Författarmöte "Släpp in mig!"

I går kväll var jag på Rosenlund för att lyssna på ett författarmöte med Kärstin Nilsson Björk som skrivit boken "Släpp in mig!". Den handlar om en kvinna, Fam, som inleder en kärleksrelation med en man, Karl, som hon efter ett tag förstår har Aspergers syndrom. Jag har tyvärr inte läst boken men hon berättade att den skildrar deras relation från det första mötet och ungefär två år framåt. Berättelsen var enligt författaren till stor del självupplevd, men inte helt.

Det var under den relativt korta föreläsningen svårt att få grepp om vilken typ av relation de hade till varandra, hur de pratade och förhöll sig till varandra och om hon, huvudpersonen, tog upp några av de svårigheter hon upplevde med honom - och vad han sade om det i så fall.

Jag ser fram emot att boken ska komma på posten så att jag kan få en bättre bild av hur relationen egentligen utvecklade sig, och hur de hanterade sina inneboende olikheter.

Det blev i alla fall i Aulan en liten diskussion kring huruvida man som partner (i det här fallet kvinnan) bör lägga sig i hur den andre lever sitt liv. Fam försöker i boken förmå Karl till att sluta tillbringa nätterna på parkbänkar och 7Eleven, samt uppmuntrar honom till att söka ett annat arbete som enligt henne skulle ta tillvara hans potential bättre. Flera i föreläsningssalen uppfattade dessa inslag som att Fam tvingade på Karl sina egna värderingar, och att hon inte respekterade hans person.
Jag tycker att det är en intressant diskussion men är det inte så det fungerar i alla förhållanden? Ingen passar som hand i handske tillsammans med någon annan; när två människor ska leva tillsammans handlar det mycket om kompromisser och anpassningar från båda håll. Men i det här fallet tolkades hennes försök att få honom att anpassa sig efter henne som nedvärderande gentemot hans funktionsnedsättning. Men bara för att man har Aspergers syndrom betyder inte det att man inte behöver visa hänsyn mot sin partner, det betyder inte heller per automatik att man inte försöker göra det! Jag tycker att det känns som att Karls beteenden i boken till största delen beror på hans personlighet snarare än det faktum att han har Aspergers.
Men jag återkommer med en mer utförlig analys när jag har läst boken!