Boktips: Nära främling (2006)

En annan bok jag läste under sommaren var Mary Loudons "Nära främling" från år 2006. Jag hittade boken på Myrorna för något år sedan och köpte den då den verkade väldigt intressant. Ett citat på framsidan lyder "Enastående, väldigt gripande och även en tröst. Mary Loudon belyser mentalsjukdomens mörker med förståelsens ljus."

Boken, som är en dokumentär skildring, börjar med att Mary får besked om att hennes syster Catherine gått bort. Mary var vid detta tillfälle 34 år gammal, och Catherine 47 år. De hade inte träffats på elva år. Catherine insjuknade under sin tonår i schizofreni, och levde på slutet ett avskilt liv utan någon större kontakt med sin familj. Det tog elva dagar från det att hon dog fram tills att familjen fick beskedet, då Catherine uppgett på sjukhuset att hon inte hade några anhöriga.

Det är med en oerhörd respekt och vördnad som Mary Loudon påbörjar en resa i sin systers fotspår. Hon reser till Bristol där systern levde sina sista år. Hon besöker hennes lägenhet, pratar med hyresvärden, besöker den lokala livsmedelsaffären. Allt för att komma nära, få en bild av hur Catherines liv såg ut.

Kapitlet där Mary beskriver besöket i systerns lägenhet är särdeles starkt. Hyresvärdens ursäktande "vi insåg inte att lägenheten var så..." innan han öppnar dörren. Hennes chock av att se röran som råder i rummen. Sorgen och skulden hon känner över att hon själv och systern levt så olika liv. Men också insikten att systerns liv kanske var annorlunda mot hennes eget, men att det per automatik inte innebär att det var ett sämre liv;

Jag vände mig till Jo igen. 
"Var hon olycklig?" frågade jag. "Var hon riktigt olycklig? Det är något som verkligen bekymrar mig. Jag avskyr tanken på att det skulle vara så, men var snäll och var ärlig mot mig. Jag kan klara det."
Det kunde jag också, även om jag hade känslan att allt för många frågor av den typen kanske inte var någon bra idé, åtminstone inte idag, inte i detta rum. Vilken nytta skulle jag kunna ha av svaren nu? Å andra sidan måste jag inse att på den här resan som jag hade gett mig in på för att finna min syster skulle det inte finnas någon punkt där det var självklart att stanna upp och bestämma sig för att vända om.
Vem försökta jag lura? Det fanns ingen möjlighet att vända om. Inte nu. 
Jo såg rakt på mig. 
"Nej, hon var inte olycklig. Det är klart att det fanns gånger när hon var besvärligare att ha att göra med än andra men i allmänhet var hon glad. Hon var riktigt sprudlande ibland."
"Men det här är ett sorgset rum."
Jo såg sig omkring.
Hon sa: "Jag vet inte det. Jag vet inte det. Här finns...Här finns hennes målningar. Det är ett mycket kreativt rum."
Jag höll tveksamt med henne. 
"Ja. Jag ser det. Du har rätt, det är det. Du har rätt."
Jag ville se det på detta sätt även om jag inte gjorde det. Det kändes som jag hade gjort en fruktansvärd tabbe. Jag hade fällt ett omdöme om lägenheten och därmed om min syster till någon som kände henne bättre än jag. Jag hade utsatt den för mina egna värderingar och jämfört den med någon fantasiföreställning om hur Catherine levde. Hade jag inte det?

Jag tycker att Mary Loudons bok vittnar om en sådan respekt för systerns liv och vilja. Hur mycket kärlek hela familjen kände för Catherine trots att hon stängt dem ute från sitt liv. Och gripande är även den oro Mary känner inför att träffa de som faktiskt hade kontakt med Catherine på slutet, rädslan över att de ska tro att det var familjen som vände Catherine ryggen och inte tvärt om.
Boken är en stark skildring över hur det kan kännas för en familj att "mista" en familjemedlem till en sjukdom, all längtan man känner och alla "tänk om..."-resonemang man för inom sig. Författaren för även ett väldigt fint resonemang kring normalitet, frisk/sjuk och vad som egentligen är ett gott liv.

"Att hennes verklighet var en komplicerad blandning av fakta och fantasi skilde henne inte från de flesta av oss. Det som gjorde henne annorlunda var graden av förvrängning som blandningen innehöll. "