Den 12 Oktober i år publicerade Lennart Gabrielsson, ordförande i Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp, en debattartikel på Svenska Dagbladet med rubriken "Det behövs bonus inom social omsorg". Jag läste artikeln och har gått och retat upp mig på den sedan dess, då jag tycker att den angriper problemen den presenterar från helt fel håll!
Debattartikelns huvudbudskap är att den sociala barnavården måste bli bättre och mer effektiv; inledningsvis påpekas det att samhällets insatser för barn som far illa kostar samhället 9 miljarder kronor per år samtidigt som resultaten är otydliga.
För att öka kvalitén föreslås en del mer eller mindre konkreta åtgärder; bland annat att det ska vara platsgaranti på SiS-hemmen, och att familjehemmen samlas i en nationell databas. Enligt mig är inte dessa förslag direkt något revolutionerande. Men det jag verkligen reagerar på är förslaget om att införa något slags belöningssystem för de HVB-hem som visar på goda resultat. Enligt artikeln skulle en sådan bonus "kopplas till mätbara mål, till exempel skolresultat, rymningar och missbruk".
Vad är det med denna fixering vid ekonomiska incitament för att åstadkomma förbättringar i olika verksamheter nu för tiden? Och då handlar det inte om att tillföra mer pengar till verksamheten för att de bättre ska kunna utföra sitt jobb, utan det handlar ständigt om dessa bonusar. Som om det är motivationen det är fel på. Som om HVB-hemmen idag inte har en avsikt att åstadkomma förbättringar i ungdomarnas liv; de skulle kunna men de vill helt enkelt inte tillräckligt mycket? Det är samma argument som används för att motivera de skyhöga bonusar som delas ut till chefer i olika företag; de behövs för att cheferna ska vilja göra ett bra jobb. Varför har man då en lön undrar jag?
HVB-hemmen får redan idag en ganska hög ersättning för att ta emot en ungdom i sin vård. Det handlar oftast om flera tusen per dygn. Skulle inte ersättningen de redan får för att ta hand om ungdomen motivera dem till att göra sitt allra bästa jobb? Och vem ska bestämma exakt vilka mål som går att mäta och som ska premieras?
Tänk om ett HVB-hem tar emot en ungdom som är "trasig" på ett helt annat sätt och hemmets personal gör bedömningen att här behövs en hel del arbete på ett helt annat plan för att hjälpa honom eller henne. Ska det då finnas ekonomiska motiv med i bilden när hemmet lägger upp en behandlingsplan över vilka saker som ska tas itu med först? Jag tycker att det låter väldigt tvivelaktigt.
Min sambo är lärare och jag har därför på nära håll följt de konsekvenser som följt av de senaste omstruktureringarna av skolan. I stället för att anställa fler lärare och minska arbetsbelastningen på varje enskild lärare, få mindre undervisningsgrupper, har de fått fler arbetsuppgifter och mindre tid med eleverna. Nu ska det dokumenteras, betygsättas och skapas planer istället för att göra det de är utbildade för; undervisa.
Jag tycker att det här förslaget gå i samma stil; det känns som ett tankefel att utgå ifrån att det är motivering till att göra ett bra jobb som saknas!
Mitt förslag är lite enklare; anställ fler socialsekreterare så att arbetsbelastningen minskar på varje enskild individ, handläggarna får mer tid för varje ärende och mer tid för utbildningar och samverkan mellan olika myndigheter (vilket tar mycket tid i anspråk!). Kravet på 2 års erfarenhet för att handlägga barnärenden samt en löneförhöjning för just den gruppen tycker jag däremot är väldigt bra! Som det är idag anses den kommunala verksamheten inom socialtjänsten till stor del som en språngbräda i karriären då lönen är klart sämre, och de flesta går vidare till andra anställningar efter att de skaffat sig mer erfarenhet. Det är farligt för kvaliteten på arbetet inom den verksamheten om ingen som arbetar där har mer än ett par års erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar