Medicineringen av äldre människor

Häromdagen läste jag en väldigt intressant artikel i DN om medicinering av äldre människor. Yngve Gustafson, professor i geriatrik och överläkare vid geriatriska kliniken på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, berättar i artikeln om det vi läst en del om under utbildningen.

Det handlar om flera olika problem;  
1.) Mediciner idag är inte alls utvärderade på äldre människor, deras kroppar reagerar annorlunda på preparaten än de personer som fungerat som testpersoner (d.v.s. unga friska män). När man skriver ut en medicin till en äldre människa vet man alltså inte riktigt vad som kommer att hända. Läkarna är sedan i regel dåliga på att följa upp vilken effekt deras ordinationer har haft för patienten.
Personer över 80 år äter i snitt 5-6 olika mediciner varje dag.

2.) Äldre människor medicineras ofta i onödan och får allvarliga biverkningar av sina mediciner. Biverkningarna föranleder i sin tur ytterligare medicinordinationer. Många av de äldres krämpor skulle gå att få bukt med utan mediciner.
När jag själv började jobba som vårdbiträde inom äldreomsorgen lärde jag mig snabbt att när någon börjar bete sig förvirrat, och kanske ramlar, betyder det ofta urinvägsinfektion. Jag vet inte hur många gånger jag sett det! Tydligen finns det läkare som ifrågasätter detta samband, och risken finns att urinvägsinfektionen inte upptäcks när patienten kommer in till sjukhuset. Symptomen tolkas som något annat och mediciner sätts in mot detta, istället för mot urinvägsinfektionen.
Alla minns väl det uppmärksammade fallet med Gulli Johansson, som levt som dement under flera år. Uppdrag Granskning sände ett program om henne under hösten 2008. När hon låg för döden kunde hon inte längre ta sina mediciner, och några dagar senare tillfrisknade hon plötsligt igen. Utan demens! Det visade sig att medicinerna gjort henne sjuk, och på grund av dessa hade hon varit "frånvarande" under flera år. 

3.) Depressioner hos äldre är ett omfattande, och ouppmärksammat, problem. I artikeln står det att en studie visat att så mycket som 30 procent av de äldre över 85 år är deprimerade. Men bara hälften av dessa har fått behandling. Ofta söker inte de äldre människorna hjälp för sin depression, utan för helt andra saker så som sömnsvårigheter och värk. Det är dessutom svårt att hitta antidepressiva mediciner som fungerar på äldre människor, utan de ger istället ofta biverkningar så som yrsel och blodtrycksfall med fall och frakturer som följd.
Viktigt är då att söka orsakerna till depressionen, som inte helt sällan är andra mediciner! Vanliga värktabletter så som Ipren kan enligt Yngve Gustafson orsaka depression hos äldre människor. 20-30 procent av äldre patienter får psykiska biverkningar av ögondroppar mot grön starr.
En annan orsak till depression hos äldre människor kan vara näringsbrist, något som är väldigt vanligt förekommande.

Åh vad jag blir frustrerad av att läsa sådant här! Jag får bara en känsla av att den ena handen vet inte vad den andra gör, hela vårdapparaten framstår som så otroligt ineffektiv och trög.
Självklart måste medicinerna utvärderas på dem de ska användas på, självklart måste läkarna följa upp vad som händer med de patienter de ansvarar för. Samtidigt förstår jag ju att de inte har tid. Av ekonomiska skäl är läkarna hårt belastade med patienter och de hinner således inte med... men blir det verkligen billigare så här?

"Om läkemedelsbudgeten ligger på 25 miljarder så kan man nog räkna tolv, tretton miljarder ovanpå det när det gäller kostnader för konsekvenser av olämplig läkemedelsbehandling. Det är fruktansvärt!"

 Citatet kommer från en artikel i Läkartidningen, också denna med Yngve Gustafson. 

Ett försök att minska problemet är så kallade "Läkemedelsgenomgångar" där exempelvis läkare, vårdpersonal och patient träffas och går igenom medicinlistan för att se om något skall tas bort eller justeras. Detta är ännu inte obligatoriskt utan erbjuds inom vissa kommuner, men inte alla.

"Medicinering av gamla är rena experimentverksamheten", DN 2012-05-28
"Medicinering av riktigt gamla är rena rama experimentverksamheten", Läkartidningen 2010-02-09
"Fel medicin skapar onödigt lidande", Debattartikel Socialstyrelsen 2011-04-20
"Onödig och olämplig medicinering vanligt bland äldre", Örebro Universitet 2012-02-07

Socialstyrelsen anordnar seminarium i New York

Den 13 december 2006 antog FN en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och den undertecknades av Sverige den 30 mars 2007. 13 november 2008 ratificerades konventionen av Sveriges Riksdag.

Enligt artikel 40 i konventionen ska staterna regelbundet träffas och diskutera arbetet med konventionen, i en så kallad "statspartskonferens". Under våren 2011 utsågs Sverige till ordförandeland för konferensen, vilket gäller för två år. Som ordförandeland har man möjlighet att lyfta fram vissa frågor genom att exempelvis anordna ett seminarium under konferensen. Förra året anordnade Handisam, den svenska myndigheten för samordning av funktionshinderpolitiken, ett seminarium med temat attityder inom arbetsmarknaden.

Under 2012 är temat för statspartskonferensen "Kvinnor och barn med funktionsnedsättning", och på det temat har Socialstyrelsen nu fått i uppdrag av regeringen att anordna ett seminarium med temat våld mot kvinnor och flickor med funktionsnedsättning. Statspartskonferensen kommer att genomföras i New York under 12-14 september 2012.

Eftersom temat för statspartskonferensen är "kvinnor och barn" förstår jag inte varför seminariet ska exkludera våld mot pojkar med funktionsnedsättning. Om det ämnet för seminariet vore enbart "våld mot kvinnor med funktionsnedsättning" föreställer jag mig att det är våld mellan partners som avses, men nu när det även handlar om "flickor" tolkar jag det i så fall som att våld som utövas av föräldrar mot barn med funktionsnedsättning omfattas av temat. Och då förstår jag som sagt var inte varför våld mot pojkar inte ska behandlas.

När jag var på BUP Grinden (ett besök jag bloggat om tidigare här) fick jag veta att barn med funktionsnedsättningar löper långt större risk att bli utsatta för kränkningar och misshandel än andra barn. Det räcker egentligen med att barnet har en födoämnesallergi för att risken ska öka!
Minsta lilla belastning på föräldrarna så ökar risken, det är egentligen logiskt men också skrämmande. Jag har ingen statistik på hur mycket risken ökar, men jag ska försöka leta fram det...

Conference of States Parties to the Convention on the Rights of Persons with Disabilities,FN

Regeringens tillkännagivande av Socialstyrelsens uppdrag kring seminariet

Konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning
Sällan Sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning, Socialstyrelsen

Tankar inför första anställningen som handläggare

På måndag börjar jag jobba som handläggare inom äldreomsorgen! Det blir min första anställning som någon typ av handläggare, och jag både längtar och bävar!

Min bävan inför att börja arbeta handlar egentligen inte om huruvida jag känner mig redo eller ej, utan snarare att jag har stor respekt för socionomtiteln. En befattning som innebär myndighetsutövning känns dessutom extra respektingivande för mig personligen.
Ibland får jag tankar i stil med "vänta här nu, ska de verkligen låta mig sitta där och fatta beslut, hur tänker de?" och ibland tänker jag istället "åh vad jag längtar tills jag får börja jobba så att jag får göra på det sätt som jag tycker är bäst".


Jag tänker mig att vid den första anställningen tror man först att man inte kan, även om man faktiskt gör det.

Häromdagen pratade jag med en "professionell" person, vi diskuterade diagnosen Aspergers syndrom och det faktum att den ska tas bort nästa år. Han pratade som om Aspergers syndrom och Autism var två helt olika diagnoser, och av någon slags artighet rättade jag honom inte. Han gick vid ett tillfälle till en kollega och frågade något annat, och hon informerade honom då om att Aspergers syndrom är en form av autism. Han återkom till mig med denna "nya" information och jag nickade och sa "jaha" som om jag inte visste detta. Varför gör man så?

Det gäller att våga lita på sig själv och sina kunskaper.
Häromdagen hittade jag en gammal hemtenta som jag skrev i kursen "Socialt arbete för äldre" VT 2011, och när jag läste igenom den slogs jag av hur mycket jag har förändrats sedan dess. Ibland känner man själv att man bara står och stampar, och då kan det verkligen vara välgörande att läsa något man skrivit tidigare för att se hur ens eget tankesätt och kunskaper faktiskt har utvecklats.

Jag är väldigt glad över att vi på mitt jobb får lyxen med två veckors introduktion, jag vet studiekamrater som inte ens fått en dags introduktion på sina sommarvikariat. På två veckor hinner man definitivt bli varm i kläderna!