Mats Thorslund om åldrandet och äldreomsorgen

Idag hade vi en mycket inspirerande föreläsning med Mats Thorslund, forskningsledare vid Stiftelsen Stockholms läns Äldrecenter, fil. dr. i sociologi, professor i socialt arbete OCH socialgerontologi, med mer! Vår lärare Lotta hade ju uppmanat oss att vara pålästa, varvid jag och flera andra i klassen läst på och även förberett några frågor att ställa. Vår klass är vanligtvis väldigt tyst och stillsam, något som vi studenter själva tycker är tråkigt men som vi verkar ha svårt att ändra på. Det gör att vi kanske verkar ointresserade även när det är en föreläsare som vi verkligen uppskattar.
(Jag glömmer aldrig när Alain Topor var i vår klass och pratade om psykiatrivården, vi satt som fågelholkar och sa inte ett knyst även när han uppmanade oss till det. Jag grämer mig än i dag över den föreläsningen för den var så bra och flera av oss i klassen pratar fortfarande om den! Tyvärr märkte nog inte han något av att vi kände så...)

Åh vad jag undrar hur föreläsaren idag uppfattade oss! Vi ställde inte mycket frågor under hans föreläsning, den fråga som jag hade tänkt fråga efteråt (som rörde något ur kurslitteraturen som han har varit med och skrivit) ställde jag aldrig för det fanns inte direkt tidsutrymme för att ställa frågor efteråt. Men nu kan jag inte sluta fundera över den, för jag ville verkligen diskutera den... Nåja.
Men oj vad alla pratade under pausen, om hur bra föreläsningen var! Den var en riktig ögonöppnare för mig och jag känner att jag kommer påbörja alla mina meningar med "Mats Thorslund sa...." den närmaste veckan!

Vi har under utbildningen upprepade gånger hört talas om den demografiska utveckling som ligger framför oss, det vill säga att antalet äldre kommer att öka i förhållande till antalet yrkesverksamma, och vilken utmaning det kommer att vara och så vidare. Men ingen har riktigt förklarat för oss hur stort "problemet" egentligen är - förrän idag!



Så här ligger det till:

På 70-talet gick det 4 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.
Idag går det ca 3 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.
År 2040 kommer det att gå 2 yrkesverksamma individer per 1 pensionär.

Arbetskraften
Detta skapar ett problem, inte minst vad det gäller arbetskraftsbrist! Hur ska man kunna ta hand om de äldre som behöver vård när det inte finns tillräckligt med yngre friska människor för att sköta om dem? Det är ju inte direkt enbart arbeten inom äldreomsorgen som skall tillsättas heller... Nu kanske någon föreslår att vi ska importera arbetskraften, men det går inte heller då samma utveckling väntas i alla de europeiska länderna, Kina, Indien, Japan och så vidare.

Pensionerna
Ett annat problem som följer av denna utveckling är pensionerna! Jag måste erkänna att jag inte har haft en aning om vad vårt nuvarande pensionssystem går ut på, eller hur det föregående systemet såg ut för den delen. Men idag fick jag alltså lite klarhet, och det var inte glada nyheter för min generation.
Det förra systemet gick ut på att arbetarna fick ett "löfte" om hur mycket pension de skulle få när de pensionerades, de arbetade ihop till sin egen pension och man visste innan hur mycket man hade samlat ihop och således hur mycket man skulle få. Men staten insåg att det systemet skulle bli alldeles för dyrt, för att inte säga helt omöjligt, att ha kvar när den äldre delen av befolkningen blir så många i förhållande till den yrkesverksamma delen, eftersom pensionspengarna inte samlas på hög utan betalas ut av dagens skatter. Det som vi pensionssparar idag går alltså inte till oss själva utan det går till dagens pensionärer! Detta visste jag redan, men det som var nytt för mig var att det nya systemet som infördes för några år sedan lägger upp våra pensioner ungefär på det här sättet; Ni får så mycket i pension som vi har råd med just då. Alltså, inga fina löften om vilka nivåer vi har rätt till, det som skickas ut i de orangea kuverten är enbart "beräkningar" (prognoser) och behöver egentligen inte ha så mycket med verkligheten att göra.
Vår föreläsare idag sa rent ut att vi kommer inte att få så mycket som det står i våra kuvert, aldrig i livet. Våra pensioner kommer ju att finansieras av dåtidens yrkesverksamma människor, och som jag nämnde ovan kommer de inte att vara så många i jämförelse med oss.

Jag sa då att jag blir riktigt orolig av att höra allt det här om att vi kommer vara så många och att de som ska ta hand om oss och försörja oss kommer att vara så få, och han sa att jag borde vara orolig också.

Nästa fråga blir självklart - är det ingen som pratar om det här? Ur de framtida pensionärernas perspektiv menar jag. Inom 30 år kommer det ju att ske något slags paradigmskifte inom den svenska modellen, personligen ser jag framför mig att folk kommer att svälta och vara hemlösa ungefär.
Enligt Mats (kan jag kalla honom för det?) pratas det inte direkt om det. De flesta länder i Europa ser den framtida demografiska utvecklingen i kombination med sina pensionssystem som riktiga problem som ska lösas, det vill säga staterna måste göra sig av med lite av sitt betungande ansvar - lite så som Sverige nu alltså har gjort. Sverige är mycket stolta över sin lösning på problemet, och får även åka runt och prata om sin fina lösning på det.


En annan sak som påpekades idag som jag finner väldigt intressant är att han sa att en sådan här ändring i pensionssystemet aldrig hade gått igenom i exempelvis Frankrike eller Italien. Det hade blivit massprotester, pensionärerna hade rivit upp gatstenar... Men här i Sverige gick det igenom utan att det knappt pratades om det. Varför är det så? Handlar det om att vi alla ser pensionsåldern som så avlägsen att vi inte kan uppbringa något engagemang för dess politiska frågor?


Jag sätter nu mitt hopp till mina två barn! De får helt enkelt försörja och vårda mig när den dagen kommer. Hoppas att de vill göra det bara... Annars ligger jag risigt till. Undantaget nästa!