Hemlöshetssamordnaren på internet

I december förra året tillsatte regeringen en nationell samordnare mot hemlöshet; Michael Anefur. Hans uppgift är att sprida kunskap till kommunerna om hur man motverkar hemlöshet. Han har nu börjat både blogga (http://www.hemloshetifokus.se/)  och twittra (@hemloshetifokus). 

Jag hoppas att dessa båda initiativ inte rinner ut i sanden utan att man verkligen kommer att kunna följa hans arbete genom dessa sociala medier.

Boktips: Det är svårt att sjunga med kluven tunga (2003)

Under sommaren har jag läste ett antal böcker med anknytning till socialt arbete som jag ska försöka tipsa om, en efter en, här på bloggen.

Den första boken jag avverkade var Det är svårt att sjunga med kluven tunga skriven av Lars-Göran Selander. Bokens underrubrik lyder "En berättelse om att återerövra sitt liv" och är en självbiografi där Lars-Göran Selander beskriver sitt liv med psykisk sjukdom. Berättelsen tar sin början i Lars-Görans barndom, uppväxten med en hårt arbetande pappa som inte lämnade utrymme för känslor och djupare samtal, och en mamma som tidigt går bort i sjukdom. En ständigt närvarande känsla av att vara missförstådd och maktlös, i kombination med upprepade misslyckanden på olika områden i livet. Läsaren får följa Lars-Görans utveckling från barn till vuxen, från tankfull liten pojke till en man insjuknad i psykisk sjukdom, och sedan tillbaka till en man som återhämtat sig från sjukdomen och idag lever ett gott liv.
Mot slutet av boken får han av sin psykiater Per-Olof Björck diagnosen schizoid personlighetsstörning.

Författaren lyckas på ett väldigt målande sätt beskriva sin personlighet, sitt sätt att tänka och sätt att uppfatta omvärlden. Det hela framstår enligt mig som väldigt logiskt, jag förstår honom. Jag tycker till exempel att man genom boken får en väldigt bra bild av den sårbarhet han brottas med. Han när under en period i livet en fixering vid sitt utseende och är övertygad om att allt kommer att bli bra bara han på kirurgisk väg "rättar till" det. När han får kritik för sin gärning tar han det för kritik mot sin person. När han misslyckas sexuellt känner han sig värdelös. 
Jag får en bild av hur han gick genom livet "hudlös", med tankarna ständigt malande i huvudet i ett försök att på intellektuell väg förstå och kontrollera sin omgivning.

Det finns en del i boken jag (för mig själv) ifrågasätter men avseende bokens syfte; att beskriva livet och återhämtningen från psykisk sjukdom, är den riktigt riktigt bra!

Hur blir man duktig på att samtala?

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om det faktum att vi inte haft någon utbildning i samtalsmetodik under utbildningen. Nu när jag har börjat jobba som handläggare funderar jag en hel del på samtalsmetodik, då arbetet i stor utsträckning består av just samtal av olika slag.

För att bli duktig på samtalsmetodik måste man först förstå; vad är samtalsmetodik?
Inför min PF-lektion i samtalsmetodik läste jag en bra bok i ämnet. Där stod det att när man samtalar med en människa är det ofta väldigt okomplicerat att efter samtalet återberätta vad hen har sagt. Vi är duktiga på att ta till oss information under ett samtal, men inte alltid lika duktiga på att visa att vi gör det. Samtalsmetodik går i mångt och mycket ut på att förmedla en känsla till den som pratar; en känsla av att bli lyssnad på, en känsla av att bli förstådd.

Men varför är detta en sådan stor sak? Vi samtalar ju med våra vänner och bekanta hela dagarna, har gjort hela våra liv, och vi bör således vara väl tränade i denna konst.
Skillnaden är att vi i vår profession är tvingade till att ge människor negativa besked, initiera samtal i obekväma ämnen och ibland även ifrågasätta det som klienten säger. Detta är saker de flesta människor drar sig från att göra i samtal med vänner, och ännu mer i samtal med människor de inte känner. Det anses ohyfsat. Hur gör man detta på ett respektfullt sätt? På ett sätt som får klienten att fortsätta känna sig sedd och förstådd?
Det är samtalsmetodik.
Eller i alla fall en del av det.

Jag är väldigt intresserad av fotografering och under många år prenumererade jag på en fototidning. Jag minns så väl att det i ett nummer stod olika tips för att bli en bättre fotograf, och att ett tips löd något i stil med "Ta mentala bilder". Tipset gick ut på att man skulle börja tänka på fotografering hela tiden i sin vardag, även om man inte hade kameran med sig. Man skulle titta efter bra motiv, fundera över komposition och färger och hitta intressanta "foton" i sin vardag även om man inte kunde ta fotot på riktigt just då. Vissa saker man läser etsar sig fast av någon anledning, och det där fototipset är en sådan sak som etsat sig fast hos mig. Dagligen tar jag massvis med "mentala foton" på saker och ting i min omgivning.

Jag tänker att det är lite samma sak med samtalsmetodik. Att bli medveten om alla de samtal som pågår omkring oss varje dag; hur pratar folk, hur reagerar de som lyssnar? Bra exempel på samtal, dåliga exempel på samtal.
Men det allra viktigaste är att få syn på sig själv i samtalet. De flesta funderar nog efter ett samtal eller ett möte; hur gick det egentligen? Borde jag ha sagt det där, var jag tillräckligt tydlig?
Jag tror att det är väldigt nyttigt att man efter sina olika samtal reflektera över hur man själv betedde sig.
Men även att man blir medveten om sig själv under samtalets gång, "live" så att säga. Man måste bli medveten om samtalet under samtalet.
Häromdagen när jag åkte hem från jobbet fick jag en plötslig insikt. Jag satt i bilen och återupplevde ett samtal jag haft tidigare under dagen, och plötsligt slog det mig; Jag ställer ledande frågor!

Och steg ett mot förändring är ju som bekant att bli medveten om problemet.