Parboendegaranti i Stockholm

Läste nyss Joakim Larssons (M), det nya Äldreborgarrådet i Stockholms, debattartikel på DN Debatt i torsdags. Han nämner där en plan om att införa en så kallad "parboendegaranti" för de äldre i behov av vård i Stockholm. Förslaget är jättebra och jag hoppas verkligen att det blir av. Han skriver:

I en del av stadens boenden finns redan idag stora rum och lägenheter som lämpar sig för två. I de fall där den ena är demenssjuk finns möjligheter att den friska partnern bor i en egen lägenhet med dörr in till det rum där maken eller makan vårdas.

Frågan handlar om de fall där en part i ett sammanboende par på grund av ålder eller sjukdom behöver flytta till ett boende, men där partnern anses vara för frisk för att vara berättigad till en plats på ett boende. I många fall vill inte den friskare partnern flytta med till ett boende, men i vissa fall önskar paret att få fortsätta vara sammanboende.
Planen med parboendegarantin i Stockholm är alltså den att sådana här lösningar ska garanteras för de som önskar så.

I en rapport som Folkpartiet publicerade den 8:e april i år kartläggs landets kommuner och deras praxis för när par vill fortsätta att vara sammanboende. Av landets 290 kommuner svarade 213 på enkäten, och resultatet visar att 45 kommuner aldrig tillåter att en friskare part flyttar med till det nya boendet. 44 kommuner svarade att de tillåter det, och 118 svarade "i vissa fall".

Jag förstår inte hur det kan vara okej att kommuner gör olika på sådana här saker? Alla kommuner lyder under samma lagstiftning och får samma riktlinjer, och alla invånare i Sverige bör få samma service och samma förutsättningar - oavsett i vilken kommun de bor. Det blir ju ett sådant lotteri om det ser så här olika ut i de olika delarna av landet!

Väldigt bra om Stockholm nu inför den parboendegaranti som redan finns i exempelvis Göteborg sedan år 2008, men detta borde vara en självklar rättighet i landets alla kommuner! Kommunerna är antagligen själva oroliga för att det ska bli för dyrt, men det är inte många par som nyttjar möjligheten i de kommuner där den finns. Däremot är det desto viktigare att de par som faktiskt vill fortsätta bo tillsammans ska få det!


Läs mer
"Äldre par måste garanteras den sista tiden tillsammans", DN Debatt 2009-11-19
"Parboendegarantin ska införas i Stockholm", DN Debatt 2010-11-25
"Tills döden skiljer oss åt", Rapport från Folkpartiet, 2010-04-08

Att dricka alkohol i närvaro av sina barn

I förra veckan skrev Madeleine Leijonhufvud på DN Debatt ett förslag om att kriminalisera att vara berusad av alkohol i närvaro av sina barn. Madeleine Leijonhufvud är professor emerita i straffrätt vid Stockholms Universitet, och menar i artikeln att det i svensk lagstiftning idag existerar en hel del paragrafer som skulle kunna tas bort; exempelvis är det idag olagligt att undlåta att lämna in hittegods eller att ta tillbaka sin egen cykel som står på en okänd tomt. Samtidigt argumenterar hon i artikeln för att det finns en mängd väldigt allvarliga beteenden som idag inte alls regleras med några lagar:

"Låt oss för en gångs skull se systemet från en annan utgångspunkt än vuxensamhällets. Låt oss se det från barnets perspektiv.

Vad vi då ser är ett straffsystem med vita fläckar, ett system som godtar beteenden som sätter barns liv, säkerhet och trygghet i akut fara och accepterar handlingar och underlåtenhet som är långt mer allvarliga än flertalet svenska brottstyper. "

Hon menar i artikeln att det inte borde vara lagligt att ha ansvar för ett litet barns omvårdnad och samtidigt berusa sig med alkohol. Hon nämner också att det inte är olagligt att låta bli att rädda ett drunknande barn, så länge det inte är ens eget barn - något hon också anser bör ändras i lagstiftningen.

Debattartikeln har självklart givit upphov till en hel del debatt och i tisdags pratade man om detta på Svt Debatt.

Personligen känner jag mig ganska kluven till förslaget. Jag dricker inte själv alkohol och tycker att det skulle kännas ännu mer främmande att göra det med mina barn närvarande. Jag har heller knappt sett mina föräldrar alkoholpåverkade under min uppväxt, och jag vet att min mamma nästan alltid höll sig nykter även när vi barn inte var med - om det skulle hända något och vi skulle behöva hämtas någonstans. Detta tycker jag känns som ett bra och ansvarsfullt förfarande, men samtidigt vet jag inte om jag anser att lagstiftning är rätt väg att gå?

I Svt Debatt tillstod även "lagmotståndarna" att de själva upplevt ett obehag när de som barn sett sina egna föräldrar fulla... Den upplevelsen tror jag är gemensam för de flesta barn. Det är lustigt att de flesta vuxna människor är medvetna om detta, men ändå väljer att utsätta sina barn för det.

Som vuxen kan det nog även vara väldigt svårt att sätta sig in i den maktlöshet man känner som barn. En vuxen människa har helt andra förutsättningar att själv bestämma vilka situationer och beteenden man accepterar. En smått obehaglig situation blir mycket lättare att genomlida om man känner att man själv har haft möjlighet att undvika den, att valet att göra någonting annat fanns. Ett barn har inte de möjligheterna utan får istället oftast snällt finna sig i vad de vuxna runt omkring bestämmer sig för att göra, vilket lägger ytterligare obehag till en redan jobbig situation.

Jag anser inte att det rätt och slätt bör vara olagligt att vara alkoholpåverkad i närvaro av sitt barn, däremot ställer jag mig öppen till att lagstifta mot att en förälder försätter sig i ett redlöst tillstånd när den har ansvar för sitt barns säkerhet.

Sedan bör det även vara varje förälders ledstjärna att inte försätta sina barn i situationer där de upplever obehag och otrygghet. Nog kan man spara alkoholen tills man har barnvakt?

Mer:
"Bestraffa supande föräldrar som sätter barns liv i fara",Madeleine Leijonhufvud, Debattartikel i DN 2010-11-19,
"Ska det vara brottsligt för föräldrar att vara berusade med sina barn?"Svt Debatt, Svt play, 2010-11-23

PF-lektionen avklarad!

Idag har vi haft kursen Professionsspecifika Färdigheter (PF), en kurs som ger 1 poäng per termin, alla terminer, och syftar till att använda kroppen som redskap och personlig utveckling och så vidare. Den här terminen har alla i klassen gruppvis fått hålla i varsin lektion, och vår grupp hade således "undervisning" idag om "Professionella samtal med barn". Det var väldigt svårt att planera lektionen då det inte ska vara föreläsningar och dylikt utan aktiva övningar, och då (nästan) ingen i klassen har någon utbildning i att samtala med barn. Det går ju inte bara att kasta ut lite diskussionsfrågor och tro att man lär sig att samtala med barn på det sättet - om man inte har några som helst förkunskaper.
Men jag tror att vi lyckades balansera dagen hyfsat bra, även om alla i klassen är halvdöda nu och har lite koncentrationssvårigheter på grund av stressen från de Kvalitativa forskningsmetoderna... Som tur är tar den kursen slut i morgon, i och med ett slutseminarium och uppsatsopponering på varandras arbeten. Frågan är nu bara hur jag ska lyckas skrapa ihop lite energi för att förbereda min del av min grupps opponering?
Till i morgon ska jag besvara följande:

1. Hur har författarna gått tillväga för att besvara frågeställningarna? Är metodvalet och genomförandet tillräckligt och tydligt beskrivet?
2. För- resp. nackdelar med vald metod?

Självmord bland unga sprider sig

Svenska Dagbladet skriver idag i en artikel att självmord bland unga kan "smitta", det vill säga sprida sig i omgivningen. Artikeln baserar sig på en avhandling skriven av Lars Johansson med titeln "Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention" (Onaturliga dödsfall bland tonåringar – epidemiologi och prevention), där författaren har intervjuat efterlevande anhöriga om deras behov av stöd och hjälp. Under studiens gång upptäcktes att några av självmorden hade en koppling till varandra, och två så kallade kluster av självmord upptäcktes.

Fenomenet med att självmord smittar är ingen ny upptäckt, även om det kanske inte har funnits några dokumenterade fall av det i Sverige tidigare. Det vet jag dock inte om det har.
Det brukar ibland benämnas "Werthereffekten" efter att många unga män tog livet av sig då Goethe på 1700-talet skrev boken Den unge Werthers lidanden som slutar med att Werther tar livet av sig, plågad av en olycklig kärlek. Termen myntades år 1974 av den amerikanske sociologen David Phillips.
Genom historien finns det flera väldokumenterade fall som visar att detta fenomen faktiskt existerar, och man har även sett att effekten av ett självmord till stor del påverkas av medias hanterande av frågan. Genom att bland annat rapportera om självmordet på ett sakligt sätt, informera om den hjälp som finns att få samt inte lämna ut för mycket detaljer om förfarandet kan man minska unga människors benägenhet att ta efter.

Läs mer
Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention, avhandling av Lars Johansson, Umeå Universitet
Kan självmord smitta bland unga?, artiken i SvD

Behöver du hjälp?
Nationella hjälplinjen klockan 13–22: 020-22 00 60
BRIS, Barnens rätt i samhället: 116 111, ­Vuxnas telefon om barn: 077-150  5050
SPES för dig som för­lorat en anhörig klockan 19–22: 08-34 58 73
Jourhavande kompis (Röda korset): 020-222 444
Jourhavande medmänniska klockan 21–06: 08-702 16 80

Kathy Harrison, "De bortglömda barnen"

I fredags var jag på biblioteket i Norrtälje och råkade få syn på en bok som fångade min uppmärksamhet; De bortglömda barnen skriven av Kathy Harrison. Det är en självbiografisk bok skriven av en kvinna boende i USA, som under flera år tillsammans med sin man och deras fem barn har tagit emot fosterbarn till sitt hem. Då de både fungerar som ett permanent fosterhem samt som akut jourhem, är det en hel del barn som har passerat genom deras hus och liv genom åren. Hon skriver engagerat men inte sentimentalt om hur det är att leva som de gör, och den är enligt mig en riktig sidvändare!

Jag har läst en hel del självbiografiska böcker skrivna av vuxna som, som barn farit illa, barn som flyttar runt bland fosterfamiljer - men aldrig någon bok skriven av en fostermamma (eller familjehemsmamma som det ju heter idag). Sedan jag började studera till socionom är det främst det perspektivet som intresserar mig, hur man som vuxen hanterar situationerna som uppstår. Barnens berättelser är självklart väldigt viktiga att ha med sig, men ofta känner jag mig maktlös när jag läser dem snarare än styrkt. Den här boken inspirerar och jag har visserligen inte läst klart den ännu men jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur det kan vara att leva som ett familjehem!

Hemtentan inlämnad!

Idag var det deadline för hemtentan i delmomentet Kvalitativa forskningsmetoder 7,5 p (som ingår i den större kursen Forskningsmetodik 15 p, som i och med denna tenta nu nästan är slut). Vi skulle i hemtentan svara på två frågor, och för godkänt betyg skulle vi ha minst 10 referenser i texten. För högre betyg skulle vi ha minst 25(!) referenser i texten. Lägg därtill att vi fick maximalt lämna in två A4-sidor med text, inklusive referenslista, och det blir en väldigt tråkig uppgift att genomföra.

Det fanns inte så mycket utrymme för att skriva några som helst egna tankar eller reflektioner, om man ville ha ett högre betyg d.v.s - satsade man på ett lägre betyg med endast 10 referenser i texten fick man nog plats med lite mer analys och djupa resonemang, något som visserligen är helt bortkastat att i så fall lägga ner tid på, då man ju ändå inte kan få mer än godkänt. Låter det lite galet? Ja det tyckte vi i klassen också.

Min klass (inte jag) har läst en kurs för den här läraren tidigare, och han bedömer hemskrivningarna efter ett speciellt system: Får man underkänt på ett område får man underkänt på hela tentan. Visserligen med möjlighet till komplettering, men efter komplettering (om sådan varit nödvändig) kan man - enligt källor i klassen - inte få mer än ett E, dvs lägsta möjliga betyg som ger godkänt. Detta innebär i praktiken att om man missar att skriva tryckort i referenslistan får man underkänt, efter att man har fixat detta avgörande misstag kan man maximalt få betyget E på sin tenta. Jag känner mig just nu helt övertygad om att jag har missat något någonstans i tentan, det känns som att man alltid gör det? Är i alla fall mentalt inställd på att få mitt första E.

Men jag funderar också lite på om lärarna verkligen får sätta betyg på det här sättet? Det känns inte så förenligt med dagens syn på lärande och kunskap...

Barnskyddsutredningen

I slutet av 2007 tillsatte regeringen en utredning av bestämmelserna som rör barn och unga i SoL (socialtjänstlagen (2001:453)) och LVU (lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Utredningen fick namnet Barnskyddsutredningen och leddes av Kerstin Wigzell. Sommaren 2009 lämnades rapporten från utredningen in, och den ger förslag till en ny lag;
Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU)
Detta innebär dels att vissa lagar och paragrafer slås ihop och flyttas runt, och dels föreslås även ett antal förändringar av lagarna. Till exempel ska barns möjlighet att prata med socialtjänsten utan föräldrars tillåtelse utökas och socialstjänsten ska kunna följa upp ett barns situation utan föräldrarnas tillåtelse. Det ska även bli ett krav att ha socionomexamen för att arbeta med den sociala barn- och ungdomsomsorgen. Allt detta tycker jag låter jättebra!

Det enda jag känner mig lite skeptisk till är det förslag som innebär att en person som gör en anmälan om misstanke att ett barn far illa ska kunna begära ett möte med socialtjänsten och den anmälda familjen. Den anmälande personen ska även kunna få information om socialtjänstens beslut att antingen inleda eller inte inleda en utredning. Jag har inte läst rapportens text i detalj i denna fråga, men jag undrar vilka anmälare som avses - är det alla eller bara vissa? Att samarbetet och informationen till skola och berörda lärare förstärks tycker jag är jättebra. Men jag ser ingen vits med att en anmälande granne ska kunna få information av socialtjänsten om vad de har beslutat.

Sekretessen som reglerar vad socialsekreterarna får och inte får informera om är en knepig historia, och mycket hårdare reglerat än vad många förstår. Jag tycker visserligen att det kan vara bra att ge socialarbetaren lite mer svängrum - om det enligt dennes bedömning gagnar den berörda familjen eller barnet. Men så som texten är formulerad fattar jag det som att det är för anmälarens skull, och på dennes initiativ, som informerandet ska ske. Det tycker jag låter ganska integritetskränkande. Inte har man väl som anmälare av ett brott där man själv inte är brottsoffer (exempelvis bevittnar ett inbrott, misshandel osv) förtur på att få information från polisen om det brottet? Det skulle väl vara ganska konstigt. Däremot finns det som sagt var säkert tillfällen då det för familjens skull kan vara bra att informera vissa berörda parter om olika saker, men enligt mig ska det i så fall ske på socialtjänstens initiativ och inget annat!

Just nu är det lite svårt att hinna med bloggen för det är fruktansvärt mycket annat att göra, både i de ordinarie studierna och i min distanskurs i Familje- och Föräldraskapspsykologi.

På Socionomprogrammet läser vi just nu 14 p Forskningsmetodik, delkurs/moment ett (kvantitativa forskningsmetoder) är avklarad och vi är mitt uppe i delkurs två, Kvalitativa forskningsmetoder. Extremt stressig kurs! Vi ska genomföra en kvalitativ intervju-undersökning med tillhörande rapport på 2 veckor. Tre dagar efter det ska en hemtenta in. Jag undrar hur de har tänkt att man ska hinna med detta?

I psykologikursen har vi precis läst klart det första momentet som var en översiktskurs i psykologiämnet, roligt nog skrev jag ett VG på den tentan i söndags! Nu börjar delkurs två, vilket består av 7,5 p Utvecklingspsykologi. Jag har läst lite utvecklingspsykologi tidigare, i en liten psykologikurs på socionomutbildningen, men denna kurs kommer att bli mycket mer utförlig och avancerad. Som kurslitteratur har vi boken "The Development of Children", en stor och tung bok som kostar 1300:- ny! Helt galet, som tur var kunde jag fjärrlåna den från ett bibliotek i Sundsvall för den fanns inte ens på Universitetsbiblioteket i Stockholm, utan det var bara 4 bibliotek i hela landet som hade boken.

Jag har i alla fall flera blogginlägg planerade i huvudet, sedan får vi se när jag får tid att sätta det på pränt