Filmtips: Adam (2009)

För några månader sedan såg jag filmen Adam (2009) som handlar om Beth som flyttar till en ny lägenhet och där träffar sin nya granne Adam. Adam är runt 30 år (gissar jag) och har Apergers syndrom. Han har bott hela sitt liv med sin pappa, men pappan har nyligen gått bort och Adam kämpar för att hantera sin nya levnadssituation. Beth och Adam blir så klart intresserade av varandra och en jättefin kärlekshistoria tar form.


Jag tycker att filmen på ett helt underbart sätt förmedlar det speciella sätt att tänka som kan finnas hos en person med Aspergers syndrom. Det är små subtila saker som inte - på vanligt filmmanér - har överdrivits till det parodiska. Eller ja, det finns någon sådan scen också, men det är inte det som bär filmen framåt.


En annan stor förtjänst som jag ser i filmen är att den inte bara skildrar de svårigheter som kan finnas för en individ som har Asperger, eller de svårigheter som omgivningen kan uppleva i interaktionen med sagda individ, utan även vilka oerhörda förmågor som kan följa med denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning, och vad bra det kan bli om individen hamnar i rätt sammanhang! Kort sagt; det är den bästa filmen som behandlar detta ämne som jag sett!

Filmtips: Ångrarna

För några veckor sedan såg jag äntligen den svenska dokumentärfilmen "Ångrarna", och nu såg jag precis att den finns att se på SvtPlay! Därför skyndar jag mig att skriva om den här på bloggen så att man ska hinna se filmen över internet innan den tas bort.
Filmen är från 2010 och har regisserats av debutanten Markus Lindéen, och den fick pris för Bästa Dokumentärfilm på Guldbaggegalan i år (2011).

Filmen är väldigt enkel i sitt utförande, och består i princip av ett samtal på en scen mellan två män; Mikael och Orlando. Männen, som båda är i 60-årsåldern, har en sak gemensamt; De föddes som män, men genomgick senare i livet en könsbytesoperation. Båda har i efterhand ångrat ingreppet och lever idag åter igen som män. Orlando har genomgått en "återställande" operation, medan Mikael fortfarande väntar på sin.

Filmen, som egentligen behandlar ett ganska dramatiskt ämne, känns väldigt lågmäld och nedtonad vilket bidrar till att den inte känns så "sensationslysten". Jag gillar det faktum att de två männen får diskutera saken med varandra utan inblandning av någon utomstående intervjuare; det blir meningsutväxlingar i stil med "hur löste du det här? Jaha, själv gjorde jag så här" vilket gör att det känns respektfullt och värdigt. Samtidigt gör det att en del frågor blir hängande i luften, de båda männen frågar inte varandra samma saker som jag själv skulle ha gjort och det finns en nackdel med det - jag har många funderingar och undringar kvar när filmen är slut. Däremot har det inte den effekten att jag blir frustrerad eller irriterad på dokumentären. Jag blir istället väldigt intresserad av ämnet och känner att jag vill veta mer, något som brukar vara ett tecken på att det är en riktigt bra film!





Ångrarna "presskitt"


Ångrarna på SvtPlay (till och med tisdag 13 september 2011)


Om Transexualitet, RFSL

Filmtips: Porren, pappa och jag

Jag tänkte tipsa om en dokumentärfilm som man kan se på UR Play nu och några månader frammåt; "Porren, pappa och jag". Den är gjort av Kole, som arbetar inom porrbranchen, och hans styvpappa Art, som inte gör det. Art blir förfärad när han får reda på att Kole har det yrke han har, och tar initiativ till att göra filmen i ett försök att förmå Kole att förstå att hans sysselsättning har ett samband med de övergrepp Kole utsattes för under sin barndom.

Jag har inte själv sett den ännu, så jag återkommer med mer utförliga kommentarer då jag har gjort det!

Uppdatering:
Efter mycket om och men lyckades jag se hela filmen och jag tyckte att den var väldigt intressant, men kanske inte av den anledning som filmen egentligen gjordes...
Den handlar ju som sagt var om att pappa Art vill få sin son att se sambandet mellan att sonen som liten utsattes för sexuella övergrepp och det faktum att han i vuxen ålder medverkar i porrfilmer. Pappan har som förberedelse pratat med en terapeut om sonen, för att få lite på fötterna inför dokumentären, men i övrigt verkar inte pappan själv ha så mycket koll på psykologi och beteenden. Hans samtal med sonen under filmen tycker jag mest går ut på att pappan säger att det inte är etiskt försvarbart att spela in porr, det blir väldigt mycket fokus på porren och mindre på hur sonen faktiskt mår. Sonen uttrycker också irritation över pappans inställning och han känner att han blir konfronterad och måste försvara sig inför sin far. Pappan står handfallen och vet inte riktigt hur han ska fortsätta. Han vill så gärna hjälpa sin son men han vet inte alls hur han ska göra, känns det som.

Filmen slutar utan att någonting har löst sig i sonens liv egentligen, däremot känns det som att Art, pappan, kanske har utvecklats en del. Han säger själv flera gånger under filmens gång att hans egen pappa inte var närvarande och "varm" under hans uppväxt, och han vill så gärna vara annorlunda mot sin egen son. Jag tycker att filmens mest intressanta aspekter är att den belyser relationen mellan far och son, och hur svårt det kan vara att vara den pappa man vill vara. Slutscenen när Art och Kole kramar varandra, och man riktigt ser hur obekväm Art är och hur han måste skoja till det för att avdramatisera, är fantastisk. Om man bara såg den scenen utan någon bakgrundshistoria eller fördomar skulle man kunna tro att Art var den som hade problem med närhet och att Kole var den som försökte hjälpa honom.






"Porren, pappa och jag", UR Play

Filmtips: Mysterious Skin (2004)

För ett tag sedan insåg jag att skådespelaren Joseph Gordon-Levitt är fruktansvärt duktig! Dessutom är han galet lik Heath Ledger, något som ingen annan verkar ha upptäckt ännu. I samband med den här insikten såg jag filmen Mysterious Skin, där Joseph G-L spelar huvudrollen, och jag blev än mer imponerad av hans skådespeleri.

Filmen är från år 2004, det vill säga hela 5 år efter filmen 10 orsaker att hata dig. Och ändå har man inte hört talas om den! Jag hade inte gjort det i alla fall. Vilket kan ha sin förklaring i att den behandlar ett väldigt obehagligt ämne som de flesta inte vill kännas vid, nämligen sexuella övergrepp på barn.

När det görs en film om ett sådant ämne blir jag alltid misstänksam; jag är överdrivet uppmärksam på eventuella "liberala" strömningar som kan komma till uttryck, jag vänder mig skarpt emot för mycket exponering av själva övergreppen då jag föreställer mig att det sker en form av avtrubbning hos tittaren och så vidare. Exempelvis avskyr jag filmer som utger sig för att "vara feministiska" eller "vilja väcka debatt" och sedan ingående skildrar scener ur en våldtäkt i flera minuter som riktigt mosas in i ansiktet på den som tittar på filmen helt i onödan (till exempel Män som hatar kvinnor). Enligt mig får det bara bilden av kvinnan som ett offer inpräntat i tittaren, och ärligt talat är jag väldigt trött på den bilden för den är inte sann - bara väldigt ofta förekommande! Nåja.
Kort sagt var jag väldigt skeptisk till filmen redan innan jag hade sett den, och min första reaktion efter att jag sett den var - Nej! Men sedan fick den sjunka in lite, och jag tycker verkligen att det var en riktigt bra film.


Filmen följer parallellt två pojkar i tonåren; Brian som sedan 8-årsåldern regelbundet blöder näsblod och får blackouter och som är övertygad om att det beror på att han blivit bortförd av utomjordingar, och Neil (Gordon-Levitt) som 8-åring blev sexuellt utnyttjad av sin baseball-tränare och som nu försörjer sig som prostituerad. Upplösningen av filmen förstår man ganska omgående hur den kommer att se ut, den är inte spännande på det sättet, men det påverkar inte hur bra man tycker att den är!

Men först något om min ursprungliga protest;
Det jag vände mig mot efter att ha sett filmen var det faktum att Neil, under den tid som filmen utspelar sig, inte "tar avstånd" ifrån sina erfarenheter av övergrepp, och det jag menar med det är att han uttrycker positiva känslor för sin baseball-tränare. Han berättar om hur mysigt han tyckte att det var att få så mycket uppmärksamhet av en vuxen, och hur svartsjuk han var när tränaren ägnade sin uppmärksamhet mot andra pojkar. Han tyckte självklart inte om själva övergreppen, men som i de flesta fall av övergrepp mot barn fanns det ju mycket runt om kring i form av godis, lekar, spel, uppmärksamhet, presenter och så vidare. Tränaren nästlade sig in i Neils barnsliga psyke och utnyttjade hans behov av uppmärksamhet och bekräftelse.




Som jag skrev ovan är jag själv nästan överdrivet uppmärksam och avogt inställd till olika liberala strömningar i de här frågorna, och därför reste jag ragg direkt. Men efter att ha funderat på saken ett tag kom jag fram till följande: jag har faktiskt inte en aning om hur vanligt det är att barnen har sådana ambivalenta känslor inför den person som begått övergrepp mot barnet, men jag kan tänka mig att det är vanligt! Och det är ju knappast något som kan användas som argument för att det skulle vara okej, snarare precis tvärt om. Det visar på barnets naivitet och potential för att bli utnyttjat, och att barn - alla barn - har ett behov av mogna vuxna runt om kring sig som kan ta ansvar för vad som är bäst för barnet, även om barnet själv inte alltid vet det. Barn står helt enkelt i beroendeställning till sin omgivning, och en vuxen som utnyttjar detta är dubbelt ansvarig!

Nu när jag skrev detta kom jag att tänka på recensionen av boken "Flickan och skulden" som jag postade för någon vecka sedan. Där nämnde jag ett rättsfall där en våldtagen 13-årig flicka var kär i våldtäktsmannen efter att övergreppen skett, blivit polisanmälda och förövaren satt i fängelse. Domstolen valde att se flickans ömma känslor gentemot mannen som en försvårande omständighet, det vill säga en omständighet som lade ytterligare ansvar/skuld på mannen som våldtagit flickan. Och det här är precis samma sak. Det kan ibland vara svårt för en utomstående att förstå dessa känslor mellan offer och förövaren, men de finns där ibland och man får inte vara rädd att prata om dem, och de får aldrig aldrig användas som argument för att ett övergrepp skulle vara okej. För det är faktiskt precis tvärt om - det gör det hela ännu vidrigare!

En annan sak som var riktigt bra med filmen är att skådespeleriet är fruktansvärt bra! Karaktärerna känns hela och genomtänkta, och filmen åskådliggör hur en historia av övergrepp kan ta sig uttryck hos en tonåring, och det hela blir på något sätt begripligt.






Mysterious Skin på IMDB
Mysterious Skin på Filmtipset

Trailer för Mysterious Skin på Youtube

Filmtips: An American Crime

För någon vecka sedan tittade jag på den verklighetsbaserade filmen An American Crime (2007) som handlar om vad som hände med den 16-åriga Sylvia Likens och hennes 15-åriga syster Jenny när deras föräldrar lät grannfrun Gertrude Baniszewski ta hand om de två döttrarna några månader, år 1965 i Indianapolis, USA.
Sylvia blev utsatt för trakasserier, misshandel och förnedring av både Gertrude och hennes 6 barn. Även utomstående grannbarn deltog i misshandeln.
Man kan läsa mer om det ökända fallet på exempelvis Wikipedia, eller Indystar.


Man kan verkligen ifrågasätta nyttan av att spela in en sådan här film. Den har fått fina recensioner och skådespelarna, med Ellen Page i rollen som Sylvia och Catherine Keener som Gertrude, gör ett strålande jobb. Men vad ger den tittaren?
Jag tyckte att filmen hade en obehaglig stämning från början till slut, även om den inte visar överdrivet detaljerat vad som sker, eller ens har med de värsta handlingar som Sylvia utsattes för... vilket jag tyckte var bra. Men den har som sagt var en väldigt obehaglig stämning, och många väldigt obehagliga scener - och jag mådde så klart dåligt efter att jag hade sett den vilket ju på ett sätt måste vara regissörens avsikt. Men räcker det med att röra upp tittarens känslor? Det är ju när allt kommer omkring inte speciellt svårt... Men sedan då?

Filmen An American Crime tycker jag på ett bra, inte övertydligt sätt, så smått försöker utforska karaktärerna och ta reda på de bakomliggande orsakerna till deras avskyvärda handlingar. Det finns nästan en... jag skulle inte vilja kalla det förståelse, men en vilja att gestalta karaktärerna på ett nyanserat sätt, till skillnad från exempelvis i den nyare filmen Precious (2009) där många av karaktärerna gestaltas nästan som parodier eller karikatyrer av sig själva.
Och det skulle vara lätt att avfärda de människor som begår den här typen av handlingar som rätt och slätt onda, men samtidigt måste man tvinga sig att se den utsatthet som de ofta lever i och de samhällsprocesser som gör övergreppen möjliga. Alla människor och alla händelser sker i ett sammanhang.

Filmtips: Dear Zachary

I går kväll tittade jag på dokumentärfilmen Dear Zachary som fram till tisdag kväll ligger på Svtplay. Den officiella beskrivningen av filmen lyder:

Amerikansk dokumentär från 2010. En kärleksfull hälsning från en mördad far till en ofödd son slutar som en gastkramande thriller. En av förra årets mest omtalade filmer.

Dagen innan hade jag börjat titta på den men tröttnade efter ca 20 minuter och stängde av, av en slump såg jag senare en diskussion om den på internet och alla som sett den var helt tagna, så jag bestämde mig för att se klart den ändå. Och ja, jag var också helt tagen av den efteråt. Underbar, hemsk och hjärtslitande film!

Dr Andrew Bagby

Den skildrar släkt och vänner till en man, Dr. Andrew Bagby, som nyligen blivit mördad. Filmaren Kurt Kuenne var själv nära vän med mannen och börjar intervjua Andrews vänner som ett sätt för Andrews ofödde son att lära känna sin far. Filmen spelas in samtidigt som förhandlingar pågår i rätten mot Andrews mördare, vilket resulterar i att filmen får några oväntade och obehagliga vändningar som vare sig de medverkande eller filmmakaren själv kunnat förutsäga. Det låter kanske inte så fängslande, men det var den!

Underbart söta lilla Zachary

Filmen innehåller trots allt så mycket kärlek och starka människor att jag bara satt och gapade. Och grät. Det gör jag inte ofta när jag ser på film, men nu får jag tårar i ögonen bara av att se på trailern av filmen Dear Zachary. Se den!







Filmen Dear Zachary's officiella hemsida
Dear Zachary på IMDB


Dear Zachary på Dox, Svtplay (fram till 2011-02-15)



Bagby, Dave (2007), Dance with the Devil: A Memoir of Murder and Loss, Key Porter Books

Filmtips: I Rymden Finns Inga Känslor

I lördags var jag på bio och såg den nya filmen I Rymden Finns Inga Känslor, regisserad av Andreas Öhman . Filmen är en lättsam drama/romantisk/komedi som handlar om Simon som har Aspergers syndrom och bor tillsammans med sin storebror och dennes flickvän, och ett flertal dråpliga situationer uppstår självklart som en följd av detta. Filmen är inte speciellt realistisk - som de flesta romantiska komedier - men Bill Skarsgård gör rollen som Simon med bravur och har enligt mig fångat mycket av det som är typiskt för Aspergers syndrom, även om det för dramatikens skull är lite extra tillskruvat. Filmen är bara drygt 1 timme och 20 minuter lång, men den kändes inte kort. Trailern anser jag avslöjar alldeles för mycket, så om du vill se filmen - se inte trailern innan!

Filmatisering av min mardröm

Drömmen jag beskrev i mitt förra inlägg har blivit film i form av The Road! Viggo Mortensen spelar en pappa som tillsammans med sin son är överlevande efter någon typ av katastrof. Tillsammans vandrar de runt i ett öde landskap och letar efter mat. Att leva är det inte tal om, det är enbart en fråga om överlevnad. I den här filmens värld finns det ingen räddning, inget flyktingläger att sträva mot. Men annars kan jag ändå föreställa mig att den, bortsett från några morbida inslag, gestaltar en ganska realistisk tillvaro för människor i svårt krigsdrabbade områden.