Skolkuratorernas arbetsbelastning

Akademikerförbundet SSR har nyligen genomfört en undersökning bland landets skolkuratorer och fått fram ganska dystra resultat om deras arbetsbelastning. 552 stycken kuratorer svarade på undersökningen och av svaren kan man se att

• 8 av 10 upplever en ökad arbetsbörda
• 6 av 10 anser att arbetsbelastningen ökat på grund av sociala medier
• 7 av 10 hinner inte med hälsofrämjande arbete

Förutom ökat elevantal säger kuratorerna att eleverna mår sämre, och att även de lägre årskurserna söker stöd i större utsträckning än tidigare. Som en konsekvens av detta uppger många att de väljer bort exempelvis mobbningsförebyggande arbete.

Många i min närhet arbetar som lärare - min syster, min sambo samt min svärmor. Dessutom är min systers man utbildad lärare, än dock inte yrkesverksam inom det just i dagsläget och min farmor har arbetat som lärare i många år innan pensionering. Jag har i alla fall lite inblick i läraryrkets vardag och jag tycker att det verkar som att de sociala medierna påverkar även deras arbetsbörda!
Ständigt dessa Facebookgrupper som ploppar upp, antingen sådana som öppet är nedvärderande mot t.ex. en annan elev, eller sådana som i smyg byter namn till något helt annat när ett visst antal seriösa människor gått med i gruppen.
Den sista typen av grupp gör mig mest trött, för det är så fruktansvärt barnsligt. Men den första typen av grupp, med namn som "Vi som hatar Kalle Karlsson" får mig nästan att tappa hakan! Tror eleverna verkligen att ingen kommer att upptäcka dem? Vet inte eleverna om att det är olagligt att mobba/kränka andra människor? Hur kan man då vara så dum att man gör det på ett öppet forum på internet, där vem som helst kan se det?

Ungdomar idag använder datorer i princip dagligen, men de verkar ha noll koll på vad internet och dagens teknik innebär. De förstår verkligen inte att det som "sker" på internet ligger kvar där, och kan observeras av i princip vem som helst i världen.

Folk bekymrar sig över betalningsanmärkningar, att de kan förstöra ens möjligheter att få hyreskontrakt, mobilabonnemang etc. Men de försvinner ju iallafall efter X antal år, det vet man. Men en nakenbild, fyllebild eller politisk bild som publiceras i någons ungdomliga dumhet kan ligga kvar för alltid, för evigt sammankopplad med den namn på Google.

Skolan behöver verkligen göra en insats här, med temadagar och utbildning av både elever och lärare, om vad internet faktiskt innebär. Och föräldrarna måste ta sitt ansvar och inte bara släppa barnen fria vind för våg, utan från början förklara att internet måste användas med ansvar och begränsningar. Det som sker på internet är precis lika offentligt som det som sker "irl", men det kan vara svårt att greppa.



Det känns i alla fall dystert att läsa om att eleverna mår sämre, och framförallt att man söker stöd från kurator i allt lägre årskurser... I förslaget till Den nya skollagen föreslås att alla elever ska ha tillgång till elevhälsovård i form av skolläkare, skolsköterska, kurator och psykolog. Det låter som ett mycket viktigt steg för att komma till rätta med barnens ökade ohälsa. Lagförslaget förväntas kunna träda i kraft under 2011, just nu ska riksdagen se över propositionen.

Europeiska året 2010

I år är det tydligen det "Europeiska året för att bekämpa fattigdom och social utestängning". Avsikten är att öka allmänhetens medvetenhet och att stärka medlemstaternas politiska engagemang för att bekämpa fattigdom och social utestängning. I Europa är det nästa 84 miljoner människor som lever i riskzonen till fattigdom, så det är en angelägen fråga!

Tydligen ska det här året innehålla diverse informationskampanjer och evenemang, men jag har då inte sett något alls av det än så länge?

Läs mer här

Barn i våldsutsatta familjer

Så mycket som vart tionde barn har någon gång sett eller hört en förälder bli slagen, och hälften av dem upplever det ofta. Barn kan reagera mycket olika på våldet men att se sin förälder bli slagen är en mycket skrämmande upplevelse för barnet och de kan visa tecken på ångest, aggressivitet och oro. Det finns även studier som pekar på att risken att barnet själva i vuxen ålder ska bli utsatt för våld i en nära relation ökar. I hemmet är det vanligt att både den som slår och den som blir slagen förnekar att det har inträffat och man pratar inte om det som skett. Det kan vara svårt för föräldrarna att ta in att barnet sett och/eller hört misshandeln, och att barnet behöver bearbeta detta.
Dessa barn brukar inte berätta om sina upplevelser för utomstående spontant, och de symptom de uppvisar missförstås ofta varvid barnens situation inte uppmärksammas.

I socialtjänstens 5 kapitel, 11 § står det att socialtjänsten har ett ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. Det står också att man ska vara medveten om att barn som bevittnat
våld kan behöva stöd och sedan år 2006 betraktas dessa barn som brottsoffer som kan ha rätt till brottskadeersättning från staten.
Men enligt föräldrabalken kan en förälder hindra att ett barn utreds inom barn- och ungdomspsykiatrin, och all form av frivilligt stöd från socialtjänsten kan ena föräldern stoppa.


Under 1990-talet utvecklades på initiativ av Rädda Barnen en modell för krissamtal med barn i våldsutsatta miljöer. Man kallar samtalsmetoden för "Trappan" och idag är den spridd över hela landet. Modellen beskrivs ingående i boken "...och han sparkade mamma" (2007) skriven av Ami Arnell och Inger Ekbom. Köp eller läs ett utdrag ur boken >här< ”En gång jagade min pappa mamma runt hela lägenheten.
Sedan knuffade han in henne i badrummet och dunkade
hennes huvud i badkaret så att det kom jättemycket blod.
Till slut gick han ut i köket och då låste jag badrumsdörren
och skrek åt honom att sluta slåss och då gjorde han det.
Jag var mycket rädd och skakade i hela kroppen.”
Pojke, 9 år

I polislagen slås fast att poliser är skyldiga att anmäla förhållanden till socialtjänsten som bör föranleda åtgärder från socialtjänstens sida. En undersökning från 1996 visade att i 8 fall av 43 hade socialtjänsten kännedom om misshandeln. En rapport från 2003 visade att i 13 av 39 undersökta fall där barn varit närvarande vid en misshandel av en förälder nåddes socialtjänsten av en anmälan från polisen.


Det verkar alltså gå åt rätt håll, men det finns mycket kvar att göra fortfarande! Själv har jag svårt att förstå vad som är problemet, varför finns det inte rutiner på det här sakerna? Hur kan det komma sig att ett barn lever under sådana här förhållanden, polisen kommer dit - men det tar stopp, det kommer inte vidare! Det känns ju inte som en speciellt konstig åtgärd, att höra av sig till socialtjänsten om man ser att ett barn lever med föräldrar som slår varandra. Man kan ju tänka att det skulle alla poliser göra, även om det inte fanns en laglig skyldighet från dem att göra så!? Jag skulle verkligen veta vad det är som gör att det brister. Är det socialtjänsten eller polisen som tabbar sig?

Checklista för mottagande av ensamkommande flyktingbarn

Rädda Barnen lanserar nu en checklista för kommuners mottagande av ensamkommande barn och unga, något som tydligen efterfrågats från kommunernas sida men som staten ej har givit dem. Checklistan skickas nu ut till alla ledamöter i socialnämnderna i de kommuner som har avtal med migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn. Titta på hela checklistan här.

Antalet ensamkommande barn har ökat stadigt de senaste åren:
år 2005 - 398 stycken
år 2009 - 2250 stycken

Det är det statliga Migrationsverket som avtalar med Sveriges kommuner om att ta emot flyktingar, och det blir då kommunen som, mot en viss ersättning, ansvarar för mottagande, boende och omsorg om de ensamkommande barnen. Kommunens ansvar för barnet gäller både under barnets asylprocess och, om så sker, efter att han eller hon har fått ett uppehållstillstånd. Idag har 127 av totalt 290 kommuner sådana avtal med Migrationsverket, och hur det ser ut i varje enskild kommun i praktiken varierar mycket. Vissa kommuner har till exempel sämre tillgång till tolk, och utbildningsnivån hos personalen varierar.

Först tas barnet om hand i "ankomstkommunen", en kommun där en av Migrationsverkets ansökningsenheter ligger och där barnet kan starta sin asylsökningsprocess. Ankomstkommunen ansvarar för att barnet får mat, kläder och någonstans att bo i väntan på ett boende i en anvisningskommun. Ankomstkommunens överförmyndare ska även tilldela det ensamkommande barnet en god man. Enligt lagen ska en sådan utses" skyndsamt" men i praktiken kan det ta flera veckor. Många barn får även vänta i flera månader i ankomstkommunen innan de får komma till ett mer permanent boende i en anvisningskommun. Mottagandet i anvisningskommunerna är oftast antingen i form av någon typ av gruppboende eller en familjehemsplacering.

Asylsökande barn har rätt till gratis tand- sjuk- och hälsovård precis som alla andra barn i Sverige, samt att de har precis samma rätt att gå i förskola, grundskola och gymnasium som andra barn.

"Papperslösa" kallas de människor som ej har sökt asyl eller som har nekats uppehållstillstånd och som därför vistas i Sverige utan tillstånd. Papperslösa barn under 18 år har samma rätt till vård i Sverige som andra barn, men papperslösa människor över 18 år har bara rätt till ej subventionerad akutvård, de måste alltså betala för vad vården faktiskt kostar.

Filmatisering av min mardröm

Drömmen jag beskrev i mitt förra inlägg har blivit film i form av The Road! Viggo Mortensen spelar en pappa som tillsammans med sin son är överlevande efter någon typ av katastrof. Tillsammans vandrar de runt i ett öde landskap och letar efter mat. Att leva är det inte tal om, det är enbart en fråga om överlevnad. I den här filmens värld finns det ingen räddning, inget flyktingläger att sträva mot. Men annars kan jag ändå föreställa mig att den, bortsett från några morbida inslag, gestaltar en ganska realistisk tillvaro för människor i svårt krigsdrabbade områden.

En dröm

Under helgen var vi bortresta och jag drömde flera väldigt konstiga drömmar, bland annat en där jag hamnade i helvetet (man åkte rulltrappa ner och när jag rymde gjorde jag det genom en tunnelbanespärr). Men den värsta drömmen var en där det var någon typ av post-apokalyptisk handling. Någonting hemskt hade hänt ute i världen, eventuellt peak-oil, civilisationen förstördes och vi i vår familj var tvungna att fly från våran lägenhet omgående. Jag kommer ihåg en "scen" ur drömmen när jag stod och försökte packa. Vi skulle fly till fots så det gick ju inte att ta med oss mer än vad vi kunde bära. Det var höst och jag var plågsamt medveten om att det snart skulle bli vinter och kallt - vi var tvungna att ta med oss vinterkläder till barnen! Samtidigt fick vi inte med oss barnens overaller, vantar, mössor och allt annat vi behövde få med oss. Jag kommer ihåg paniken jag kände när jag stod där med min treåriga dotters tumvantar i handen, jag visste att jag inte kunde få med mig dem fast hon skulle behöva dem. Jag såg i drömmen framför mig den kalla vinter som låg framför oss, en vinter vi skulle försöka genomleva utomhus - utan vinterkläder. Sedan gav vi oss iväg från lägenhetens trygghet. Jag och min sambo bar varsitt barn genom det kaos som rådde utanför. Vi hade ingenstans att ta vägen, inget sätt att skydda våra barn på... Det var den värsta dröm jag någonsin drömt! Jag hade en otäck känsla i magen hela dagen efteråt, och även om drömmen nu börjar blekna i minnet kan jag med lite vilja fortfarande frammana den där hemska känslan.

Det värsta är vetskapen om att det faktiskt skulle kunna hända vilken dag som helst. Hela vår civilisation är uppbyggd på en mycket skör grund, som man har sett i andra länder raseras den vid exempelvis krig. Min mardröm är verklighet för miljontals människor ute i världen som lever i krigsdrabbade områden. Att tvingas leva i flyktingläger i flera år. Uppfostra sina barn i ett tält, en daglig kamp för att skaffa mat och vatten till dem. Kämpa för att få en filt att värma dem med. Lyssna till deras gråt på natten för att de är hungriga. Inte kunna skaffa medicin till dem om de är sjuka och har ont. Jag kan inte tänka mig något värre!

Unga hemlösa i Sverige

För något år sedan hörde jag ett inslag på radion om att antalet barn i Sverige som inte har någonstans att bo ökar.
Det här verkar vara ganska knepigt att få fram statistik över, då socialstyrelsens kartläggningar över hemlösa i Sverige tidigare inte har tagit hänsyn till barn. Barnombudsmannen skriver nu i en notis att i Socialstyrelsens senaste kartläggning (2005) kom det fram att 30 procent av de hemlösa var föräldrar till ett eller flera barn under 18 års ålder. Läs BO:s notis här

Mörkertalen för hemlösa barn är dock stora då de ofta är skrivna hemma hos en vårdnadshavare trots att de faktiskt inte bor där. Därför ska socialstyrelsen nu göra en mer omfattande kartläggning blanda annat för att få fram hur många barn som egentligen är drabbade av hemlöshet i Sverige idag.

En studie, "Tillfälligt uppbrott. Om ungdomar som rymmer och kastas ut hemifrån", utförd av Sara Högdin och Yvonne Sjöblom på Socialhögskolan i Stockholm år 2009 visade att mer än var tionde elev i årskurs 2 på gymnasiet någon gång har rymt eller kastats ut hemifrån minst ett dygn. År 2008 innebar det 25000 elever mellan 16 och 18 år. Det var vanligare i större städer, och flickor var drabbade i högre utsträckning än pojkar enligt studien. Läs hela studien >här<>här1< >här2< >här3<

Jag är ju kanske ganska naiv, men när jag hör att många av de unga hemlösa inte har någon kontakt med socialtjänsten blir jag ganska förskräckt. Jag har på något vis inbillat mig att socialtjänsten har rätt bra koll, och att de har en kontakt med de människor som har den typen av "uppenbart" hjälpbehov. Jag har inbillat mig att individernas fortsatta problem till stor del beror på tungrodd byråkrati, en vilja från socialtjänstens sida att hjälpa men hinder i form av regler och bestämmelser i form av krav på motprestationer och dylikt. Kanske att individen måste vara bevisat drogfri, arbetssökande eller andra krav som av någon anledning inte kan uppfyllas. Men jag har inte föreställt mig att det även rör sig om individer som socialtjänsten helt enkelt inte känner till, individer som kanske är berättigade till massvis med hjälp bara de etablerar en kontakt. En eloge till de människor som arbetar inom socialtjänstens uppsökande verksamhet, uppenbarligen fruktansvärt viktig!

Lönen för socionomer

Jag läser ju till "Socionom med inriktning mot äldre och funktionshindrade", dessutom har utbildningen en inriktning där vi läser olika ledarskapskurser med syfte att vi ska arbeta som chefer senare. Själv känner jag att jag brinner för området "familje- och barnproblematik" istället, och jag hoppas att jag kan jobba inom den nischen istället. Det är inte det att jag skulle ha något emot att arbeta inom äldrevården exempelvis, men i dagsläget är det inte det jag verkligen brinner för. Jag surfade i alla fall av en händelse in på SKTF:s lönestatistik för kommunanställda 2009, och fick en liten "chock" när jag såg löneskillnaden mellan de olika yrkena:

• Socialsekreterare (22 776 - 29640)
• Biståndsbedömare (23 140 - 29328)
• Äldreomsorg ledningspersonal (26832 - 38792)
• Funktionshinder ledningspersonal (26520 - 37440)

"Min" inriktning var den som var den lättaste att komma in på på Sopis i Stockholm. Vi var ett par stycken i klassen som oroade oss för att inriktningen mot äldre och funktionshindrade skulle vara så markant att det hindrade oss att söka oss till andra arbetsområden efter examen. Studievägledaren lugnade oss och försäkrade oss om att så länge vi får titeln "socionom" - vilket vi ju får - är vi själva fria att välja arbetsområde. Hon påpekade samtidigt att eftersom just vår inriktning innehåller de här chefsförberedande kurserna är den mycket bra att läsa, och enligt henne borde egentligen vår inriktning vara den mest eftertraktad för studenter att läsa. En titt på den där lönestatistiken förklarar lite av vad hon menade.

>Här< kan du läsa hela listan med lönestatistik.

Norska mammor och barn har det bäst!

Aftonbladet rapporterar att enligt Rädda Barnens "Mother's Index" är det mammor och barn i Norge som har det bäst i världen. Längst ner på listan återfinns - kanske inte helt överraskande - Afghanistan. Det är ganska skrämmande att jämföra de två ytterligheternas siffror med varandra.

Barnadödlighet 0-5 år
Norge: 1 av 132
Afghanistan: 1 av 4

Mödrarnas utbildningsnivå
Norge: 18 år
Afghanistan: 4 år

Kvinnors meddellivslängd
Norge: 83 år
Afghanistan: 44 år

Det är verkligen två helt olika världar! Det är så fruktansvärt orättvist att man föds in i de här förhållandena som man själv inte kan påverka på något sätt. Rädda Barnen skriver i rapporten att det i världen fattas ungefär 4,3 miljoner hälso- och sjukvårdsarbetare. Borde inte detta höja statusen på detta yrke markant? Vad underbart att vara utbildad inom detta område och kunna rädda liv!

Jag har fött två barn men skulle inte våga föda ett tredje utan barnmorska närvarande, men 50 miljoner kvinnor föder barn varje år (!) utan någon utbildad personal till hjälp. Hur är det för dem, förmodligen rätt unga, oerfarna kvinnorna att föda barn? Utan den trygghet som vi i Sverige tar för självklar, utan möjlighet till smärtlindring, bubbelbad och glassdrinkar. För mig har det varit underbart att föda barn - det finns mig veterligt inget annat område inom den svenska sjukvården där stämningen och personalen är så omtänksam, ompysslande och puttinuttig. Och så SKA det vara för det är både underbart och skrämmande att föda barn. Vill man ha det ska man få all den hjälp och stöd man önskar sig.

Hela rapporten finns att läsa här