I fredags var jag på biblioteket i Norrtälje och råkade få syn på en bok som fångade min uppmärksamhet; De bortglömda barnen skriven av Kathy Harrison. Det är en självbiografisk bok skriven av en kvinna boende i USA, som under flera år tillsammans med sin man och deras fem barn har tagit emot fosterbarn till sitt hem. Då de både fungerar som ett permanent fosterhem samt som akut jourhem, är det en hel del barn som har passerat genom deras hus och liv genom åren. Hon skriver engagerat men inte sentimentalt om hur det är att leva som de gör, och den är enligt mig en riktig sidvändare!
Jag har läst en hel del självbiografiska böcker skrivna av vuxna som, som barn farit illa, barn som flyttar runt bland fosterfamiljer - men aldrig någon bok skriven av en fostermamma (eller familjehemsmamma som det ju heter idag). Sedan jag började studera till socionom är det främst det perspektivet som intresserar mig, hur man som vuxen hanterar situationerna som uppstår. Barnens berättelser är självklart väldigt viktiga att ha med sig, men ofta känner jag mig maktlös när jag läser dem snarare än styrkt. Den här boken inspirerar och jag har visserligen inte läst klart den ännu men jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur det kan vara att leva som ett familjehem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar