd? Är då tillsättandet av en god man för individens skull, eller är det för att avlasta personalen arbetsuppgifter? Jag tycker att frågan är viktig att ställa.
Under utbildningen var vi i klassen under hösten 2010 på studiebesök på överförmyndarnämnden i Stockholm och fick en mycket bra föreläsning av Kerstin Fälldin, som har skrivit boken "God man eller förvaltare; en praktisk handbok" - som jag för övrigt lånade av min praktikhandledare för några veckor sedan. Väldigt bra bok. I den boken minns jag tydligt att det står att om "problemet" kan lösas med hjälp av en nära vän eller släkting skall den lösningen väljas framför tillsättandet av en god man. Man ska alltid välja det
minst "invasiva" förslaget som finns att tillgå. Men sker det i praktiken?
Vi vill alla känna att vi själva har kontroll över våra liv. Även om tillsättandet av en god man får positiva effekter behöver det inte vara det rätta. Vi som professionella kanske värderar "att slippa betalningsanmärkningar" som mer värt än "egen kontroll" i just detta fall, men det kanske individen själv inte gör?
Det är skrämmande enkelt att övertala och pressa klienter till lösningar som de egentligen inte är helt övertygade om att de vill ha. Som professionell har man en mycket stor makt, och bara utövandet av den makten kan bli som en kränkning i sig, även om man utövar den "för individens bästa". Resultatet kan bli att den enskilda individen visserligen slipper betalningsanmärkningar men samtidigt känner sig kränkt, nedtryckt eller maktlös i sitt liv. Hur värderar man det som exempelvis handläggare?
Därför skulle jag vilja hålla ett litet brandtal för vikten att verkligen ta hänsyn till den aktuella individens speciella förutsättningar, och att
aldrig göra saker "på rutin". Alla är olika och behöver olika saker. Som professionell måste man vara lyhörd och känslig för att uppfatta de små nyanserna, och undvika att kränka den man arbetar med. Dessutom måste man ständigt fråga sig varför man själv anser att olika lösningar skulle vara bäst; är det för individens skull eller för min egen bekvämlighets skull? Hur skulle jag själv velat bli behandlad i samma situation, och på vilket sätt färgar det min uppfattning om den här situationen? Jag tror att alla situationer och insatser måste problematiserar och ifrågasättas hela tiden, för att man som professionell ska kunna vara säker på för vems skull man gör det man gör, och varför.
