På måndag börjar jag jobba som handläggare inom äldreomsorgen! Det blir min första anställning som någon typ av handläggare, och jag både längtar och bävar!
Min bävan inför att börja arbeta handlar egentligen inte om huruvida jag känner mig redo eller ej, utan snarare att jag har stor respekt för socionomtiteln. En befattning som innebär myndighetsutövning känns dessutom extra respektingivande för mig personligen.
Ibland får jag tankar i stil med "vänta här nu, ska de verkligen låta mig sitta där och fatta beslut, hur tänker de?" och ibland tänker jag istället "åh vad jag längtar tills jag får börja jobba så att jag får göra på det sätt som jag tycker är bäst".
Jag tänker mig att vid den första anställningen tror man först att man inte kan, även om man faktiskt gör det.
Häromdagen pratade jag med en "professionell" person, vi diskuterade diagnosen Aspergers syndrom och det faktum att den ska tas bort nästa år. Han pratade som om Aspergers syndrom och Autism var två helt olika diagnoser, och av någon slags artighet rättade jag honom inte. Han gick vid ett tillfälle till en kollega och frågade något annat, och hon informerade honom då om att Aspergers syndrom är en form av autism. Han återkom till mig med denna "nya" information och jag nickade och sa "jaha" som om jag inte visste detta. Varför gör man så?
Det gäller att våga lita på sig själv och sina kunskaper.
Häromdagen hittade jag en gammal hemtenta som jag skrev i
kursen "Socialt arbete för äldre" VT 2011, och när jag läste igenom den
slogs jag av hur mycket jag har förändrats sedan dess. Ibland känner man
själv att man bara står och stampar, och då kan det verkligen vara
välgörande att läsa något man skrivit tidigare för att se hur ens eget
tankesätt och kunskaper faktiskt har utvecklats.
Jag är väldigt glad över att vi på mitt jobb får lyxen med två veckors introduktion, jag vet studiekamrater som inte ens fått en dags introduktion på sina sommarvikariat. På två veckor hinner man definitivt bli varm i kläderna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar