För några månader sedan såg jag filmen Adam (2009) som handlar om Beth som flyttar till en ny lägenhet och där träffar sin nya granne Adam. Adam är runt 30 år (gissar jag) och har Apergers syndrom. Han har bott hela sitt liv med sin pappa, men pappan har nyligen gått bort och Adam kämpar för att hantera sin nya levnadssituation. Beth och Adam blir så klart intresserade av varandra och en jättefin kärlekshistoria tar form.
Jag tycker att filmen på ett helt underbart sätt förmedlar det speciella sätt att tänka som kan finnas hos en person med Aspergers syndrom. Det är små subtila saker som inte - på vanligt filmmanér - har överdrivits till det parodiska. Eller ja, det finns någon sådan scen också, men det är inte det som bär filmen framåt.
En annan stor förtjänst som jag ser i filmen är att den inte bara skildrar de svårigheter som kan finnas för en individ som har Asperger, eller de svårigheter som omgivningen kan uppleva i interaktionen med sagda individ, utan även vilka oerhörda förmågor som kan följa med denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning, och vad bra det kan bli om individen hamnar i rätt sammanhang! Kort sagt; det är den bästa filmen som behandlar detta ämne som jag sett!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar