Några tankar kring härbärgering

Under praktiken i höstas gjorde jag ett studiebesök på BUP Grinden i Stockholm. Det är en specialiserad BUP-mottagning för utbildning av personal och behandling av barn, gällande sexuella övergrepp på barn och våld inom familjen.
Mannen som så generöst tog emot mig vet nog inte om det själv, men han gjorde ett väldigt starkt, positivt, intryck på mig. Han hade en så otroligt lugn, trygg och förtroendeingivande framtoning att jag när jag gick därifrån kände att jag, som haft en vag tanke om att arbeta inom just det området framledes, i princip lika gärna kunde ge upp mina planer på det då jag ändå aldrig skulle kunna bli lika duktig som honom.
Det låter kanske nedslående, men nu ser jag det mer som ett mål att sträva mot. Det slog mig där och då vilken personlig mognad som krävs för att arbeta med de här extra svåra frågorna. Hur trygg man måste vara i sig själv för att kunna hjälpa människor som är traumatiserade.

Nåväl, det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan en av många intressanta tankar jag fick ta del av under mitt besök på BUP Grinden. Mannen som tog emot mig berättade nämligen att förekomsten av våld inom familjen är mycket högre bland de familjer som kommer till BUP-mottagningarna än vad den är i Sverige över lag. Han berättade vidare att personal vid det första samtalet på BUP brukar ställa vissa frågor enligt ett slags standardformulär, där frågor kring förekomst av våld inom familjen finns med. Ofta kommer det vid detta första tillfälle inte fram att det förekommer, utan det krävs en tids kontakt för att familjen ska våga/orka/vilja berätta om detta. Fullt förståeligt.

Det som jag fann extra intressant i detta var det faktum att det enligt honom är väldigt viktigt att ställa frågan, även om personen i fråga inte vågar/orkar/vill berätta om det just då. Varför då? Jo för att det säger något till personen som får frågan, nämligen att det här kan du prata om här. Det här är okej att berätta om. Det här klarar jag av att höra.
Man lägger på något sätt ribban för vilka ämnen som är okej att ta upp framöver, i den här relationen. Det är egentligen ganska självklart. Men ack så förbisett.
 Många är de professionella som blir märkbart nervösa när samtalsämnet närmar sig jobbiga och smärtsamma områden. Som, mer eller mindre medvetet, ignorerar ganska uppenbara "hintar" från klienten och istället snabbt styr in konversationen på ofarliga ämnen.

Jag genomförde häromdagen en intervju till vår C-uppsats och jag märkte då att jag själv betedde mig på liknande sätt. Ämnet för intervjun var väldigt känsligt och det rev upp mycket känslor. Detta hanterade jag genom att försöka att undvika att riva upp känslor. Jag fick ju dåligt samvete gentemot intervjupersonen som ju inte direkt bett om att få prata med mig om detta, utan det var ju tvärt om vi som bett denne person om att ställa upp.
Efteråt tänkte jag mycket på mitt eget beteende under intervjun. Jag har inte lyssnat på ljudinspelningen av den ännu, men jag befarar att jag kommer få mina farhågor bekräftade när jag gör det; jag tror att jag, i min iver att underlätta hela situationen för intervjupersonen, istället skickade signaler om att visandet av känslor inte var okej.

Och jag antar att det är det som ofta är problemet i dessa situationer; någon slags missriktad omtanke resulterar i att man stänger dörren när man istället bör sträva efter att öppna den. Man ska inte tvinga någon att gå igenom den, givetvis. Men bara visa att dörren står öppen, och om du vill ta klivet är det okej.
Och det är här "hållandet" av känslorna kommer in i bilden. Härbärgering/containing. Att kunna ta emot någon annans känslor utan att själv bli stressad eller rädd.
En konst jag känner att jag behöver arbeta lite mer med.

Recension: Anhörig (2004)

Nu är det några år sedan jag läste Katerina Janouchs bok "Anhörig" första gången, och sedan den gången har jag hunnit med att läsa den ytterligare 2-3 gånger. Snart ska jag läsa den igen!

Det är en delvis självbiografisk bok som handlar om "Marisa", en 27-årig ensamstående mamma som jobbar som copywriter. En dag träffar hon den 20-årige, hippa "Rickard", som äger sin egen skivaffär och är flitigt involverad i Stockholms krogliv. De blir genast kära och börjar ett liv tillsammans.
Tidigt i relationen märker Marisa att Rickard dricker väldigt mycket, men bortförklarar det till en början med att alla i deras omgivning dricker alkohol, att det "hör till" och inte är något problem. Sedan, när hennes misstankar väcks om att det ändå är något med Rickards alkoholkonsumtion som inte är riktigt sunt tar det ändå ett långt tag innan hon känner sig säker på sina egna känslor. Hon beskriver i boken hur hon var osäker på vart gränsen går, rädd för att vara en "nitisk moraltant".
I bokens första kapitel slår hon fast att det egentligen är mycket enkelt; så fort man börjar fundera för sig själv, så fort man har en magkänsla som säger att något kanske inte är helt okej, då finns det ett problem.

Innan jag läste boken första gången var jag väldigt skeptisk till hur den skulle vara, för jag upplever att dylika skildringar ofta lämnar mig med en sådan känsla av frustration att det nästan är plågsamt att läsa boken; jag tycker oftast att huvudpersonen beter sig på ett sätt som jag själv inte alls kan relatera till. Jag irriterar mig ofta nästan lika mycket på skildrarens beteende som de jobbiga händelser hen utsätts för.
Men min oro var obefogad, för den här boken ger mig inte alls den jobbiga känslan av frustration! Jag vet inte om det möjligtvis beror på att huvudpersonen Marina framstår som mer handlingskraftig än andra liknande karaktärer, men mer troligt beror det på att Katerina Janouch är fenomenal på att beskriva situationer, känslor och sinnestillstånd på ett sådant sätt att man förstår dem.
För mig blir det som läsare så tydligt, så "enkelt" att förstå hur det är att leva med en missbrukare. Hur mycket tid och energi som går åt för den anhörige att oroa sig, att ta hand om hela familjen själv, och till att hålla fasaden uppe. Och därmed blir det också väldigt tydligt hur mycket stöd som skulle behövas till de anhöriga i situationer där missbruk "uppdagas" i en familj.

"Jag trodde inte att en alkoholist kunde vara ung, snygg och framgångsrik." säger Katerina i sitt sommarprogram i P1 från 2009-07-14. "När det finns pengar och status är det lätt att kamouflera missbruket".
Och det är också en av sakerna jag gillar med boken; den visar en annan sida av missbruk idag. Missbruk i en barnfamilj där båda föräldrarna har pengar, bra jobb, socialt nätverk och status.





Katerina Janouch, officiell hemsida
Anhörig, om boken på Adlibris
Al-Anon, grupper för anhöriga eller vänner till individer med alkoholmissbruk


Katerina Janouchs sommarprogram i P1, 2009-07-14

Sommarjobb 2012

Åh nej, min blogg har blivit totalt försummad av mig den här terminen! Jag lovar bot och bättring, och kan till att börja med rapportera att jag i sommar ska arbeta som biståndshandläggare inom äldreomsorgen på min gamla praktikplats. 9 veckors arbete fick jag, vilket jag är väldigt väldigt glad över!
Samtidigt är jag ganska nervös också... Det är ju det här man har väntat på hela utbildningen; att få komma ut och arbeta själv! Men nu när det är dags tänker jag bara "Oj, är det redan dags!? Hjälp!". Hehe. Vi (jag och de andra två vikarierna) skulle i alla fall få så mycket som två veckors introduktion vilket jag tror är en lyx som är få kommuner förunnat.
Lönen vet jag inte ännu vad jag kommer att få, men den blir nog bra mycket lägre än den lön de i min klass får som arbetar som vikarierande handläggare inne i Stockholm (alla i klassen som jag pratat med har 25.000 i månaden). Det är faktiskt väldigt stora löneskillnader inom Stockholms län har jag förstått, beroende på om det är i innerstaden eller långt utanför stan.