Idag fick vi äntligen tillbaka hemtentorna från förra kursen; Fältstudier 8 p. Eller ja, äntligen och äntligen, det har bara tagit strax över två veckor vilket är det näst snabbaste jag varit med om på Socialhögskolan (lärarna har tre veckor på sig och de brukar inte lämna tillbaka något en dag tidigare, ofta någon dag senare faktiskt).
Så sent som förra veckan sade jag till en klasskompis att jag faktiskt var ganska orolig för den här hemtentan, då jag inte känner att jag lade ner så mycket tid på den, och jag var lite osäker på vad läraren var ute efter och så vidare. Jag betvivlade till och med om jag skulle bli godkänd, jag trodde absolut att jag max skulle få ett D. Betygssystemets godtycklighet blir så mycket tydligare då mitt resultat visade på ett A.
Nu vill jag inte ge sken av att vilja trasha den lärare som har gett mig ett sådant fint betyg, jag är jätteglad (vi ska fira med min favoriträtt tacos ikväll). Men jag tycker att hela idén med att ha betyg på den här nivån är galen. Dessutom är lärarna på Universiteten såklart ovana att sätta betyg (Bolognaprocessen var inte så länge sedan), och då jag bor tillsammans med en gymnasielärare och med egna ögon har bevittnat våndorna kring detta tycker jag inte att det hör hemma på Universitetet.
Antingen kan studenten det som behövs, eller så kan den inte det. Man bör inte gradera det enligt "den här studenten kan det väldigt bra, den här medelbra och den här studenten ganska dåligt, men alla får ta examen".
Dessutom spelar det mindre roll för ens framtida yrkesutövning hur väl man kan formulera sig på det sätt som lärarna tycker är önskvärt i det strikt akademiska sammanhanget, och det är ju DET som betygssätts - inte individens empatiska förmåga, stresstålighet och så vidare. Kort och gott, det blir en totalt onödig stress för studenterna med betygen (för det är väldigt många som lägger stor vikt vid dem).
Dessutom är betygsättningspraxis väldigt olika vid olika universitet och högskolor; jag var på en tjejmiddag för några månader sedan och betygen på universitetet kom upp. Flera av tjejerna runt bordet påstod att på deras respektive skolor "får alla A eller B ändå", medan på Socialhögskolan där jag läser firar folk om de får A eller B, och C anses räknas till det gamla betyget "Väl godkänt" sa en lärare till oss under den allra första kursen vi läste på Sopis.
Efter att jag efter allt detta även har förhört mig om betygens betydelse vid anställningssituationen, hos en bekant som arbetar som rektor, och fått veta att ingen som anställer bryr sig ett skvatt om betygen i de enskilda kurserna (de är bara intresserade av att man har en examen i det som efterfrågas) känns det ju mer okej att betygen skiljer sig så mycket åt mellan olika skolor.
En positiv sak med betygen är att man får någon typ av respons på det man lämnar in. På högstadiet kommer jag ihåg att i Svenskan fick man ofta mycket kommentarer, läraren var in och strök under i texten, skrev i marginalen och kom med både frågande och uppmuntrande tillrop här och där. Det var så roligt att få tillbaka sitt arbete då, man visste ju att läraren läst det ordentligt och att det gjort någon typ av intryck.
När man sitter hemma med sin hemtenta och filar på sina formuleringar känns det på ett sätt som bortkastat arbete när man aldrig får någon kommentar på det. Många av lärarna på Sopis betygsätter ju det man lämnar in, men skriver inte så mycket om vad de anser om det man lämnat in. I enstaka fall har de kunnat styka under någon mening och kommenterat i marginalen, men det är undantag.
För att man själv ska lära sig något gäller det ju också att de skriver vad som var mindre bra, vad som saknades för ett högre betyg och så vidare. Men det har det i princip aldrig hänt att de har gjort.
