Under praktiken i höstas gjorde jag ett studiebesök på BUP Grinden i Stockholm. Det är en specialiserad BUP-mottagning för utbildning av personal och behandling av barn, gällande sexuella övergrepp på barn och våld inom familjen.
Mannen som så generöst tog emot mig vet nog inte om det själv, men han gjorde ett väldigt starkt, positivt, intryck på mig. Han hade en så otroligt lugn, trygg och förtroendeingivande framtoning att jag när jag gick därifrån kände att jag, som haft en vag tanke om att arbeta inom just det området framledes, i princip lika gärna kunde ge upp mina planer på det då jag ändå aldrig skulle kunna bli lika duktig som honom.
Det låter kanske nedslående, men nu ser jag det mer som ett mål att sträva mot. Det slog mig där och då vilken personlig mognad som krävs för att arbeta med de här extra svåra frågorna. Hur trygg man måste vara i sig själv för att kunna hjälpa människor som är traumatiserade.
Nåväl, det var inte det jag tänkte skriva om nu, utan en av många intressanta tankar jag fick ta del av under mitt besök på BUP Grinden. Mannen som tog emot mig berättade nämligen att förekomsten av våld inom familjen är mycket högre bland de familjer som kommer till BUP-mottagningarna än vad den är i Sverige över lag. Han berättade vidare att personal vid det första samtalet på BUP brukar ställa vissa frågor enligt ett slags standardformulär, där frågor kring förekomst av våld inom familjen finns med. Ofta kommer det vid detta första tillfälle inte fram att det förekommer, utan det krävs en tids kontakt för att familjen ska våga/orka/vilja berätta om detta. Fullt förståeligt.
Det som jag fann extra intressant i detta var det faktum att det enligt honom är väldigt viktigt att ställa frågan, även om personen i fråga inte vågar/orkar/vill berätta om det just då. Varför då? Jo för att det säger något till personen som får frågan, nämligen att det här kan du prata om här. Det här är okej att berätta om. Det här klarar jag av att höra.
Man lägger på något sätt ribban för vilka ämnen som är okej att ta upp framöver, i den här relationen. Det är egentligen ganska självklart. Men ack så förbisett.
Många är de professionella som blir märkbart nervösa när samtalsämnet närmar sig jobbiga och smärtsamma områden. Som, mer eller mindre medvetet, ignorerar ganska uppenbara "hintar" från klienten och istället snabbt styr in konversationen på ofarliga ämnen.
Jag genomförde häromdagen en intervju till vår C-uppsats och jag märkte då att jag själv betedde mig på liknande sätt. Ämnet för intervjun var väldigt känsligt och det rev upp mycket känslor. Detta hanterade jag genom att försöka att undvika att riva upp känslor. Jag fick ju dåligt samvete gentemot intervjupersonen som ju inte direkt bett om att få prata med mig om detta, utan det var ju tvärt om vi som bett denne person om att ställa upp.
Efteråt tänkte jag mycket på mitt eget beteende under intervjun. Jag har inte lyssnat på ljudinspelningen av den ännu, men jag befarar att jag kommer få mina farhågor bekräftade när jag gör det; jag tror att jag, i min iver att underlätta hela situationen för intervjupersonen, istället skickade signaler om att visandet av känslor inte var okej.
Och jag antar att det är det som ofta är problemet i dessa situationer; någon slags missriktad omtanke resulterar i att man stänger dörren när man istället bör sträva efter att öppna den. Man ska inte tvinga någon att gå igenom den, givetvis. Men bara visa att dörren står öppen, och om du vill ta klivet är det okej.
Och det är här "hållandet" av känslorna kommer in i bilden. Härbärgering/containing. Att kunna ta emot någon annans känslor utan att själv bli stressad eller rädd.
En konst jag känner att jag behöver arbeta lite mer med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar