Sidor

onsdag 27 oktober 2010

VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta


För någon månad sedan var jag på en tjejmiddag, och jag träffade då en gammal kurskamrat till min syster. Hon berättade om en ideell förening som hon är involverad i som heter VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Hon förklarade lite snabbt för mig vad det går ut på, och ju mer jag tänker på det desto mer genialt framstår initiativet!

Som namnet antyder handlar det om människor som är utsatta för våld i en nära relation. Sedan 1984 har det funnits brottsofferjourer i Sverige, men som VOOV skriver på sin hemsida är det väldigt få av dagens skyddade boenden som har möjlighet att även ta emot husdjur. De flesta som har ett eller flera husdjur kan nog tänka sig hur detta kan påverka en människa som är i behov av att få komma till ett skyddat boende, och som står i valet och kvalet om huruvida han eller hon ska våga ta steget. Och jag personligen kan även föreställa mig att banden till husdjuret blir extra starkt under levnadsförhållanden som involverar våld och olika typer av misshandel.

Med hjälp av sina volontärer förmedlar VOOV jourhemsplatser som tar emot de husdjur till människor som är i behov av skyddat boende. I dagsläget är de endast verksamma i och kring Uppsala, men jag är övertygad om att detta kommer att sprida sig!

Det är helt absurt att föreställa sig att en människas säkerhet skall stå och falla med det faktum att det skyddande boendet inte tar emot pälsdjur, och jag är full av beundran över dessa veterinärstudenter som engagerar sig i den här frågan!

Läs mer:
VOOVs officiella hemsida
Uppsala Nya Tidning: Uppsalas veterinärstudenter hjälper utsatta djur
VOOV på Facebook

tisdag 5 oktober 2010

Filmtips: I Rymden Finns Inga Känslor



I lördags var jag på bio och såg den nya filmen I Rymden Finns Inga Känslor, regisserad av Andreas Öhman . Filmen är en lättsam drama/romantisk/komedi som handlar om Simon som har Aspergers syndrom och bor tillsammans med sin storebror och dennes flickvän, och ett flertal dråpliga situationer uppstår självklart som en följd av detta. Filmen är inte speciellt realistisk - som de flesta romantiska komedier - men Bill Skarsgård gör rollen som Simon med bravur och har enligt mig fångat mycket av det som är typiskt för Aspergers syndrom, även om det för dramatikens skull är lite extra tillskruvat. Filmen är bara drygt 1 timme och 20 minuter lång, men den kändes inte kort. Trailern anser jag avslöjar alldeles för mycket, så om du vill se filmen - se inte trailern innan!










Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...