För någon vecka sedan lånade jag en bok på biblioteket som jag länge har velat läsa; "En dag ska jag berätta om mamma" av Karin Thunberg.
Karin Thunberg är kolumnist på Svenska Dagbladet och har skrivit flera böcker. Just den här blev jag intresserad av att läsa för flera år sedan, på grund av att den handlar om Karins mamma som var, vad hon i boken benämner som, "en sopmamma". En mamma som samlade på sopor. Som inte förmådde kasta bort ens gamla avgnagda kycklingben. Istället samlade hon ihop allt i olika påsar som hon sedan lade in i skåpen, i ugnen, i källaren. En del påsar grävde hon ner i jorden bakom huset.
Boken är ganska speciellt skriven, tillvaron gestaltas med ganska stora, vaga penseldrag och jag tycker att det är svårt att få något grepp om hur stort problemet egentligen var. Det är många hopp i tiden hit och dit och allmänna funderingar över hur det kunde bli som det blev blandas med mer precist beskrivna scener som dock inte alltid kan placeras kronologiskt. Ibland tänker jag att "okej, det där kommer hon att återkomma till senare" men så gör hon inte det.
Jag tycker att detta är både bokens svaghet och styrka; det är ingen sensationslysten bok som frossar i detaljer utan det är med en enorm ömhet och självrannsakan Karin Thunberg skildrar sin uppväxt så som hon minns den. Och som för de flesta av oss handlar det då om att man minns "lite här" och "lite där" och man kan inte alltid redogöra för helhetsbilden. Dessutom ser man ju sin egen barndom genom barnets synvinkel och det är inte alltid helt lätt att i vuxen ålder gå tillbaka och ändra perspektiv. Men jag tycker att Karin Thunberg gör ett strålande jobb! Boken har ett vemod över sig, den är på en gång både vacker och ofantligt sorglig.
"Det normala blir inte onormalt sådär i en handvändning. Övergången är mer diffus, gradvis sker en förändring och efteråt kan man inte riktigt komma ihåg hur det började. Eller när allt blev som det blev.
För det tar ju ett tag innan man inser att allt inte står rätt till. Man är så van att leva ett normalt liv att det fortsätter av bara farten. Långt in i det som man efteråt inser var absurt.
Långsamt vande vi oss vid att allt blev som det blev i huset vid havet.
En sakta förskjutning av vardagen.
Nya vanor som smög sig in, som från början skavde, väckte undran eller förvåning. Men så gick tiden och plötsligt mindes vi knappt hur det varit.
Som att huset fått en ny doft, en lätt syrlighet som inte fanns tidigare. "
I boken "Nycklar på bordet" beskriver Susanne Bejerot olika former av tvångssyndrom, varav
samlande är ett av dem. Alla som samlar på skräp har givetvis inte tvångssyndrom, det kan finnas flera olika orsaker till att en människa inte förmår kasta bort skräp. Men jag tycker att det är särskilt intressant att Karin Thunberg i boken beskriver hur hennes mamma, när de skulle åka på söndagsutflykter med bilen, alltid fick stark ångest och tvingades att åka tillbaka hem för att - återigen -kontrollera att det inte fanns några levande ljus eller något strykjärn som stod på hemma i huset. Det är enligt min mening ett tecken på tvångssyndrom.
Därför tycker jag att det är frustrerande att följa bokens berättarjag i hennes funderingar över varför mamman betedde sig som hon gjorde, och det faktum att ingen professionell människa kunnat ge henne något svar.
Istället har folk enligt boken föreslagit Tourettes syndrom (som ju ofta förekommer tillsammans med tvångssyndrom men som inte ensamt ger tvångssymptom), psykos och depression.
Det är speciellt frustrerande då ett av de starkaste temana i boken är skam. Skam över vad omgivningen skulle tycka och tro om familjen. Skam över föreställningen att mammans "sopsamlande" på något sätt skulle gå i arv till dottern, bokens berättarjag.
Tvångssyndrom är väldigt vanligt. Två procent av befolkningen drabbas av detta! Vanliga människor. Ändå pratas det väldigt lite om det, just på grund av skammen. Och ett tvångssyndrom som yttrar sig i något så påtagligt och "störande" som att samla på sopor blir väl ännu mer svårhanterligt både för den drabbade och omgivningen.
Man får i boken genom gamla journaler en inblick i Thunbergs mammas upplevelse av situationen, och hon beskriver för sin flyktiga kontakt inom psykiatrin hur hon upplever mindervärdeskänslor, skam och ängslan.
Jag vet inte vad det gör med en människa, att gå genom livet och hela tiden från omgivningen få en känsla av att man är konstig och udda, men jag kan föreställa mig.
Åh, det är så viktigt att i alla fall vi som arbetar med det här försöker motverka denna process, och om ändå bara för ett ögonblick istället förmedlar förståelse och människovärde!
