Hemtjänst i sommarstugan

Så här i sommartider har frågan om hemtjänst i sommarstugan dykt upp i media. Tidigare har det varit så att man har rätt till hemtjänst i den kommun man vistas i, dvs även i sin sommarstuga, och det har då varit så att det är vistelsekommunen som får betala för den kostnad som hemtjänsten innebär. Många "sommarkommuner" blir då väldigt hårt belastade under sommarhalvåret när folk åker ut till sina sommarstugor. Bara i Norrtälje kommun har de 65 sådana ärenden och det innebär en kostnad på cirka 1 miljon kronor extra under ett år, vilket blir väldigt tungt för kommunen. Många kommuner har länge protesterat mot det här systemet, men ingen lagändring har ännu genomförts.

Nu har frågan aktualiserats igen genom att Borgholm har infört ett tak på fyra veckors hemtjänst för sommargästerna, en tidsrymd som anses som "skälig levnadsnivå" så som socialtjänstlagen föreskriver. En 75-årig kvinna från Nacka överklagade Borgholms beslut i förvaltningsrätten men kommunen fick rätt. Nu har flera kommuner följt efter, exempelvis Värmdö, och andra utreder möjligheterna att införa ett tak för beviljad "sommarhemtjänst".

Det blir väldigt märkligt när kommuner på det här viset kan reglera hur mycket tid en människa har rätt att vistas i sin egen sommarstuga. Ett sådant här beslut påverkar ju inte enbart den individ som har fått hemtjänsten beviljad, utan även eventuella anhörigvårdare blir ju hindrade från att få den välbehövda semester och miljöombyte som krävs för att orka med ännu ett år...

Nu har Regeringen, med folkhälsominister Maria Larsson (KD) i spetsen, lagt fram ett förslag som innebär att det istället blir hemkommunen som står för kostnaden för hemtjänsten under vistelse i sommarstuga. Förhoppningsvis blir detta alltså den sista sommaren som människor i behov av hemtjänst blir förhindrade av njuta av sommaren i sina sommarstugor precis som alla andra har rätt att göra!

Kurslitteratur införskaffad

Jag har nu tagit tag i kursen Spädbarnspykologi som jag tänker läsa på distans under sommaren. Steg ett är att införskaffa kurslitteraturen och som tur var fanns 3 av 3 böcker till det första momentet (av tre!) här på biblioteket i stan. Det är först boken "Graviditetens möjligheter" skriven av Margareta Brodén, en jätteintressant bok som handlar om föräldrars (främst mödrars) relation till sitt barn både under graviditeten och efter att barnet har fötts, anknytning och problem som kan uppstå i anknytningen. Den läste jag redan förra våren, men jag måste (och vill) läsa om den nu för att friska upp minnet.
Sedan är det en bok skriven av utvecklings-psykolog-gurun Daniel N. Stern som har den smått pinsamma titeln "En mor blir till" och slutligen en bok av författaren D.W. Winnicott, som heter "Spädbarn och deras mödrar" där jag inte vet något om vare sig författaren eller boken för den har jag inte hämtat ut på biblioteket ännu.
Jag passade även på att låna Daniel Sterns bok "Ett litet barns dagbok" som min utvecklingspsykologilärare tipsade om förut när vi läste psykologikursen på socionomutbildningen första året, första terminen. Den ska bli intressant att läsa och jag tror att den passar bra att läsa när man själv har en liten spädis hemma. Återkommer senare med mer ingående kommentarer till böckerna.

Kaliber granskar statens ungdomshem del 1

Den 16 maj blev det i olika medier uppmärksammat att ungdomar som omhändertagits enligt LVU och tvångsvårdas på statens ungdomshem förvägras daglig utevistelse. Jag skummade igenom en av artiklarna men har inte förkovrat mig i ytterligare i ämnet förens idag då jag själv lyssnade på radioprogrammet Kalibers reportage.
Jag blev självklart upprörd när jag läste artikeln i tidningen, men det är samtidigt väldigt svårt för en människa (jag själv), som ej varit med om något liknande, att föreställa sig hur det kan vara att inte ha möjlighet att gå ut om man själv vill det. Genom att lyssna på radioreportaget kunde jag få en större insikt i hur de här ungdomarna upplever sin fruktansvärda situation, och hur den påverkar dem. För det är verkligen en fruktansvärd situation.
En viktig detalj i radioprogrammet Kalibers reportage är när de besöker en av Sveriges säkraste anstalter Hall. Där finns mycket grova brottslingar så som mördare och rånare. Reportern träffar och pratar med Halls kriminalvårdschef som berättar om de rutiner för utevistelse de har där, och det är väldigt intressant att höra hur hon beskriver att alla interner på Hall har rätt till en timmes utevistelse varje dag. Hon säger att något annat vore omänskligt, till och med de interner som är isolerade får en egen liten utegård att röra sig på under en timme under dagen.

Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag funderar över hur det går till på Statens ungdomshem - egentligen? Vem var det som kom på idén att man skulle klassa utevistelser som ett privilegium som ungdomarna måste förtjäna samtidigt som fångar på landets fängelser har utevistelser som lagstadgad rättighet? Vad har den personen för utbildning och perspektiv - för vems skull togs det beslutet? Vad är nästa steg- ransonera maten också, ta bort madrassen ur sängen, förbjuda barnen att duscha? Människan är ju ändå sist och slutligen en biologisk varelse, och hon behöver solljus och frisk luft för att må bra! Och är det ändå inte att barnen och ungdomarna ska må bra som är målet för en placering på ett ungdomshem? Att tvångsvårdas på en institution måste vara en fruktansvärt invasiv upplevelse, en viktig del av ungdomshemmets uppgift borde väl rimligtvis vara att försöka mildra den eventuellt traumatiska upplevelse som själva omhändertagandet och efterföljande tvång kan innebära. Som de säger i reportaget, målet måste ju vara att man ska komma bättre ut än vad man var när man kom in.

Statens institutionsstyrelse, SiS, säger i ett pressmeddelande den 12 maj i år på sin hemsida att de betraktar utevistelse som betydande för ungdomens fysiska och psykiska hälsa, och det står också att alla ungdomar ska ha rätt till utevistelse.

Lyssna på och läs om Kalibers reportage här.

Det hatade yrket...

SKTFs tidning skrev häromdagen om att höstens ansökningar till Socionomprogrammet har minskat kraftigt jämfört med förra höstens ansökningsantal. Hela 19 % mindre ansökningar! Detta samtidigt som antalet sökande till universitet och högskolor generellt sett ökar.

Men varför är det så sjunkande ansökningssiffror till just socionomprogrammet då? Själv har jag istället tidigare ställt mig frågan varför det har varit så fruktansvärt många sökande till socionomprogrammet. Att vara socialsekreterare är ju det som de flesta - i alla fall min närhet - förknippar med socionomutbildningen, och det måste ju vara ett av de mest hatade yrkena? I alla fall efter parkeringsvakt. Vem har någonsin haft något gott att säga om en socialsekreterare? De människor i ens närhet som haft personlig kontakt med en socialsekreterare vill oftast inte berätta om det då det känns pinsamt, de som ändå pratar om det säger bara negativa saker, och i medierna uppmärksammas yrkesgruppen enbart för misstag som begåtts.

Min teori är följande: om exempelvis poliser inte arbetade ute på gatorna där alla kunde se dem skulle det säkert vara samma sak för den yrkesgruppen. De flesta människor som haft någon typ av personlig kontakt med polisen har mest negativa saker att säga. Det kan vara ungdomsfyllor som resulterat i otrevliga meningsutbyten med poliser, inbrott som anmälts men där utredningen rinner ut i sanden osv. De personliga erfarenheterna är nog för det mesta negativa, och så blir det ofta om man möter människor i svåra och jobbiga situationer. Men poliserna skymtar även förbi när man visar bilder på tv-nyheterna från demonstrationer som gått fel, bilolyckor, bankrån eller bränder. Man ser väldigt tydligt allt det viktiga och bra arbetet som poliserna uträttar ute i samhället. Det sker helt öppet och alla tar del av och drar nytta av det.

För socialsekreteraren är det lite annorlunda. Mycket av socialtjänstens arbete sker i det fördolda, något som människor vet men samtidigt inte förstår! Jag har tidigare nämnt att min sambo arbetar som lärare och genom honom har jag fått uppfattningen att lärare och personal på skolan inte vet att socialtjänsten inte får rapportera tillbaka till skolan hur det går med en soc-anmälan som skolan har lämnat in. Lärarna går istället och säger till varandra att "Jaha, vi tog det svåra beslutet att göra en soc-anmälan men vad hände? Vi har inte hört något, socialtjänsten gör ju inget! Allt var i onödan." och så blir de mindre benägna att göra en anmälan nästa gång.
På forumet http://www.familjeliv.se ser jag även väldigt ofta inlägg i diskussionstrådar av typen "jag gjorde en socanmälan en gång men inget hände, socialtjänsten suger", och häromdagen såg jag till och med en tråd där en tjej skrev och berättade om något hemskt hon sett hennes granne göra, läsarna sporrade henne att göra en socanmälan, hon skrev att hon hade gjort en anmälan och då skrev folk på fullaste allvar i tråden att "håll oss uppdaterade med hur det går/vad som händer".



Människor verkar alltså enligt min uppfattning ha väldigt dålig koll på hur socialtjänsten arbetar. Socialtjänsten får absolut inte meddela anmälaren något om hur utredningen fortskrider och vilka insatser som eventuellt kan bli aktuella. Socialtjänsten får inhämta de upplysningar som anses nödvändiga från exempelvis skola och dagis, men de måste inte ha någon kontakt med dem ö.h.t. bara för att en anmälan kommit in. Det är alltså inte säkert att skolan kontaktas igen efter att de har gjort en anmälan till socialtjänsten.

Nu är ju inte jag yrkesverksam ännu, men jag kan tänka mig att den enda åtgärd som grannar och mer utomstående anmälare skulle kunna se att socialtjänsten faktiskt vidtar, det är ett omhändertagande enligt LVU. Om föräldern helt plötsligt börjar gå runt utan barnet, då kanske man kan se att socialtjänsten har gjort något. Men all annan typ av stöd som de kan erbjuda syns ju inte för utomstående.

Med den här typen av (miss)uppfattningar/förväntningar som cirkulerar är det inte konstigt att folk misstror socialtjänsten och även drar sig för att anmäla missförhållanden som de observerar. Det känns som att det är speciellt viktigt att människor verksamma inom skola och förskola får mer information om hur det fungerar vid en socanmälan, för det är tyvärr ett svårt och jobbigt steg för många att ta och då behöver man bra information om "vad som händer sedan"...

Hur inriktat är mitt program egentligen?

Jag har ansökt om - och fått beviljat - mitt studieåterupptagande inför hösten, så nu är det klart att jag fortsätter läsa på socionomprogrammet nästa termin. I och med det har jag återigen börjat fundera över den inriktning jag läser, Äldre och funktionshindrade. Den information vi studenter fick av studievägledaren när vi startade programmet var att inriktningen inte var så betydande, vi blir fortfarande socionomer och kan söka alla jobb där en socionom efterfrågas. Men nu tittade jag lite på de kurser vi kommer läsa alla terminer framöver, och det är knappast någon kurs som är "allmän", de flesta vi läser är specifika just för socialt arbete med äldre och funktionshindrade. Jag skulle inte ha något emot att arbeta som exempelvis LSS-handläggare eller enhetschef, men det är inte det jag i dagsläget brinner för. Jag längtar efter familjeutredningstjänster...
Den allmäna inriktningen läser lite småkurser i dels äldrevård, men också barn, familj, missbruk, integration osv. Vi på våran inriktning får ju inget av det där! Det gör mig lite halvt stressad, och jag blev fast besluten att verkligen läsa klart distanskursen i "Spädbarnspsykologi" som ges på distans på Linnéuniversitetet. Jag registrerade mig på kursen VT09 men var tvungen att hoppa av då min sambo låg på sjukhus en längre period och jag var själv med mina ordinarie studier, våran 2-åriga dotter samt att jag var gravid och väldigt trött. Jag har sedan dess varit i mailkontakt med läraren som har gett klartecken till att jag läser klart kursen självständigt, och igår bestämde jag mig för att ta tag i det under sommaren. Om jag ska kunna söka anställningar inom familjeenheten känns det som att jag själv måste bredda min utbildning lite, så att jag inte enbart har "socialt arbete med äldre" att visa upp...
I morgon ska jag även ringa studievägledaren på universitetet och höra mig för lite mer.