Barns vänskapsrelationer

Jag har fullt upp med att vara ledig just nu så jag hinner inte skriva något blogginlägg! Men jag tänkte ändå lägga upp en liten text jag tidigare, för kursen Familje- och föräldraskapspsykologi, skrivit om barns utvecklande av vänskap;

Studier har visat att faktorer som inverkar på barns stiftande av vänskap är barnens konflikthanterings- och kommunikationsförmåga (s. 480). För att öka möjligheten för ett barn att finna nya kamrater kan det möjligtvis, i vissa fall, finnas anledning att se över barnets egen förmåga på dessa områden och arbeta med dem om de anses otillräckliga.

I undersökningar av barns sociala status har man identifierat fyra typer; populära, avvisade, försummade och kontroversiella barn (s. 472). De populära barnen uppvisar stora sociala färdigheter, de avvisade barnen uppvisar ofta aggressivt beteende, de försummade barnen verkar relativt ointresserade av social status, och de kontroversiella barnen uppvisar både aggressivt/osocialt beteende men kompenserar detta med mer prosocialt beteende däremellan.

Självreglering är en viktig egenskap som barnen behöver lära sig för att kunna fungera väl i sociala situationer (s 316). Genom lekar utvecklas denna förmåga, och man kan därför uppmuntra de barn som behöver utveckla denna egenskap ytterligare till att leka rollekar (s 318). Ett tryggt barn som är intresserad av att ha vänskapsförhållanden, och som uppvisar goda sociala färdigheter bör således inte ha några problem med att skaffa sig vänner.

Ett blygt barn har oftast svårare att få vänner än ett självsäkert barn. Ett barns självförtroende och självkänsla har visat sig påverkas av föräldrarnas uppfostringsstil, och det auktoritära föräldramönstret sammanfaller ofta med barn med god självkänsla (s 491). Det auktoritära föräldramönstret går ut på att föräldrarna bland annat visar tillgivenhet och acceptans för sina barn, har tydliga normer och regler samt visar respekt för individens integritet. Det kan inverka positivt på barnens självförtroende.

Andra saker som inverkar på vilka barn som bildar vänskapsband med varandra är huruvida de har något gemensamt eller ej (s 480). Att finna barn i samma ålder med samma intressen är viktigt för att kunna finna nya vänner, här kan fritidsintressen i form av exempelvis utövande av någon sport hjälpa till. Skolan kan göra mycket på det här området, genom att motverka gruppbildning där samma elever alltid umgås tillsammans och inte ”släpper in” andra elever. Exempelvis kan läraren ombesörja en omflyttning av eleverna i klassrummet, inte låta eleverna själva välja partner till grupparbeten samt uppmuntra till eftertanke, öppenhet och diskussion i klassrummet.

Källa: The Development of Children, by Michael Cole and Sheila R. Cole

Boktips: 14 år till salu (2008)

I kursen Livslopp skulle vi läsa en skönlitterär bok, och jag hamnade gruppen som skulle läsa böcker på temat "övergrepp". Min bok blev "14 år till salu - en sann svensk historia". Boken är skriven av journalisten Caroline Engvall i sammarbete med en flicka som kallas för "Tessan", och boken handlar om Tessans tid som prostituerad i en vanlig stad i mellansverige.

Tessan växer upp i en trygg kärleksfull familj med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Hon har många vänner, det går bra i skolan och på fritiden spenderar hon mycket tid i stallet.En kväll när hon promenerar hem från stallet är det en kille från skolan som överfaller henne och våldtar henne, och då ändras hennes liv totalt. Hon berättar inte om vad som har hänt för någon, utan brottas efteråt i sin ensamhet med känslor av skam, skuld och mycket ångest.När bästa vännen föreslår att de två ska "hora" för att få ihop pengar till en ny mobil går Tessan motvilligt med på det, och de två sätter sig efter skolan vid datorn för att chatta och få kontakt med någon torsk.Efteråt är Tessans kompis skakad och tyckte att det var så äckligt att hon svär att aldrig göra om det, ett löfte som hon håller. Tessan däremot fortsätter själv att gå in i chattrummet och ta nya kontakter med män som vill ha sex med en fjortonårig flicka. Tessan får ganska snart ett stort kontaktnät av sexköpare...

Jag tyckte att boken var väldigt intressant, för precis som det står på baksidan så är Tessan "så långt från schablonbilden av ungdomsprostituerade som man kan komma". Hon har en trygg och stabil familj, och det är svårt att förstå hur det kan gå så "fel" trots detta. Varför berättar inte Tessan för sina föräldrar om vad hon är med om vid den där första våldtäkten? Skulle jag själv ha berättat för mina föräldrar? Det är ju väldigt lätt att sitta som läsare och vara "efterklok". Tonårstiden är en väldigt förvirrande tid för de flesta, och man är många gånger mycket sårbar. Vissa perioder har man bra kontakt med sina föräldrar, och vissa mindre bra. Hur man själv skulle ha reagerat och agerat går därför inte att säga säkert.

Jag har tidigare förstått att våldtäktsoffer och offer för andra typer av sexuella övergrepp ofta kan få ett överdrivet sexuellt beteende efteråt, något som blir väldigt tydligt i Tessans fall då hon inte använder prostitutionen för att få pengar utan för att dämpa sin ångest (se exempelvis filmen Mysterious Skin som jag skrev om tidigare). Hon tar själv kontakt med och söker upp sexköparna, samtidigt som mötena med männen gör att ångesten efteråt kommer tillbaka med förnyad kraft. Ett viktigt steg i hennes tillfrisknande är att lära sig att hantera sin ångest på andra sätt än att ta en destruktiv kontakt med en sexköpare.

En sak jag reagerade på i boken är relationen hon har med sin hund Alfons. En bekant som är veterinärstudent har nyss varit med och startat en organisation (VOOV) som hjälper till att förmedla jourhem till husdjur som behöver någonstans att bo när hussen eller matten flyttar till skyddat boende vid våld i nära relationer. Man har nämligen märkt att den relation som utvecklas mellan människa och djur under de levnadsförhållandena är väldigt betydelsefulla, och det faktum att djur inte tas emot på några skyddade boenden får många människor att stanna kvar i destruktiva relationer – för sitt husdjurs skull. Tessan beskriver detta väldigt bra när hon berättar om ett pågående självmordsförsök som hon avbryter när hon kommer på att hennes hund i så fall skulle bli lämnad ensam. Kärleken till hunden räddade i den situationen hennes liv!

En annan sak som jag speciellt minns från boken är att hon beskriver hur hon under de flesta övergreppen "kopplar bort medvetandet från kroppen" genom att gå in i sig själv och i tanken förflytta sig till en helt annan tid och plats. Det är en vanlig försvarsmekanism vid övergrepp, och ett sätt för psyket att skydda sig från obehagliga upplevelser. Minnena från övergreppet blir ju då av förklarliga skäl ofta bristfälliga, något som ifrågasätts vid en eventuell polisutredning. Detta irriterar mig något ofantligt – om det finns kunskap om vad som händer inom en person som utsätts för en våldtäkt, ska man inte använda sig av den i så fall? Vad är det för mening med att studera psykologi och så vidare om den kunskapen inte utnyttjas av rättsväsendet sedan!

Boken illustrerar på ett bra sätt den utsatthet som barn och även ungdomar ofta kan känna i kontakten med vuxna – Tessan hade i realiteten alla möjligheter att söka hjälpa att sluta med sitt destruktiva beteende, och att få hjälp att må bättre men var oförmögen att ta steget, och hon förstod inte själv att hon själv hade den möjligheten.

14 år till salu (författaren Karoline Engvalls hemsida om boken)

HOPP (Riksorganisationen mot sexuella övergrepp)

Filmtips: Mysterious Skin (2004)

För ett tag sedan insåg jag att skådespelaren Joseph Gordon-Levitt är fruktansvärt duktig! Dessutom är han galet lik Heath Ledger, något som ingen annan verkar ha upptäckt ännu. I samband med den här insikten såg jag filmen Mysterious Skin, där Joseph G-L spelar huvudrollen, och jag blev än mer imponerad av hans skådespeleri.

Filmen är från år 2004, det vill säga hela 5 år efter filmen 10 orsaker att hata dig. Och ändå har man inte hört talas om den! Jag hade inte gjort det i alla fall. Vilket kan ha sin förklaring i att den behandlar ett väldigt obehagligt ämne som de flesta inte vill kännas vid, nämligen sexuella övergrepp på barn.

När det görs en film om ett sådant ämne blir jag alltid misstänksam; jag är överdrivet uppmärksam på eventuella "liberala" strömningar som kan komma till uttryck, jag vänder mig skarpt emot för mycket exponering av själva övergreppen då jag föreställer mig att det sker en form av avtrubbning hos tittaren och så vidare. Exempelvis avskyr jag filmer som utger sig för att "vara feministiska" eller "vilja väcka debatt" och sedan ingående skildrar scener ur en våldtäkt i flera minuter som riktigt mosas in i ansiktet på den som tittar på filmen helt i onödan (till exempel Män som hatar kvinnor). Enligt mig får det bara bilden av kvinnan som ett offer inpräntat i tittaren, och ärligt talat är jag väldigt trött på den bilden för den är inte sann - bara väldigt ofta förekommande! Nåja.
Kort sagt var jag väldigt skeptisk till filmen redan innan jag hade sett den, och min första reaktion efter att jag sett den var - Nej! Men sedan fick den sjunka in lite, och jag tycker verkligen att det var en riktigt bra film.


Filmen följer parallellt två pojkar i tonåren; Brian som sedan 8-årsåldern regelbundet blöder näsblod och får blackouter och som är övertygad om att det beror på att han blivit bortförd av utomjordingar, och Neil (Gordon-Levitt) som 8-åring blev sexuellt utnyttjad av sin baseball-tränare och som nu försörjer sig som prostituerad. Upplösningen av filmen förstår man ganska omgående hur den kommer att se ut, den är inte spännande på det sättet, men det påverkar inte hur bra man tycker att den är!

Men först något om min ursprungliga protest;
Det jag vände mig mot efter att ha sett filmen var det faktum att Neil, under den tid som filmen utspelar sig, inte "tar avstånd" ifrån sina erfarenheter av övergrepp, och det jag menar med det är att han uttrycker positiva känslor för sin baseball-tränare. Han berättar om hur mysigt han tyckte att det var att få så mycket uppmärksamhet av en vuxen, och hur svartsjuk han var när tränaren ägnade sin uppmärksamhet mot andra pojkar. Han tyckte självklart inte om själva övergreppen, men som i de flesta fall av övergrepp mot barn fanns det ju mycket runt om kring i form av godis, lekar, spel, uppmärksamhet, presenter och så vidare. Tränaren nästlade sig in i Neils barnsliga psyke och utnyttjade hans behov av uppmärksamhet och bekräftelse.




Som jag skrev ovan är jag själv nästan överdrivet uppmärksam och avogt inställd till olika liberala strömningar i de här frågorna, och därför reste jag ragg direkt. Men efter att ha funderat på saken ett tag kom jag fram till följande: jag har faktiskt inte en aning om hur vanligt det är att barnen har sådana ambivalenta känslor inför den person som begått övergrepp mot barnet, men jag kan tänka mig att det är vanligt! Och det är ju knappast något som kan användas som argument för att det skulle vara okej, snarare precis tvärt om. Det visar på barnets naivitet och potential för att bli utnyttjat, och att barn - alla barn - har ett behov av mogna vuxna runt om kring sig som kan ta ansvar för vad som är bäst för barnet, även om barnet själv inte alltid vet det. Barn står helt enkelt i beroendeställning till sin omgivning, och en vuxen som utnyttjar detta är dubbelt ansvarig!

Nu när jag skrev detta kom jag att tänka på recensionen av boken "Flickan och skulden" som jag postade för någon vecka sedan. Där nämnde jag ett rättsfall där en våldtagen 13-årig flicka var kär i våldtäktsmannen efter att övergreppen skett, blivit polisanmälda och förövaren satt i fängelse. Domstolen valde att se flickans ömma känslor gentemot mannen som en försvårande omständighet, det vill säga en omständighet som lade ytterligare ansvar/skuld på mannen som våldtagit flickan. Och det här är precis samma sak. Det kan ibland vara svårt för en utomstående att förstå dessa känslor mellan offer och förövaren, men de finns där ibland och man får inte vara rädd att prata om dem, och de får aldrig aldrig användas som argument för att ett övergrepp skulle vara okej. För det är faktiskt precis tvärt om - det gör det hela ännu vidrigare!

En annan sak som var riktigt bra med filmen är att skådespeleriet är fruktansvärt bra! Karaktärerna känns hela och genomtänkta, och filmen åskådliggör hur en historia av övergrepp kan ta sig uttryck hos en tonåring, och det hela blir på något sätt begripligt.






Mysterious Skin på IMDB
Mysterious Skin på Filmtipset

Trailer för Mysterious Skin på Youtube

Sommarens och höstens kursansökningar

Jag gjorde det! Jag kom ihåg att söka höstens kurser innan sista ansökningsdag gått ut!
Nej men seriöst har jag brukat söka "extrakurserna" efter att ansökningsdatumet gått ut, vilket inte gjort så mycket då det är just extrakurser och inte något som min framtid står och faller med. Men i torsdags kom jag att tänka på att det kanske finns några intressanta sommarkurser att läsa samtidigt som man sommarjobbar, och när jag gick in och kollade hittade jag såklart en massa intressant... ansökningsdatumet gick ut i tisdags men jag sökte 4 stycken i alla fall;

*Vittnespsykologi 7,5 p
*Introduktion till Kriminilogi 7,5 p
*Ungdomssociologi 7,5 p
*Huliganism som fenomen 7,5 p

Efteråt sökte jag alltså även lite kurser inför hösten, även om jag inte tror att jag kommer att orka -eller vilja- hålla samma takt då som jag gör den här terminen. Höstens extrakurs-ansökningar ser ut som följer:

*Familje- och föräldraskapspsykologi II 30 p
*Rehabiliteringspedagogik och neuropsykiatriska diagnoser 10 p
*Spädbarnpsykologi 15 p
*Djurs medverkan i vård och socialt arbete 15p
*Att förstå barn och ungdom 15 p
*Sexualiserat våld, prostitution och trafficking 7,5 p
*Neuropsykiatri och kriminalitet 7,5 p

Familje- och föräldraskapspsykologin vill jag absolut läsa då jag ju läser del 1-kursen det här läsåret. Rehabiliteringspedagogiken lät också väldigt intressant... man får se vad man kommer in på, och bestämma sig då helt enkelt. 15 april är sista ansökningsdag till höstens kurser, men jag varnar alla som tänker gå in och kolla - det är helt omöjligt att låta bli att söka fler kurser än man hinner med att läsa! ;)

Min PF-lektion i Samtalsmetodik

I onsdags höll jag i en PF-lektion, ämnet var samtalsmetodik och jag hade åtagit mig att hålla i en lektion i det då jag är så irriterad över att vi inte får någon samtalsmetodik under vår utbildning (något jag skrivit om tidigare, här)!

Kvällen innan lektionen satt jag och förberedde det sista och då kände jag bara att jag ångrade att jag tagit på mig det, då jag har så himla mycket annat att göra i skolan just nu. Men när jag väl gjort den kändes det bra och jag är glad att jag gjorde det. Jag inbillar mig att klassen uppskattade det också! ;) Det blev bara lite stressigt efteråt när PF:lektionen slutade klockan 12 och jag skulle vara i Norrtälje klockan 13:15 för att se en live telebildföreläsning från Gävle i kursen Barns rätt och barns röst. Jag hann i tid och det var en lättnad att kunna genomföra båda sakerna.

PF-lektionen var knepig att planera, för hela den kursen går som bekant ut på att vi ska få testa saker, upp och röra på oss och inte bara sitta på en vanlig föreläsning så att säga. Samtidigt vill man ju ge lite teori först, då det är ett nytt ämne för de flesta i klassen (däribland mig själv).
Jag hade 3 timmar på mig (9-12), och så dra bort 30 minuter för rast och 30 minuter i slutet för reflektioner och "feedback", då blir det bara 2 timmar kvar. Jag gjorde som så att jag planerade för 45 minuters teori och en liten diskussionspunkt, sedan rast och resten övningar. Det blev 1 timmes övningar.
Jag hade gjort två olika häften med övningar: en för "socialarbetarrollen" och en för "klientrollen". Det blev 4 personer i varje grupp som gick iväg till eget grupprum, vilket verkade vara precis lagom. De två som inte rollspelade observerade och kommenterade efteråt. Häftena innehöll 6 övningar och den grupp som jag var med i (och observerade enbart, det skulle bli så knepigt om det var 5 i en grupp som skulle rollspela) hann precis köra alla övningar en gång, dvs inte med några rollbyten utan det var bara en person som fick testa varje grej.
Nu fick vi alltså en timmes övningstid. Och alla hann inte ens testa varje övning en gång. Egentligen borde man ha fått köra varje övning många gånger, för att verkligen få in tekniken. Men nu fick alla alltså inte ens ett försök på varje. Gah! Bättre än inget förstås, men det behövs verkligen mer! Det lät visserligen på PF-läraren efteråt som att vi kanske ska köra lite fler sådana liknande övningar nästa PF-lektion, det hoppas jag verkligen på.

Till min teoripresentation använde jag det gratis onlineverktyget Prezi, och min presentation ligger ute online för den som vill titta (även om den förmodligen inte ger så mycket utan prat till då det bara är stödpunkter till mina oerhört faktaspäckade utläggningar ;)
Funderar på om det går att lägga ut övningshäftena för nedladdning någonstans också, någon som vet något bra ställe för det? Annars om någon vill ha dem är det bara att skriva i gästboken.

Imorgon är det seminarium i kursen Livslopp så nu ska jag förbereda mig inför det.

Min Prezi-presentation

Boktips: Flickan och skulden (2002)

När jag gick i gymnasiet skulle vi skriva arbeten i samhällskunskapen, och jag skrev om samhällets syn på våldtäkt. Då läste jag boken "Flickan och skulden En bok om samhällets syn på våldtäkt" första gången, och den skakade om min värld rätt rejält på den tiden! För några månader sedan rådde jag min sambo, som arbetar som gymnasielärare, att läsa den och även han blev väldigt upprörd. Det är en ganska tunn, lättläst, spännande och välskriven bok.

Boken utgavs år 2002 och är skriven av journalisten Katarina Wennstam. Den skildrar statistik och utdrag ur förhörs- och domstolsprotokoll och så går hon igenom några uppmärksammade våldtäktsfall.

Bilden som framträder är enligt mig en rättsskandal; poliser, åklagare, media och domstolar tycks fortfarande skuldbelägga brottsoffren, gå igenom hennes sexuella historia, redogöra för vad hon hade på sig och hur hon betett sig tidigare under kvällen. Det framgår också att det finns en allmän uppfattning om hur en våldtagen flicka "bör" bete sig, och gör hon på något annat vis blir det svårare för henne att bli trodd. Skvallret och skitsnacket som följer då hela samhällen tar våldtäktsmannen/killens sida följer med hela vägen in i rättssalen och jag mår bokstavligt talat illa när jag läser den här boken!

Boken tar även upp några fall där rätten dömt på ett bra sätt.
I boken beskrivs exempelvis hur en 13-årig flicka vid upprepade tillfällen blivit våldtagen av 6 olika män i åldrarna 21 - 28 år (DB 802-00 och 285-00 Huddingen tingsrätt). Flickan förälskade sig i den 26-årige Antonio när hon var 12 år gammal och sjöng i kören i den kyrka han arbetade som vaktmästare. När hon var 13 år började de ha samlag med varandra, och snart börjar även 5 av Antonios kompisar att förgripa sig på henne. Flera av männen är gifta, och våldtäkterna och övergreppen sker i trappuppgångar, bilar och förrådsutrymmen. Ibland är de flera som hjälps åt. Alla fem döms till fängelse, Antonio får så mycket som 5 år. Flickan är även efter rättegången mycket kär i Antonio och har enligt hans egen uppgift försökt att komma i kontakt med honom i fängelset. Detta ser rätten som en sak som talar till hennes "fördel" - hon var i beroendeställning till honom. De nämner ingenstans i domen de rykten som florerat i staden efter att våldtäkterna blivit kända, och det faktum att flickan gått med på samlag med flera av männen vid tidigare tillfällen är inget som sänker hennes trovärdighet. Enligt Wennstam är det tyvärr en ovanlig dom på de punkterna.

Boken är fruktansvärt upprörande att läsa, och jag tycker verkligen att alla som på något sätt arbetar med ungdomar eller inom rättsväsendet ska läsa den. På omslaget av mitt pocketexemplar står det "Mardrömmen är verklighet. Alla borde läsa den här boken. Aftonbladet" och jag håller helt med! Den blev nominerad till, och vann även, olika priser.

Katarina Wennstam följde något år senare upp med boken "En riktig våldtäktsman" där hon skildrar saken utifrån våldtäktsmännen/killarnas "synvinkel". Den har jag tyvärr inte läst ännu, men jag återkommer när jag har gjort det!

Föreläsning: Utsatt barndom och social barnavård

I fredags hade vi föreläsning med Marie Sallnäs om barn i olika typer av samhällsvård (familjehem, HVB, SIS och så vidare). Hon var en jättebra föreläsare och jag lärde mig massor!

På olika sätt försöker man studera hur bra placeringarna hjälper barnen, vilket är väldigt svårt att få ett säkert svar på då det är så många olika variabler inblandade. Undersökningar visar i alla fall att barn i samhällsvård - statistiskt sett - inte klarar sig lika "bra" i livet som barn som inte behöver någon sådan typ av placering. Samhällsvården klarar alltså inte av att till hundra procent kompensera för bristerna och ge barnet det extra stöd som han eller hon behöver.

En sak som hon berättade om som var riktigt upprörande var det faktum att kommunens ansvar för ett placerat barn "upphör" den dag barnet fyller 18! Det innebär att barnet i praktiken kan bli utkastad ur sitt familjehem från en dag till en annan, för när kommunen slutar att betala för barnet slutar ju även familjehemmets åtagande. I vissa fall kan man anta att band har utvecklats mellan barn och familj och att familjen fortsätter att känna ansvar för, och ta hand om, barnet - men detta är alltså inget som regleras i någon lag och dessa barn blir i och med detta mycket sårbara. Hur många 18-åringar skulle klara av att bli utkastad hemifrån, utan någon ekonomisk hjälp eller någon hjälp över huvud taget från sina föräldrar fortsättningsvis? Inte många, och det är heller inget som vanligtvis förväntas av barn idag. Ändå "krävs" detta av barn i samhällsvård. Det är helt galet! Tydligen har man nu skrivit in i lagen att man ändå ska ta hänsyn till dessa barn, någon svävande formulering vad jag förstod... men det är fortfarande inget bindande för kommunen utan mer av en riktlinje. Ska försöka kolla upp det där mer vid tillfälle.

Kursstart: Barns rätt och barns röst - socialt arbete med barn och familj 7,5 p

I måndags tog jag mitt pick och pack och åkte 15 mil till Gävle för kursstart på distanskursen "Barns rätt och barns röst - socialt arbete med barn och familj". Kursansvarig är Hjördis Flodström Nilsson som tidigare har arbetat som socialdirektör och arbetat mycket med barnperspektivet och LVU-fall. Kursen är 7,5 poäng och består av 3 träffar i Gävle och 2 (eller 3?) telebildsföreläsningar. Den verkar så himla bra! Lärarna var jättekunniga och verkar väldigt engagerade, på eftermiddagen hade vi en föreläsning med Katrin Cidrér och hon höll en sådan inspirerande och engagerande föreläsning att publiken brast ut i en spontan applåd efteråt! Hon pratade mycket om att det finns olika sätt att förstå sociala problem; individ, samhälle, struktur, relationellt och så vidare. Och att detta varierar mycket genom tiden, just nu är det väldigt "inne" att intressera sig för faktorer hos individen, vad är det som gör att en person klarar sig bra och vad gör att en annan klarar sig mindre bra? Hon ställde många intressanta frågor som fick en att tänka efter - vad är egentligen bäst för barnen, hur mycket inflytande vill och bör individen själv få, hur mäter vi egentligen välfärd och är det ett rimligt instrument, och så vidare.
Vi fick se den ca 1 timme långa filmen "En dag i taget:ADHD/DAMP" som skildrar en familj (främst mamman) där sonen i skolåldern får diagnosen ADHD, hur livet innan diagnosen ser ut, hur livet efter ser ut (deprimerande lika), hur omgivningen reagerar på diagnosen, hur påfrestande situationen är för de inblandade, värdet av kontakt med människor i samma situation och en massa annat. Fruktansvärt bra, och en film jag verkligen rekommenderar till de flesta. Ska skriva en mer utförlig "recension" senare.

Det har varit lite knepigt att få tag på kurslitteraturen till den här kursen, den fanns inte på Norrtälje Bibliotek vilket jag är väldigt bortskämd med att den alltid gör! Måste därför låna böckerna inne på skolan, vilket jag inte har gjort ännu. Boken "Barn utan hem" verkar vara lite av en huvudbok så här i början av kursen, så den ska jag låna i morgon. Den är skriven av bland annat Gunvor Andersson, som också har skrivit en av böckerna vi har i kursen "Livslopp och utsatthet" som hör till socionomprogrammet. I morgon är det föreläsning inne på Sopis med docenten Marie Sallnäs, som har skrivit artiklar om barn i fosterhemsvård som vi ska läsa i Gävlekursen. Detta borgar för viss förvirring i mina studier fortsättningsvis, vilka böcker hör till vilken kurs och så vidare. Läser just nu tre kurser samtidigt, min almanacka är ovärderlig för att hålla reda på allt kan jag säga. Men det är SÅ roligt!


P.S. Igår fick vi veta hur det gick på Utredningsmetodik-tentan, och jag har firat hela dagen. :) Och det är så skönt att kunna kryssa för ännu en kurs som "klar". Ett steg närmare examen!