Gratis böcker!

En sak jag verkligen älskar med Socialhögskolan är att de, när de rensar ut i biblioteket, skänker bort böcker helt gratis! Nästan varje gång jag kommer till skolan har de ställt ut nya böcker på hyllan utanför biblioteket, och även om det visserligen är en hel del gamla avhandlingar från sent 80-tal som kanske inte är så jätteintressanta, brukar jag alltid hitta några guldkorn. I går fick jag exempelvis med mig "Anställningsförhållandet; inledning till den individuella arbetsrätten", "Barn och nätverk", och en bok om objektrelationsteorin kopplat till familjeterapi.
Tidigare har jag hittat massor av kursböcker, exempelvis De nya sociallagarna, Handläggning inom socialtjänsten, Åldrandets socialpsykologi och Civilrätt. Det är hur bra som helst!

Filmtips: Adam (2009)

För några månader sedan såg jag filmen Adam (2009) som handlar om Beth som flyttar till en ny lägenhet och där träffar sin nya granne Adam. Adam är runt 30 år (gissar jag) och har Apergers syndrom. Han har bott hela sitt liv med sin pappa, men pappan har nyligen gått bort och Adam kämpar för att hantera sin nya levnadssituation. Beth och Adam blir så klart intresserade av varandra och en jättefin kärlekshistoria tar form.


Jag tycker att filmen på ett helt underbart sätt förmedlar det speciella sätt att tänka som kan finnas hos en person med Aspergers syndrom. Det är små subtila saker som inte - på vanligt filmmanér - har överdrivits till det parodiska. Eller ja, det finns någon sådan scen också, men det är inte det som bär filmen framåt.


En annan stor förtjänst som jag ser i filmen är att den inte bara skildrar de svårigheter som kan finnas för en individ som har Asperger, eller de svårigheter som omgivningen kan uppleva i interaktionen med sagda individ, utan även vilka oerhörda förmågor som kan följa med denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning, och vad bra det kan bli om individen hamnar i rätt sammanhang! Kort sagt; det är den bästa filmen som behandlar detta ämne som jag sett!

Vem är rutinerna och insatserna till för - egentligen?

Under min tid på praktiken åkte jag runt och besökte en hel del dagliga verksamheter och särskilda boenden, och på många ställen använde man sig av olika typer av "scheman" för att strukturera den boendes/arbetstagarens dag. Det ger individen en överblick över dagen, skapar självständighet och förståelse för olika aktiviteters ordning. Schemat kan vara mycket enkelt och bestå av ett vanlig laminerat a4-ark med en kolumn för varje veckodag. Varje kolumn kan sedan vara indelad i olika block exempelvis förmiddag/lunch/eftermiddag. I varje block antingen skriver man eller sätter fast en bild som symboliserar olika aktiviteter.
Under hela praktiken hörde jag aldrig ett ont ord om de där schemana, förrän jag på slutet kom till en daglig verksamhet där de inte använde dem. Deras verksamhet lämpade sig inte alls för olika typer av "standardiserade" instruktioner och planeringar. De hade försökt att fotografera och skriva instruktioner för olika arbetsuppgifter men snart insett att det var lönlöst då varje individ behövde olika mycket stöd, och därmed olika instruktioner. De upplevde däremot en del "press" ovanifrån, på att de skulle införa system med scheman. Vilket fick mig att fundera en del på varför de finns - egentligen? Är det för att ge individen en större självständighet eller är det för att det är bekvämt för personalen? Ja de ger ökad självständighet, men kan även resultera i minskad möjlighet till spontanitet och flexibilitet för den som ska följa dem.

Det är väldigt intressant med metoder som ska införas i en verksamhet trots att personalen är motsträvig. Ligger "problemet" i personalens ovilja till nya rutiner på grund av bekvämlighet, eller i att verksamhetschefen anser att det "ser bra ut" om en verksamhet använder en specifik metod, trots att den i praktiken inte fungerar så bra i just den verksamheten?

Allt beror ju självklart på hur man använder dessa scheman, det finns verksamheter då det fungerar super och bara finns fördelar. Men det var riktigt intressant att vända på tanken; att det ju faktiskt kan vara väldigt bekvämt för personalen med färdiga scheman.

En annan tanke som slagit mig nyligen handlar om tillsättandet av en god man.
En god man kan bara tillsättas om den enskilde själv ansöker om det, och det är alltså en helt frivillig insats som även kan avslutas på den enskildes initiativ. Det icke frivilliga alternativet, förvaltare, är mycket svårt att tillsätta och det ska röra sig om mycket allvarliga saker för att den typen av tvångsåtgärd ska bli aktuell. I många fall är det solklart att ett behov finns, och att individen själv efterfrågar hjälpen från en god man. Sedan finns det individer som ligger precis på gränsen mellan att själv klara av sin ekonomi och att behöva hjälp från en utomstående. Individer som inte klarar av det själva men som inte heller vill ha en god man, individer som vill klara av det själva.

Jag har själv ett stort kontrollbehov och skulle tycka att det var mycket obehagligt om en annan person fick inflytande över min ekonomi. Men är man alltid lika hänsynsfull gällande andra individers bestämmanderätt som man är om sin egen? Det är ju väldigt bekvämt för exempelvis en handläggare eller för personal på ett boende att övertala en individ att ansöka om en god man, men är det det som är det rätta att göra om individen skulle - och vill -klara av det själv, med ett visst stöd? Är då tillsättandet av en god man för individens skull, eller är det för att avlasta personalen arbetsuppgifter? Jag tycker att frågan är viktig att ställa.

Under utbildningen var vi i klassen under hösten 2010 på studiebesök på överförmyndarnämnden i Stockholm och fick en mycket bra föreläsning av Kerstin Fälldin, som har skrivit boken "God man eller förvaltare; en praktisk handbok" - som jag för övrigt lånade av min praktikhandledare för några veckor sedan. Väldigt bra bok. I den boken minns jag tydligt att det står att om "problemet" kan lösas med hjälp av en nära vän eller släkting skall den lösningen väljas framför tillsättandet av en god man. Man ska alltid välja det minst "invasiva" förslaget som finns att tillgå. Men sker det i praktiken?

Vi vill alla känna att vi själva har kontroll över våra liv. Även om tillsättandet av en god man får positiva effekter behöver det inte vara det rätta. Vi som professionella kanske värderar "att slippa betalningsanmärkningar" som mer värt än "egen kontroll" i just detta fall, men det kanske individen själv inte gör?
Det är skrämmande enkelt att övertala och pressa klienter till lösningar som de egentligen inte är helt övertygade om att de vill ha. Som professionell har man en mycket stor makt, och bara utövandet av den makten kan bli som en kränkning i sig, även om man utövar den "för individens bästa". Resultatet kan bli att den enskilda individen visserligen slipper betalningsanmärkningar men samtidigt känner sig kränkt, nedtryckt eller maktlös i sitt liv. Hur värderar man det som exempelvis handläggare?

Därför skulle jag vilja hålla ett litet brandtal för vikten att verkligen ta hänsyn till den aktuella individens speciella förutsättningar, och att aldrig göra saker "på rutin". Alla är olika och behöver olika saker. Som professionell måste man vara lyhörd och känslig för att uppfatta de små nyanserna, och undvika att kränka den man arbetar med. Dessutom måste man ständigt fråga sig varför man själv anser att olika lösningar skulle vara bäst; är det för individens skull eller för min egen bekvämlighets skull? Hur skulle jag själv velat bli behandlad i samma situation, och på vilket sätt färgar det min uppfattning om den här situationen? Jag tror att alla situationer och insatser måste problematiserar och ifrågasättas hela tiden, för att man som professionell ska kunna vara säker på för vems skull man gör det man gör, och varför.

Sista dagen på praktiken

Idag är det sista dagen på praktiken! Det känns jättesorgligt men också på ett sätt ganska skönt då själva "praktikantrollen" kan vara påfrestande på en del sätt. Jag har tänkt att jag ska skriva lite mer om hur praktikperioden har varit, när jag får tid. Jag är jättenöjd med min praktik och jag har lärt mig hur mycket som helst!

ETC-artikel om Ny Gemenskaps flytt

Nu har ETC skrivit en artikel om att Ny Gemenskap måste flytta från sina lokaler på Kammakargatan i Stockholms city. Det var något som man pratade ganska mycket om när jag var där men då var beskedet att flytten skulle ske i februari. Det var för mig glädjande att läsa att det dröjer ända till juni, då kommer verksamheten att finnas på plats i city så länge som det är kallt ute - den här vintern i alla fall. Dessutom kanske Stockholms stad hinner ta fram någon alternativ lösning för verksamheten och möjliggöra för dem att stanna kvar centralt, där de behövs som bäst. Om det ens är något man vill från politikernas håll?

Debattartikel om Uppdrag Granskning

Angående fallet som togs upp i Uppdrag Granskning 2 november, om paret som fick sina barn omhändertagna då det fanns misstankar om sexuella övergrepp, har Hjördis Flodström Enquist (hette hon inte Hjördis Flodström Nilsson sist jag skrev om henne?) skrivit en mycket bra debattartikel; Uppdrag Granskning föder hat.
Det var Hjördis som fick mig att få upp ögonen för Uppdrag Gransknings partiskhet när hon under kursen "Socialt arbete med barn och familj" berättade lite om fallet i Oskarshamn där två föräldrar med utvecklingsstörning fick sitt barn omhändertaget.
Det farligaste med detta är att det inte bara påverkar allmänhetens åsikter om socialtjänsten i allmänhet och specifika handläggare i synnerhet (det har förekommit mordhot och polisbeskydd i båda nämnda fall efter Uppdrag Gransknings skildringar), men det påverkar även socialsekreterarnas benägenhet att exempelvis omhänderta barn. Den allmänna opinionen uppiskad av ett tv-program som inte lägger fram alla fakta skall inte reglera socialtjänstens arbete, det ska ske genom lagstiftning och socialstyrelsens riktlinjer.

Enkätinsamlande på Ny Gemenskap!

I slutet av September fick jag och fyra andra ur min klass ett mail från den lärare som höll i förra höstens kurs i statistik. Vår statistiklärare var -vad jag kan förstå- aldrig anställd på skolan utan kom in enbart för att undervisa oss i den kursen, då skolan inte lyckats få tag på någon lärare till oss. Vår statistiklärare höll egentligen till på Maria Ungdom och var involverad i den forskning som bedrivs där.
Jag tycker att det är roligt med matte och jag har dessutom läst en statistikkurs på universitetsnivå tidigare (då jag läste en miljövetenskaplig utbildning på SLU i Umeå), så det gick bra för mig på socionomutbildningens statistikmoment. När läraren mailade tentaresultatet till mig skrev han att jag skulle höra av mig när det var dags att skriva c-uppsats, för han kanske skulle vara involverad i något roligt projekt då som han eventuellt skulle kunna dela med sig data från.
Men nu hörde han alltså av sig själv till mig och fyra andra ur klassen, med en förfrågan om att agera forskningsassistent till en av hans kollegor som håller på och utvärderar projektet "Bostad Först" som genomförs i Stockholm just nu. Jag kollar aldrig min universitetsmail och missade därför helt det här mailet. Som tur var (för mig) var det ingen av de andra tillfrågade som nappade på erbjudandet, och jag upptäckte allt detta en vecka senare när läraren mailade mig på min privata mailadress med samma förfrågan. Jag fick senare veta att det var en av de andra tillfrågade ur klassen som gett honom den mailadressen, aldrig hade jag väl aldrig sett erbjudandet över huvud taget.
Själv mailade jag omedelbart tillbaka med konstaterandet att "JA jag är fruktansvärt mycket intresserad! " och fyra dagar senare åkte jag in till STAD (Stockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem) för att träffa mannen som håller i utvärderingen.

Uppdraget bestod av att samla in 20 stycken enkäter från människor utan bostad som besöker härbärget Ny Gemenskap på Kammakargatan i Stockholm. Projektet "Bostad Först" ska utvärderas en gång var 6:e månad, och detta var den andra utvärderingen i ordningen. Följaktligen har det som jag skulle göra redan gjorts en gång, och Håkan (som jag träffade och som håller i utvärderingen) berättade att den killen som samlade in enkäter på Ny Gemenskap förra gången fick in alla 20 på en dag. Dock kan det vara svårt att få in enkäter från den här gruppen, så Håkan rekommenderade mig att åka dit en dag först för att "känna av miljön". Jag förklarade att jag ju gör min praktik just nu, så det kan bli svårt att åka in på dagtid mitt i veckan. Men han sa då att när jag valde att åka dit var helt upp till mig, kvällar och helger var ju helt okej. Men han ville ha in enkäterna så fort som möjligt.

Jag åkte från mötet med 23 enkäter i en plastkasse, samt 20 stycken röda kuvert med 75 kronors-presentkort på ICA som ersättning till de som valde att delta. Fast besluten att få allt klart på en vecka. När jag sedan surfade in på Ny Gemenskaps hemsida insåg jag att jag inte kunde göra något på kvällarna då det är ett daghärbärge som har öppet mellan klockan 10 och 15 varje dag utom måndagar. Mötet på STAD var på en måndag, så det var bara att vänta till lördagen samma vecka.
Senare under den veckan ringde jag till Ny Gemenskap för att kolla att det var okej att jag kom dit, och då blev jag först väldigt nervös över att detta inte skulle gå för när jag fick prata med Anna Malmqvist i telefonen (platschef på Ny Gemenskap) påpekade även hon att det var svårt att få in enkäter och att det kunde bli lite irritation kring det hela. Men hon sa också att jag var välkommen dit för att försöka, och hon skulle själv vara där i helgen.

Ingången till Ny Gemenskaps gård, Kammakargatan 36

Åh, det finns så mycket att skriva och berätta om mina fyra dagar på Ny Gemenskap! När jag gick därifrån den första dagen var jag helt omtumlad, och jag vet inte om jag pratade om något annat under resten av kvällen hemma. Det går inte att beskriva egentligen, men jag mötte Anna inne i köket där det var full fart med att förbereda lunchen som startar klockan 11. Hon var jättetrevlig och sa att hon kunde ropa ut att jag var där och att de som ville svara fick "en present". Jag hejdade henne dock, och föreslog istället att jag skulle vara där under dagen som volontär och känna av lite, och om det kom någon som verkade tillhöra min målgrupp kunde jag ju fråga den personen i så fall. Det kändes både värdigare och mer troligt att få in någon enkät på det sättet.
Anna verkade hålla med och gav mig helt sonika en nyckelknippa med nycklar till lokalen samt ett skåp på övervåningen där jag kunde hänga av mig jacka och väska. Sedan var jag direkt en i gänget!
Trots att jag själv kände mig som en inkräktare (med ett på ett sätt ganska "kränkande" ärende) kändes det aldrig som att någon ur personalen betraktade mig så, utan alla var så himla glada, trevliga och omtänksamma. Anna hjälpte mig hur mycket som helst de där första dagarna, hon frågade jättemånga besökare för min räkning och var uppmuntrande och positiv gällande hela projektet. Problemet för mig var att det till stor del är så kallade "EU-medborgare" som är besökare på Ny Gemenskap, och många av dem pratar inte svenska varvid det är svårt för dem att svara på en enkät. Dessutom är det många som kommer dit som inte har något bostadsproblem, utan som kommer dit för att äta lunch och umgås. Därför var jag väldigt "beroende" av personalens hjälp för att veta vilka som tillhörde den målgrupp som enkäten vände sig till.

När jag sade hej då på söndagen berättade Anna att hon inte skulle jobba helgen efter men att hon skulle prata med den som var ansvarig då, och se till så att jag fick hjälp även då.
Den dagen satt jag kvar ute på gården till klockan 16 och pratade med en man som svarat på enkäten. Han hade så mycket att berätta, och han var så himla trevlig och omtänksam. Vi tog sällskap mot tunnelbanan och jag fick världens kram innan vi skiljdes åt.
Två dagar, 11 enkäter klara.

Helgen efter kunde jag bara åka in på söndagen för vi hade en begravning i Dalarna att gå på under fredagen. Anna hade pratat med den tjej som var ansvarig den helgen, Miranda, så hon var beredd på att jag skulle komma. Även hon var jättehjälpsam!
Efter mitt tredje besök hade jag 16 stycken enkäter klara. Helgen efter det kunde jag inte åka in alls på grund av annat personligt inom familjen, men så kunde jag äntligen göra klart det i lördags! De fyra sista enkäterna blev klara och det var en enorm lättnad kan jag säga. Samtidigt längtar jag redan tillbaka till lokalen, människorna, stämningen!

Jag har träffat så mycket varma, starka, omtänksamma och öppna människor under de här dagarna. En man började gråta när han berättade sin livshistoria för mig. En annan man, med en otrolig musikalisk talang, sjöng för mig ute på gården så att hans kamrat rördes till tårar. En man berättade att han spenderade sina sista pengar på en Situation Stockholm för att han kände kvinnan som stod och sålde och visste att hon behövde pengarna. En annan man ansträngde sig jättemycket för att hjälpa mig att hitta fler som kunde svara på enkäterna. En kvinna berättade att hon förlorat sin lägenhet för att hon lånat ut den till en vän i nöd, när hon själv skulle resa bort. När hon kom hem igen hade polisen varit där och bytt låsen.

Jag är som sagt var mycket lättad över att jag har fått in alla 20 enkäterna, men jag kommer absolut att åka tillbaka till Ny Gemenskap och volontärarbeta där. Snart, hoppas jag!

Uppdrag Granskning ikväll igen

Ikväll handlar det återigen om socialtjänsten i SVTs program Uppdrag Granskning. Det rör ett fall i Sandviken där socialtjänsten valde att omhänderta två små barn då det inkommit anmälan om misstanke om sexuella övergrepp. Föräldrarna friades senare från misstankarna om övergrepp i tingsrätt och hovrätt, och de fick också tillbaka sina barn.
Vad jag kan uttyda av det som står på programmets hemsida består "scoopet" av det faktum att föräldrarna var oskyldiga. Och ja, det kan ju hända att sådana här misstankar är ogrundade. Men ibland är de inte det. Hur ska socialtjänsten agera då? Misstanke finns och de är skyldiga att se till barnets bästa. Jag förstår inte riktigt nyhetsvärdet i historien. Socialstyrelsen har granskat ärendet och konstaterar att socialnämnden i Sandviken inte gjort något fel. Hur kan man då, som ett påstått seriöst program, göra en nyhet av hela ärendet? Det tycker jag är en intressant fråga! Vi får se om jag får en större förståelse för "rubrikerna" efter programmet...

Läs gärna socialnämndens egen kommentar till det inträffade på SVT Debatt!

Bonus inom social omsorg? Nej tack

Den 12 Oktober i år publicerade Lennart Gabrielsson, ordförande i Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp, en debattartikel på Svenska Dagbladet med rubriken "Det behövs bonus inom social omsorg". Jag läste artikeln och har gått och retat upp mig på den sedan dess, då jag tycker att den angriper problemen den presenterar från helt fel håll!
Debattartikelns huvudbudskap är att den sociala barnavården måste bli bättre och mer effektiv; inledningsvis påpekas det att samhällets insatser för barn som far illa kostar samhället 9 miljarder kronor per år samtidigt som resultaten är otydliga.
För att öka kvalitén föreslås en del mer eller mindre konkreta åtgärder; bland annat att det ska vara platsgaranti på SiS-hemmen, och att familjehemmen samlas i en nationell databas. Enligt mig är inte dessa förslag direkt något revolutionerande. Men det jag verkligen reagerar på är förslaget om att införa något slags belöningssystem för de HVB-hem som visar på goda resultat. Enligt artikeln skulle en sådan bonus "kopplas till mätbara mål, till exempel skolresultat, rymningar och missbruk".

Vad är det med denna fixering vid ekonomiska incitament för att åstadkomma förbättringar i olika verksamheter nu för tiden? Och då handlar det inte om att tillföra mer pengar till verksamheten för att de bättre ska kunna utföra sitt jobb, utan det handlar ständigt om dessa bonusar. Som om det är motivationen det är fel på. Som om HVB-hemmen idag inte har en avsikt att åstadkomma förbättringar i ungdomarnas liv; de skulle kunna men de vill helt enkelt inte tillräckligt mycket? Det är samma argument som används för att motivera de skyhöga bonusar som delas ut till chefer i olika företag; de behövs för att cheferna ska vilja göra ett bra jobb. Varför har man då en lön undrar jag?
HVB-hemmen får redan idag en ganska hög ersättning för att ta emot en ungdom i sin vård. Det handlar oftast om flera tusen per dygn. Skulle inte ersättningen de redan får för att ta hand om ungdomen motivera dem till att göra sitt allra bästa jobb? Och vem ska bestämma exakt vilka mål som går att mäta och som ska premieras?
Tänk om ett HVB-hem tar emot en ungdom som är "trasig" på ett helt annat sätt och hemmets personal gör bedömningen att här behövs en hel del arbete på ett helt annat plan för att hjälpa honom eller henne. Ska det då finnas ekonomiska motiv med i bilden när hemmet lägger upp en behandlingsplan över vilka saker som ska tas itu med först? Jag tycker att det låter väldigt tvivelaktigt.

Min sambo är lärare och jag har därför på nära håll följt de konsekvenser som följt av de senaste omstruktureringarna av skolan. I stället för att anställa fler lärare och minska arbetsbelastningen på varje enskild lärare, få mindre undervisningsgrupper, har de fått fler arbetsuppgifter och mindre tid med eleverna. Nu ska det dokumenteras, betygsättas och skapas planer istället för att göra det de är utbildade för; undervisa.
Jag tycker att det här förslaget gå i samma stil; det känns som ett tankefel att utgå ifrån att det är motivering till att göra ett bra jobb som saknas!
Mitt förslag är lite enklare; anställ fler socialsekreterare så att arbetsbelastningen minskar på varje enskild individ, handläggarna får mer tid för varje ärende och mer tid för utbildningar och samverkan mellan olika myndigheter (vilket tar mycket tid i anspråk!). Kravet på 2 års erfarenhet för att handlägga barnärenden samt en löneförhöjning för just den gruppen tycker jag däremot är väldigt bra! Som det är idag anses den kommunala verksamheten inom socialtjänsten till stor del som en språngbräda i karriären då lönen är klart sämre, och de flesta går vidare till andra anställningar efter att de skaffat sig mer erfarenhet. Det är farligt för kvaliteten på arbetet inom den verksamheten om ingen som arbetar där har mer än ett par års erfarenhet.

Tendens: Importerad fru

Idag sände radioprogrammet Tendens den första delen av tre i en serie om svenska så kallade "hustruimportörer". Dagens avsnitt bär titeln "Jag var hans fjärde fru" och berättar historien om Marja som flyttade från Ryssland till Sverige för att gifta sig med den 12 år äldre mannen som hon hade kontakt med över internet. Väl på plats i Sverige uppdagas det att mannen hon gift sig med tidigare haft tre fruar från Ryssland. Både hon och hennes dotter misshandlades av mannen, de flydde till en kvinnojour och tre veckor innan hon skulle få ett eget permanent uppehållstillstånd skiljde sig mannen från henne.
Representanter från kvinnojourer berättar i programmet att det ofta är samma historia som upprepar sig om och om igen. I Sverige finns en regel som säger att om äktenskapet varar mindre än två år får inte, i det här fallet, kvinnan något uppehållstillstånd utan utvisas till sitt hemland vid en skilsmässa. Undantaget är om förhållandet tar slut på grund av våld eller kränkningar.

Av 86 stycken tillfrågade kvinnojourer uppger 7 av 10 att de kommit i kontakt med "fenomenet" fruimport. År 2008 var det 515 stycken "importerade" kvinnor som sökte hjälp på kvinnojourer i Sverige, och år 2009 var det 552 stycken. Hur många ytterligare som faktiskt far illa vet man inte, utan det är endast de som själva söker hjälp som blir synliga. Det är mestadels kvinnor från Thailand och Ryssland som det rör sig om.

Andra delen sänds i p1 i morgon. Programmet har titeln "Samtalet: Som i en fågelbur" och är en intervju med Carina Diaz som arbetar på en kvinnojour i Luleå. Tredje och sist delen sänds på onsdag och har titeln "Fruimportören - vem är han?".





Tendens tema: Importerad fru


"Värmland vill kartlägga hustruimport", DN, 2010.01.14


Fler "importerade" fruar utsätts för hot och våld, Aftonbladet, 2011.02.16

Författarmöte "Släpp in mig!"

I går kväll var jag på Rosenlund för att lyssna på ett författarmöte med Kärstin Nilsson Björk som skrivit boken "Släpp in mig!". Den handlar om en kvinna, Fam, som inleder en kärleksrelation med en man, Karl, som hon efter ett tag förstår har Aspergers syndrom. Jag har tyvärr inte läst boken men hon berättade att den skildrar deras relation från det första mötet och ungefär två år framåt. Berättelsen var enligt författaren till stor del självupplevd, men inte helt.

Det var under den relativt korta föreläsningen svårt att få grepp om vilken typ av relation de hade till varandra, hur de pratade och förhöll sig till varandra och om hon, huvudpersonen, tog upp några av de svårigheter hon upplevde med honom - och vad han sade om det i så fall.

Jag ser fram emot att boken ska komma på posten så att jag kan få en bättre bild av hur relationen egentligen utvecklade sig, och hur de hanterade sina inneboende olikheter.

Det blev i alla fall i Aulan en liten diskussion kring huruvida man som partner (i det här fallet kvinnan) bör lägga sig i hur den andre lever sitt liv. Fam försöker i boken förmå Karl till att sluta tillbringa nätterna på parkbänkar och 7Eleven, samt uppmuntrar honom till att söka ett annat arbete som enligt henne skulle ta tillvara hans potential bättre. Flera i föreläsningssalen uppfattade dessa inslag som att Fam tvingade på Karl sina egna värderingar, och att hon inte respekterade hans person.
Jag tycker att det är en intressant diskussion men är det inte så det fungerar i alla förhållanden? Ingen passar som hand i handske tillsammans med någon annan; när två människor ska leva tillsammans handlar det mycket om kompromisser och anpassningar från båda håll. Men i det här fallet tolkades hennes försök att få honom att anpassa sig efter henne som nedvärderande gentemot hans funktionsnedsättning. Men bara för att man har Aspergers syndrom betyder inte det att man inte behöver visa hänsyn mot sin partner, det betyder inte heller per automatik att man inte försöker göra det! Jag tycker att det känns som att Karls beteenden i boken till största delen beror på hans personlighet snarare än det faktum att han har Aspergers.
Men jag återkommer med en mer utförlig analys när jag har läst boken!

Planerade besök på Aspergercenter

En verksamhet jag redan i början av praktiken planerade att besöka är Aspergercenter i Stockholm. Så här beskriver de sig själva;

Välkommen till oss på Aspergercenter!
Vi är ett stöd och kunskapscenter för barn, ungdomar och vuxna med diagnosen Aspergers syndrom eller annan diagnos inom autismspektrum med normalbegåvning samt för deras anhöriga. Vår huvudman är Habilitering & Hälsa inom Stockholms läns landsting.

Vår verksamhet består av två team:

> Barn -och ungdomsteamet 7-17 år
> Vuxenteamet 18 år och äldre

Förra veckan surfade jag in på deras hemsida för att läsa på lite och ta fram ett telefonnummer och ringa och boka in ett studiebesök. Jag hittade då information om att de tar emot studiebesök på förutbestämda tidpunkter varje termin, och att höstterminens tillfälle att besöka dem är nu på fredag 7 oktober. Vilken tur att jag gick in och kollade, jag hade blivit mycket besviken över att missa det tillfället!

En tjej i min klass tipsade senare samma dag om att det dagen innan, den 6 oktober, är ett författarmöte med Kärstin Nilsson Björk på Rosenlund där Aspergercenter ligger. Det är för mig dock oklart om det är Aspergercenter som är arrangör, men föreläsningen utgår från boken "Släpp in mig!" som handlar om hur det är att ha en kärleksrelation med en man med Aspergers syndrom. Jag hittar inte någon information om den kvällen på Aspergercenters sida, men på Habiliteringens hemsida kan man läsa om det och anmäla sig. Tyvärr fanns inte boken "Släpp in mig!" varken på biblioteket här i kommunen, eller på Socialhögskolans bibliotek. Jag har beställt den från Adlibris men den kommer förmodligen inte hinna komma innan torsdagen. Jag hade gärna velat läsa den innan torsdagen, men det får gå ändå. Det ska bli mycket intressant att lyssna på, jag finner att det ofta är de anhörigas perspektiv som ger bäst insikt i hur funktionsnedsättningen fungerar "i praktiken".

Angående Aspergers syndrom kan jag säga att min mamma under flera år arbetade på daglig verksamhet för unga människor med den diagnosen, så det området har på något sätt alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har även under mitt liv haft - och har även idag - bekanta som jag är ganska övertygad om har Aspergers syndrom även om de inte har blivit utredda.
Däremot har jag tidigare inte haft någon djupare förståelse för vad funktionsnedsättningen faktiskt innebär i praktiken, för både omgivning och den enskilda. Under min praktik så här långt har jag tyckt mig förstå att det är en ganska stor grupp, att den är växande, och att de ofta har en problematik som man har svårt att hjälpa dem med. Jag har i alla fall blivit väldigt intresserad av allt detta, och ser därför mycket fram emot både torsdagens och fredagens utflykter till Rosenlund!

Psykisk funktionsnedsättning och rätt till LSS?

En sak som jag har funderat över är LSS-lagstiftningen och dess indelning i personkretstillhörighet, mer specifikt, vilka som egentligen räknas till Personkrets 3? Vilka som ska ingå i Personkrets 1 och Personkrets 2 är ganska tydligt definierat;

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom

I praktiken innebär det att exempelvis alla som har diagnosen Aspergers syndrom automatiskt räknas till Personkrets 1 (då det är en autismspektrumstörning).
Allt detta är som sagt var ganska tydligt definierat genom lagtext och förarbeten, men det är när man kommer till Personkrets 3 som det blir knepigare. Så här ser lagtexten ut;

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Hit räknas de som exempelvis ådrar sig en ryggmärgsskada och blir förlamade. Inget "konstigt" där heller. Men det som jag har funderat över är de som har en psykisk funktionsnedsättning - vad krävs egentligen för att de ska räknas till Personkrets 3 och därmed dra nytta av LSS-lagstiftningens fördelar?

Jag funderade mycket över det när jag arbetade på ett HVB-hem under sommaren. Där bodde det ju människor med olika psykiska funktionsnedsättningar och i och med att de bodde just där, och inte kunde bo själva hemma, kändes det ganska givet att deras funktionsnedsättningar var stora och orsakade betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Om de även hade ett omfattande behov av stöd och service kan man visserligen diskutera, men den springande punkten enligt mig är att det ställs högre krav för att räknas till den här personkretsen än exempelvis Personkrets 1. Det vill säga, man behöver ha en större funktionsnedsättning. Autismspektrumstörning, som automatiskt kvalificerar en individ till att tillhöra Personkrets 1, är just precis ett spektrum av funktionsnedsättning, det finns många olika nivåer. Aspergers syndrom är en mycket "högfungerande" autismspektrumstörning, det finns individer som behöver mycket stöd och det finns individer med den diagnosen som klarar sig hur bra som helst i sin dagliga livsföring. Notera att jag inte anser att det är fel att människor med Aspergers syndrom automatiskt räknas till en personkrets i LSS-lagstiftningen! Jag tycker bara att det känns väldigt konstigt att vissa diagnoser har automatiskt tillträde medan andra, exempelvis schizofreni, inte har det. Jag funderar över vad det är som har gjort att vissa definieras i lagstiftningen och vissa inte gör det?

Det sker ju visserligen ytterligare en prövning sedan man har konstaterats tillhöra någon av personkretsarna, det är inte säkert att man får någon insats bara för att man tillhör en personkrets utan man ska ju fortfarande ha behov av den sökta insatsen. Men jag inbillar mig ändå att det - i och med att man direkt kommer över den första tröskeln - sedan blir lättare att få en insats beviljad.

Jag har frågat runt lite på den förvaltning där jag gör min praktik, och den handläggaren jag pratade med där kände knappt till ett enda fall i kommunen där en person med en psykisk funktionsnedsättning räknats till Personkrets 3 och fått stöd enligt LSS-lagstiftningen. Antingen har just den handläggaren fel (hon har inte arbetat så länge) eller så stämmer min känsla.

När LSS-lagstiftningen trädde i kraft år 1994 beräknades ca 20 000-40 000 människor med psykiska funktionsnedsättningar räknas till lagstiftningens tredje personkrets (och ytterligare 60 000 - 80 000 personer beräknades tillhöra Personkrets 3 på grund av fysiska funktionsnedsättningar, totalt ca 100 000 personer). En inventering i oktober år 2010 visade däremot att det då bara var 8000 personer från Personkrets 3 som hade insatser enligt LSS. Dessa oväntat låga siffror måste självklart jämföras med hur många som får insatser enligt LSS totalt sett; 62 100 personer under 2010. Det är alltså totalt sett färre som får LSS-insatser än vad som beräknades i 1992 års förarbeten.
Procentuellt sett kan man se att Personkrets 1 är väldigt dominerande med 84 % av LSS-insatserna. Personkrets 2 svarar endast för 3 % och Personkrets 3 stod under 2010 för 13 %, vilket är en liten minskning gentemot föregående års mätningar (14 % år 2009 och 2008 samt 15 % år 2007).

Jag gillar statistik men egentligen kan man inte säga så mycket om dessa siffror. Det skulle vara intressant att ta reda på hur beräkningarna såg ut i förarbetena procentuellt sett; vilken personkrets trodde man skulle bli den "dominerande" och var fördelningen ungefär samma som den är idag även om det totalt sett är färre?

Det finns massor mer att skriva om detta och jag kommer att återkomma till detta i ett senare inlägg! Frågan kvarstår; vad krävs för att räknas till Personkrets 3 på grund av en psykisk funktionsnedsättning?

Vecka 2 under praktiken

Måndag 5 september
Idag fick jag vara med på det första mötet med en klient! Det var ett besök på en daglig verksamhet som jag fick vara med på och det var mycket spännande. Min handledare läser universitetets handledarutbildning så jag fick i uppgift att skriva ett "Observationsreferat" över mötet, jag beskrev och analyserade lite kring vad som hände, vem som sade vad och varför olika individer handlade som de gjorde. Det skulle hon sedan använda i sin kurs. Det kändes mycket konstigt att vara med i rummet under mötet i egenskap av praktikant, man ville göra sig så osynlig som möjligt för man känner sig obekväm och lite "i vägen". Med min handledare går det ju bra, men vid klientmöten tänker jag verkligen att de, klienten, ju helst skulle se att jag inte var med alls. Men min handledare påpekar för klienterna att jag är där för att följa henne i hennes arbete, men självklart måste det kännas besvärligt med ytterligare en person i rummet.

Tisdag 6 september
I dag hade min handledare uppföljning av en Individuell Plan enligt LSS 10§ som jag fick vara med på. Även detta iakttog jag med stort intresse då fenomenet "att leda ett möte" intresserar mig mycket. Jag tycker att min handledare känns väldigt kompetent och säker i sin roll så det känns skönt att få följa just henne!

Onsdag 7 september
Ärendedragning på förmiddagen, jag hängde med så mycket bättre denna gång trots att det bara gått en vecka sedan den första ärendedragningen jag var med på. På eftermiddagen satt jag och läste utredningar och domar, samt att min handledare visade mig datorprogrammet ProCapita dit jag fått egen inloggning.

Torsdag 8 september
Jag har inte skrivit något i min almanacka den här dagen så då satt jag förmodligen och läste domar, utredningar och individuella planer mest hela dagen. Det låter kanske enformigt men det ger så mycket i början när man inte har läst några sådana tidigare. Och ju fler utredningar jag läser desto bättre kan jag från början "förutspå" vad beslutet kommer att bli och på vilka grunder. En del utredningar är också väldigt spännande att läsa, det händer saker i kommunikationen mellan handläggare och klient, och man undrar verkligen "hur det kommer att gå" till slut.
En av handläggarna på kontoret var borta på eftermiddagen så då kunde jag sitta i hennes rum och använda datorn där, min handledare visade mig hur jag kunde använda några testpersoner i ProCapita för att lära mig hur man startar en utredning, dokumenterar och så vidare.

Fredag 9 september
Min handledare åker till Island så jag har instuderingsdag!

Vecka 1 under praktiken

På grund av en del saker som inte har något med skolan att göra har jag känt att jag inte har haft så mycket tid för att blogga under de första tre veckorna av min praktik. Det är ganska synd för då blir det jag skriver desto mer bristfälligt. Jag ska i alla fall göra ett försök att redovisa för den första praktikveckan;

Måndag 29 augusti
Enligt schemat skulle vi studenter vara inne på universitetet tillsammans med våra handledare under förmiddagen, och när handledarna åkte hem vid lunch skulle vi studenter fortsätta tillsammans med vår praktiklärare fram till klockan 16. Jag mötte min handledare vid tunnelbanestationen och så gick vi tillsammans till klassrummet, som var alldeles för litet för den mängd människor som skulle vistas där.
Förmiddagen gick mest ut på att vi gjorde en presentationsrunda, läraren gick igenom lite instruktioner för praktiken och uppmuntrade till frågor. Det var ganska segt, inte så många som sa något och alla verkade mest otåliga över att få komma ut på praktiken någon gång. Eftermiddagen var ungefär samma, vi fick sitta i små grupper och diskutera vad vi har för förväntningar på praktiken.

Tisdag 30 augusti
Min handledare hade under hela dagen ett hembesök som var långt bort, och hon såg helst att jag började praktiken på onsdagen istället för att vi skulle kunna gå igenom allt i lugn och ro på kontoret istället. Så på tisdagen hade jag inläsningstid.

Onsdag 31 augusti
Barnen sjuka! Som tur var VAB:ade min sambo. Jag började vid 8 på morgonen, och min handledare, som vi kan kalla för H, mötte mig nere i receptionen då det är flera lås på vägen mot kontoret. Vi försökte hämta ut ett nyckelkort direkt men det fanns ingen på plats som kunde ge oss ett så det fick vänta. H hade verkligen ansträngt sig för att jag skulle känna mig välkommen! Hon hade gjort plats för mig i sin hylla, lagt fram ett block och penna, en mapp med massa information i och så vidare. Sedan gick vi runt på förvaltningen och hälsade på ALLA, vilket tog ganska lång tid. Och själv kom jag ju inte ihåg ett enda namn i princip. Men sedan visste ju alla andra vem jag var i alla fall.
På onsdagar klockan 8 är det normalt ärendedragning, men vi kom ju lite senare till den. Ärendedragningen är när alla sex LSS-handläggare träffas och tar upp vissa ärenden som känns knepiga och som man kan behöva diskutera med de andra. Det var mycket intressant att sitta och lyssna på och jag satt och antecknade en hel del.
Ärendedragningen höll på fram till klockan 12 och sedan var det lunch, H cyklar hem till sin hund varje lunchrast så hon frågade mig hur jag tänkte göra och jag råkade nämna att jag var så trött av min förkylning att jag inte hade någon vidare matlust. Hon skickade då bestämt hem mig, så på onsdagen gjorde jag bara halvdag.

Torsdag 1 september
Jag sov flera timmar på tisdagseftermiddagen så idag kände jag mig pigg, dessvärre var barnen fortfarande sjuka och min sambo kunde inte VAB:a även denna dag på grund av saker på hans arbete. Kontentan av det hela var att jag var hemma med barnen hela torsdagen. Min handledare var som tur var mycket mycket förstående.

Fredag 2 september
Idag fick jag mitt passerkort! Jag kände mig i och med detta mycket viktig. På eftermiddagen skulle H iväg på en sak som hade med facket att göra, så då fick jag sitta och läsa en massa utredningar. Det har jag sett fram emot att få göra väldigt länge, så det kändes mycket bra. Den första mappen gick jag igenom med nitisk noggrannhet, jag läste varenda lite handling som fanns med vilket tog sin lilla tid...
Resten av tiden satt jag med på H's kontor och hon berättade saker om arbetet, läste upp mail och berättade om telefonsamtal och utredningar hon håller på med just nu.
Det känns som att man av artighet är van att anstränga sig för att inte lyssna på telefonsamtal och inte läsa vad någon annan skriver på dataskärmen, men nu är det ju nästan tänkt att man ska det vilket jag måste påminna mig om hela tiden. Då hjälper det verkligen att hon själv berättar vad hon skriver och beter sig som att hon förväntar sig att jag ska göra det! Om hon får ett mail läser hon först upp det för mig, och sedan läser hon även upp hur hon svarar. Det känns väldigt trevligt!

Ja, ungefär så där såg min första vecka ut. Det var verkligen en mardröm att både barnen och jag blev sjuka på en gång, men så är det ju med höst och dagis och snor. Som tur är har jag en underbart förstående handledare!

Barn i häkte

I måndags skrev Barnombudsmannen en läsvärd artikel på DN Debatt som handlar om barn som häktas i Sverige. Efter en granskning av Europarådets tortyrkommitté år 2009 uppmanades Sverige att åtgärda en rad brister i rutinerna, och nu har BO följt upp granskningen för att se om saker och ting har åtgärdats. Det verkar de inte ha gjort!

Dagligen sitter ungefär 1800 personer i häkte, och under år 2010 häktades 155 stycken barn under 18 år - en tredubbling jämfört med år 1998. Detta trots att ingen forskning visar på motsvarande ökning i ungdomsbrottsligheten. Barnombudsmannen skriver på sin blogg att man vet för lite om varför häktningen av barn under 18 år har ökat så markant, och uppmanar regeringen att begära in information från berörda myndigheter för att ta reda på orsakerna till ökningen.

Lagstiftningen säger att häktningen av barn under 18 år alltid kan antas innebära allvarliga men, och att det därför så långt som möjligt ska undvikas. Anledningarna till att häkta en brottsmisstänkt bildar tre kategorier; Flyktfara, Kollusionsfara (försvårar utredningen) eller Recidivfara (fortsätter sin brottsliga verksamhet). Alternativ till häktning är exempelvis övervakning, eller placering i "lämplig institution". Åklagaren kan också göra efterfrågningar hos socialtjänsten som eventuellt redan planerar ett omhändertagande av barnet enligt LVU och kravet på övervakning av barnet kan i så fall tillgodoses i och med detta.
De som häktas får inte underkastas mer omfattande inskränkningar än vad ändamålet med häktningen kräver.

BO skriver även att det händer att barn förhörs utan vare sig advokat, föräldrar eller socialtjänst närvarande och att barnen själva inte informeras om sina rättigheter eller möjligheter att överklaga de restriktioner som införts för dem. Forskning visar att häktesmiljön för vuxna är psykiskt nedbrytande med depression och anpassningsstörningar, hur påverkar den då inte ett barn?
Det slutgiltiga, övergripande målet med allt som har med kriminalvården att göra måste väl ändå vara att människorna kommer ut från den är bättre än de var när de kom in? Som ett minimum måste vi väl ändå ha målet att de i alla fall inte ska komma ut "sämre"! I annat fall är det ju en samhällsförsämrande åtgärd - och varför skulle vi ha en sådan institution?





"Sveriges behandling av häktade barn oacceptabel", BO på DN Debatt 22.08.2011
"Kriminalvården och Åklagarmyndigheten kallas till dialog om barn i häkte", BO's blogg 23.08.2011
Om barn i fängelse (internationellt), UNICEF
"Barn ska inte sitta i häkte", Debattartikel av BO, 10.08.2009

Filmtips: Ångrarna

För några veckor sedan såg jag äntligen den svenska dokumentärfilmen "Ångrarna", och nu såg jag precis att den finns att se på SvtPlay! Därför skyndar jag mig att skriva om den här på bloggen så att man ska hinna se filmen över internet innan den tas bort.
Filmen är från 2010 och har regisserats av debutanten Markus Lindéen, och den fick pris för Bästa Dokumentärfilm på Guldbaggegalan i år (2011).

Filmen är väldigt enkel i sitt utförande, och består i princip av ett samtal på en scen mellan två män; Mikael och Orlando. Männen, som båda är i 60-årsåldern, har en sak gemensamt; De föddes som män, men genomgick senare i livet en könsbytesoperation. Båda har i efterhand ångrat ingreppet och lever idag åter igen som män. Orlando har genomgått en "återställande" operation, medan Mikael fortfarande väntar på sin.

Filmen, som egentligen behandlar ett ganska dramatiskt ämne, känns väldigt lågmäld och nedtonad vilket bidrar till att den inte känns så "sensationslysten". Jag gillar det faktum att de två männen får diskutera saken med varandra utan inblandning av någon utomstående intervjuare; det blir meningsutväxlingar i stil med "hur löste du det här? Jaha, själv gjorde jag så här" vilket gör att det känns respektfullt och värdigt. Samtidigt gör det att en del frågor blir hängande i luften, de båda männen frågar inte varandra samma saker som jag själv skulle ha gjort och det finns en nackdel med det - jag har många funderingar och undringar kvar när filmen är slut. Däremot har det inte den effekten att jag blir frustrerad eller irriterad på dokumentären. Jag blir istället väldigt intresserad av ämnet och känner att jag vill veta mer, något som brukar vara ett tecken på att det är en riktigt bra film!





Ångrarna "presskitt"


Ångrarna på SvtPlay (till och med tisdag 13 september 2011)


Om Transexualitet, RFSL

Liten uppdatering

Hej kära bloggläsare!
Som ni märker har jag tydligen tagit sommarledigt från bloggen. Det var inte planerat, men jag har inte haft inspiration till att skriva så mycket under de senaste två månaderna. Min kära sambo mer eller mindre förbjöd mig att under sommaren läsa några böcker som handlar om sociala problem eller plugg, och det tror jag var bra faktiskt. Men - nu börjar det klia lite i fingrarna igen och suget efter intellektuell stimulans gör sig påmint.

Eftersom jag tog på mig lite mycket under vårterminen har jag några saker som ska fixas för att jag ska få ut de 30 poäng som mina extrakurser motsvarade, steg ett är att göra klart de sakerna. Det vore väldigt skönt att ha det klart tills terminsstart den 29 augusti men den här gången tänker jag ta det lugnt och inte slå knut på mig själv för att få det att gå ihop. Jag tänker med andra ord ta en sak i taget.
Just nu är det mest jobb och sommarlov och svårt att få tid till hemtentaskrivande, men jag gjorde en lite "make-over" i vårt arbetsrum igår (en tripp till IKEA) och jag hoppas att det ska hjälpa till att skapa arbetsro och ge inspiration där inne. Nästa steg är att skriva upp precis vad som ska göras och sedan beta av en punkt i taget. Det bästa av allt är att jag ju inte har några rester i själva socionomprogrammet utan bara i mina distanskurser och då behöver jag inte känna mig stressad över det - egentligen - för jag behöver inte de kurserna. Men lite stressad blir jag ju ändå för jag vill ju ha poängen...

Angående mitt sommarjobb på HVB-hemmet kan jag rapportera att jag stormtrivs. Jag har lärt mig jättemycket av de andra som jobbar där! Personalen har handledning av psykolog en gång i månaden, och en av dem som jobbar är utbildad socionom och har steg 1 utbildning i psykoterapi. Jag blir glad över hur seriös och kompetent personalen är, men samtidigt ledsen över hur mycket förutsättningarna skiljer sig mot arbete inom äldreomsorgen. Man har här både mer tid och resurser för de boende, och ett helt annat sätt att se på sitt arbete tror jag. Det är svårt att förklara på vilket sätt, men det känns som att man har mer av ett helhetsperspektiv på de som bor där. Man engagerar sig i hur de mår både psykiskt och fysiskt, inom äldreomsorgen tycker jag att det är mycket fokus på den fysiska hälsan och knappt ingen på den psykiska. Trots att det inom äldreomsorgen finns gott om människor som både mår dåligt och har ganska avvikande beteenden är det ändå inte det som uppfattas som personalens uppgift.

Nu har jag inte så många arbetspass kvar att jobba och jag börjar redan tycka att det känns sorgligt!

Stockholm Slut Walk

Med anledning av mitt blogginlägg om tendensen att lägga ansvar för en våldtäkt på den som utsätts tänkte jag tipsa om en demonstration som sker i Stockholm i morgon; SlutWalk
Så här skriver de på sin sida:

Vi vill flytta fokus från offret till förövaren. Vi vill få igång en diskussion. Diskussionen ska inte handla om hur man undviker sexuella övergrepp utan om hur vi kan ändra våra värderingar och förhållningssätt så att färre personer blir förövare.

På sin banner skriver de även "Society teaches [dont get raped] rather than [dont rape]" och det är så sant! Och det är så fel! Tyvärr kommer jag inte att kunna åka in och gå med i morgon, men jag hoppas att uppslutningen blir stor och att budskapet når fram till de som berörs av detta; det vill säga alla!






Sthlm Slut Walk, hemsida

Filmtips: Porren, pappa och jag

Jag tänkte tipsa om en dokumentärfilm som man kan se på UR Play nu och några månader frammåt; "Porren, pappa och jag". Den är gjort av Kole, som arbetar inom porrbranchen, och hans styvpappa Art, som inte gör det. Art blir förfärad när han får reda på att Kole har det yrke han har, och tar initiativ till att göra filmen i ett försök att förmå Kole att förstå att hans sysselsättning har ett samband med de övergrepp Kole utsattes för under sin barndom.

Jag har inte själv sett den ännu, så jag återkommer med mer utförliga kommentarer då jag har gjort det!

Uppdatering:
Efter mycket om och men lyckades jag se hela filmen och jag tyckte att den var väldigt intressant, men kanske inte av den anledning som filmen egentligen gjordes...
Den handlar ju som sagt var om att pappa Art vill få sin son att se sambandet mellan att sonen som liten utsattes för sexuella övergrepp och det faktum att han i vuxen ålder medverkar i porrfilmer. Pappan har som förberedelse pratat med en terapeut om sonen, för att få lite på fötterna inför dokumentären, men i övrigt verkar inte pappan själv ha så mycket koll på psykologi och beteenden. Hans samtal med sonen under filmen tycker jag mest går ut på att pappan säger att det inte är etiskt försvarbart att spela in porr, det blir väldigt mycket fokus på porren och mindre på hur sonen faktiskt mår. Sonen uttrycker också irritation över pappans inställning och han känner att han blir konfronterad och måste försvara sig inför sin far. Pappan står handfallen och vet inte riktigt hur han ska fortsätta. Han vill så gärna hjälpa sin son men han vet inte alls hur han ska göra, känns det som.

Filmen slutar utan att någonting har löst sig i sonens liv egentligen, däremot känns det som att Art, pappan, kanske har utvecklats en del. Han säger själv flera gånger under filmens gång att hans egen pappa inte var närvarande och "varm" under hans uppväxt, och han vill så gärna vara annorlunda mot sin egen son. Jag tycker att filmens mest intressanta aspekter är att den belyser relationen mellan far och son, och hur svårt det kan vara att vara den pappa man vill vara. Slutscenen när Art och Kole kramar varandra, och man riktigt ser hur obekväm Art är och hur han måste skoja till det för att avdramatisera, är fantastisk. Om man bara såg den scenen utan någon bakgrundshistoria eller fördomar skulle man kunna tro att Art var den som hade problem med närhet och att Kole var den som försökte hjälpa honom.






"Porren, pappa och jag", UR Play

Sommarjobb och praktikplats

I måndags lämnade vi in våra hemtentor i kursen "Socialt arbete med äldre", och i och med det har jag äntligen sommarlov! Jag har tyvärr inte orkat blogga så mycket om vad som har hänt på lektioner och vilka uppgifter vi har haft och sådant, men det har varit så skönt att skriva om helt andra saker än skoluppgifter just för att få tänka på något annat en stund.

Sommaren kommer jag att spendera jobbandes på ett HVB-boende för människor med psykiska funktionsnedsättningar, exempelvis schizofreni och missbruksproblematik. Hittills har jag varit där och introduktionsjobbat två gånger, och jag tycker att det verkar vara ett jättebra ställe! Mysig personal, trevlig inställning, och mycket tid för de som bor där. Än så länge kan jag säga att det är stor skillnad mot att arbeta inom äldreomsorgen, man har till och med tid att sitta ner en stund!

Jag tänker att det kommer nog bli svårt att lära sig balansgången mellan att motivera/"putta på" och att respektera individens rätt att bestämma själv. För människor med psykiska funktionsnedsättningar är det ju ofta (men inte alltid) en del av sjukdomsbilden att de har svårt att ta initiativ och att "komma vidare", och det är ju mycket därför man är där. För att bemästra den konsten krävs det ju att man känner individen tänker jag, och det kommer ju ta ett tag... Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot att arbeta där i sommar, och jag tror och hoppas att jag kommer att lära mig massor!

Idag har jag även pratat med min handledare inför höstens praktik. Jag ska praktisera hos en LSS-handläggare. Hon verkar supertrevlig och rolig, över telefon lät hon full av energi och riktigt sprudlande. Vi ska ses på hennes kontor den 17:e juni och prata inför hösten, hon ville att jag skulle fundera över vad jag vill göra under praktiken så att hon hinner förbereda lite. Om jag exempelvis vill gå med en chef någon dag skulle hon i så fall ringa och "boka det" i god tid innan.
Jag har faktiskt börjat skriva på en lista över saker jag vill gå och se under praktiken, men inte ställen där i den kommun jag kommer praktisera i utan i helt andra kommuner. Under praktiken får vi nämligen lägga in en massa egna studiebesök - vart vi än vill åka. Då säger man till sin handledare att "den 20 september tänkte jag åka till BUP i Uppsala och kolla lite" och så gör man det.

Än så länge ser min lista ut så här:

• Centrum för andrologi och sexualmedicin, Karolinska sjukhuset

• Alla kvinnors hus, Stockholm

• BUP Grinden

• Stadsmissionen

• Någon mansmottagning om jag kan hitta någon?

• Norrtäljeanstalten
  

Jag vet inte alls vilka ställen som tar emot studiebesök, men sådant har jag inte tagit hänsyn till när jag har skrivit min "önskelista". Andra ställen jag vill åka till är någon dagverksamhet för barn med autism, något typ av behandlingshem för alkoholism och någon verksamhet för människor med ADHD om det finns. Ah så mycket att se, så lite tid! Jag kommer att fortsätta knepa på den här listan hela sommaren känner jag. Lägga till, dra ifrån och rangordna i det oändliga. :)

Och nu har jag som sagt var en till lista att börja fundera över - hur vill jag lägga upp min tid på själva praktikplatsen? Det vore intressant att gå med en enhetschef också faktiskt. Och jag hoppas ju verkligen på att få gå lite med någon på individ och familj också och vara med lite på något barnärende och se hur de jobbar där...

Jag har varit lite orolig för hur det ska gå med praktiken, jag har funderat mycket på hur min handledare kommer att vara - kommer vi att gå ihop, kommer jag att trivas, kommer hon att stå ut med mig? ;) Men nu känns det mycket bättre, och jag ser verkligen fram emot att träffa henne om två veckor.

Våldtäkt fortfarande offrets ansvar? Verkligen? Tänk igen!

I förrgår var jag på biblioteket och passade på att låna två nummer av tidningen Ottar. I nummer 2 / 2010 är det en artikel som handlar om våldtäkt; Fylla fester & våldtäkter. Den handlar om Sveriges våldtäktsstatistik, vilken typ av våldtäkter som har ökat, hur anmälningsstatistiken ser ut, fördomar kring skuldfrågan och så vidare.
I artikeln intervjuas Jesper Rundeberg, gruppchef på sektionen för grova brott, Söderortspolisen Stockholm. Han säger inte så mycket men på slutet yttrar han sig kring brottsförebyggande åtgärder och då säger han så här:

- Börja i skolan. Man begår inte en våldtäkt om man inte har en skev kvinnosyn, det är en förutsättning för våldtäkt. Även som tjej måste man tänka sig för och inte försätta sig i otrygga situationer och inte följa med en total främling hem. Men man kan inte hårdra det heller! Vi måste få leva våra liv. Det kanske inte är så smart att som jättefull tjej följa med tre okända män hem till dem, utan att berätta för någon var du är. Men det spelar ingen roll! Våldtar de killarna dig är det fortfarande ett brott som de har begått - oavsett hur du som tjej "betett dig".

Jag blir helt förstummad. När man ska prata om brottsförebyggande åtgärder för våldtäkter är det enligt mig totalt ointressant att yttra sig kring tjejernas (för det är oftast- men inte alltid- tjejer) beteenden.
Okej, jag har en dotter och kommer säkerligen att försöka påverka hennes beteende för att minska risken för att hon utsätts (likväl som jag kommer att försöka påverka min sons beteende för att minska risken för att han utsätts för misshandel), men det är min roll som mamma, och det är en helt annan sak.
En polis ska inte nämna tjejernas ändrade beteenden som en brottsförebyggande åtgärd, något som staten på något sätt ska arbeta för. Det blir väldigt galet. Är det något som samhället ska initiera, att tjejerna inte ska försätta sig i "otrygga situationer"? För att förebygga brott begångna mot kvinnor bör kvinnorna ändra sitt beteende, det är polisens förslag?
Och vad exakt är en otrygg situation? Allt blir ju en otrygg situation om det finns en våldtäktsman där, det går ju inte att förutsäga vilka situationer det är.

Det är enbart när det handlar om våldtäkt som folk uttrycker sig så här. Tänk att det handlat om hur man ska få män att sluta kasta syra i sina f.d. fruars ansikten. Hur ska man förebygga detta? Jo först måste vi ju få männen att ändra sin syn på kvinnor, de måste få en bättre kvinnosyn. Men sedan måste kvinnorna även börja välja sina makar med större omsorg. Det kanske inte är så smart att gifta sig med en man om man vet att han har en sådan kvinnosyn. Nej om någon yttrade något sådant skulle man direkt se att personen som sa så ändå ansåg att kvinnan hade någon typ av ansvar i situationen.
Eller om vägverket ska presentera hur man ska förebygga olyckor i trafiken - genom att folk ska sluta köra bil? Nej det är inte rimligt.

Nu på kvällen har jag tittat på Uppdrag Gransknings program (svt play) om vård av pedofiler i Sverige. 41 minuter in i programmet ska de berätta om en våldtäkt och säger där;

"Anna våldtogs av 22-åringen på en fest. Hon gjorde misstaget att dricka sig för berusad. Hon blev ett lätt offer och våldtogs i en källare."

För det första avskyr jag när folk använder uttrycket "hon våldtogs". Det är som att man låtsas att det inte har varit någon förövare inblandad. Där gick hon gatan fram och plötsligt, som från ingenstans - hon våldtas - sedan är det över och hon har blivit våldtagen. Klart slut. "Vad är en våldtäkt? Jo det är något man kan utsättas för om man gör misstaget att dricka sig för berusad. Men vem utför det då? De flesta känner någon som har varit med om det men ingen känner någon som har utfört det."
Man får nästan en känsla av att hon var ensam om hela händelseförloppet, var det över huvud taget någon annan inblandad?



Det är mycket bättre att säga "han våldtog henne", för det är faktiskt så det är. Sätt ljuset på att det är en förövare inblandad, en förövare som inte enbart är närvarande utan som BEGÅR själva gärningen.

Sedan finner jag det mycket ironiskt att Uppdrag Granskning väljer att uttrycka sig som de gör i den här korta snutten. Vem var det som tyckte att formuleringen "hon gjorde misstaget att dricka sig för berusad" var smart? Senare i reportaget oj:ar de sig över att "Anna" inte fick något stöd av personer i samhället där hon bodde, att folk tog killens parti och lade skulden för det inträffade på henne. De drar paralleller till det inträffade i Bjästa som ju Uppdrag Granskning var med och rapporterade om. Under den senare filmsekvensen uttrycker sig kommentatorn ironiskt när han säger ungefär att en 14-årig tjej som druckigt för mycket får skylla sig själv, här är de alltså ironiska och menar på att så inte är fallet. Men i formuleringen några minuter tidigare kan man inte urskilja något spår av ironi, utan den verkar bara vara avsedd att skildra händelseförloppet. Och ändå kan de inte låta bli att peta in de där orden "hon gjorde MISSTAGET att dricka sig FÖR berusad". Späckad med värderingar av hennes beteende. Istället för att sakligt berätta att hon var berusad och killen utnyttjade detta genom att våldta henne.