Barn i våldsutsatta familjer

Så mycket som vart tionde barn har någon gång sett eller hört en förälder bli slagen, och hälften av dem upplever det ofta. Barn kan reagera mycket olika på våldet men att se sin förälder bli slagen är en mycket skrämmande upplevelse för barnet och de kan visa tecken på ångest, aggressivitet och oro. Det finns även studier som pekar på att risken att barnet själva i vuxen ålder ska bli utsatt för våld i en nära relation ökar. I hemmet är det vanligt att både den som slår och den som blir slagen förnekar att det har inträffat och man pratar inte om det som skett. Det kan vara svårt för föräldrarna att ta in att barnet sett och/eller hört misshandeln, och att barnet behöver bearbeta detta.
Dessa barn brukar inte berätta om sina upplevelser för utomstående spontant, och de symptom de uppvisar missförstås ofta varvid barnens situation inte uppmärksammas.

I socialtjänstens 5 kapitel, 11 § står det att socialtjänsten har ett ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. Det står också att man ska vara medveten om att barn som bevittnat
våld kan behöva stöd och sedan år 2006 betraktas dessa barn som brottsoffer som kan ha rätt till brottskadeersättning från staten.
Men enligt föräldrabalken kan en förälder hindra att ett barn utreds inom barn- och ungdomspsykiatrin, och all form av frivilligt stöd från socialtjänsten kan ena föräldern stoppa.


Under 1990-talet utvecklades på initiativ av Rädda Barnen en modell för krissamtal med barn i våldsutsatta miljöer. Man kallar samtalsmetoden för "Trappan" och idag är den spridd över hela landet. Modellen beskrivs ingående i boken "...och han sparkade mamma" (2007) skriven av Ami Arnell och Inger Ekbom. Köp eller läs ett utdrag ur boken >här< ”En gång jagade min pappa mamma runt hela lägenheten.
Sedan knuffade han in henne i badrummet och dunkade
hennes huvud i badkaret så att det kom jättemycket blod.
Till slut gick han ut i köket och då låste jag badrumsdörren
och skrek åt honom att sluta slåss och då gjorde han det.
Jag var mycket rädd och skakade i hela kroppen.”
Pojke, 9 år

I polislagen slås fast att poliser är skyldiga att anmäla förhållanden till socialtjänsten som bör föranleda åtgärder från socialtjänstens sida. En undersökning från 1996 visade att i 8 fall av 43 hade socialtjänsten kännedom om misshandeln. En rapport från 2003 visade att i 13 av 39 undersökta fall där barn varit närvarande vid en misshandel av en förälder nåddes socialtjänsten av en anmälan från polisen.


Det verkar alltså gå åt rätt håll, men det finns mycket kvar att göra fortfarande! Själv har jag svårt att förstå vad som är problemet, varför finns det inte rutiner på det här sakerna? Hur kan det komma sig att ett barn lever under sådana här förhållanden, polisen kommer dit - men det tar stopp, det kommer inte vidare! Det känns ju inte som en speciellt konstig åtgärd, att höra av sig till socialtjänsten om man ser att ett barn lever med föräldrar som slår varandra. Man kan ju tänka att det skulle alla poliser göra, även om det inte fanns en laglig skyldighet från dem att göra så!? Jag skulle verkligen veta vad det är som gör att det brister. Är det socialtjänsten eller polisen som tabbar sig?