För några veckor sedan läste jag ut boken "Är jag normal mamma? Att se, förstå och möta en flicka med ADD" skriven av läraren och journalisten Malene Larssen.
Det är en självbiografisk bok vars första del beskriver den långa processen från det att hon misstänker att det är något annorlunda med dottern Mika fram tills dess att hon till slut får diagnosen ADD. Boken skildrar på ett mycket tydligt sätt hur Mika halkar efter i utvecklingen, först på förskolan och sedan i skolan, och hur detta resulterar i först utanförskap och senare mobbning. Det blir så lätt att som läsare sätta sig in i frustrationen mamman känner då skolan inte tar henne på allvar vare sig när det gäller Mikas sena utveckling eller mobbningen. Att hon ovanpå allt annat samtidigt bli tvungen att hantera konflikter med de mobbande barnens föräldrar, och hur jobbigt det måste ha varit att gå på föräldramöten och handbollsträningar och konstant behöva kämpa, bråka och "vara besvärlig" utan minsta stöd eller förståelse.
ADD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som ADHD fast utan hyperaktivitet. Den yttrar sig genom att man har svårt att koncentrera sig, svårt att ta in instruktioner och svårt att "komma igång", ta sig för något, starta sin "motor". Man har ofta även svårt att organisera/strukturera sin tillvaro och man kan uppleva en ökad sensibilitet som tar sig uttryck i en ovilja att duscha eller känslighet för kläder och sömmar mot huden och så vidare.
Malene Larssen beskriver i boken hur hon stannar kvar i skolan efter att ha följt Mika dit, hur hon sitter på lektionen och hjälper sin dotter med skoluppgifterna. Hon gör det för att hon är övertygad om att det behövs för att Mika ska få något gjort över huvud taget. Den dagen hon bestämmer sig för att bara passivt iakta sin dotter sitter Mika bara där och plockar med papperna, tittar ut genom fönstret, öppnar och stänger bänken några gånger och så vidare - tills det blir rast. Läraren har inte märkt något alls utan tycker att Mika har skött sig fint. Det är ingen som ser den tysta passiva flickan i klassrummet, de ser inte att hon inte arbetar på lektionerna!
Malene Larssen övertalar skolans specialpedagog att besöka en lektion för att själv se hur det ser ut, och efter det börjar det hända saker för den läraren har sett och förstått att något inte är som det ska. Om jag minns rätt så hände detta när Mika gick i 5:e klass, så lång tid tog det alltså innan skolan såg problemet.
Efter att Mika fick sin diagnos blev allt mycket bättre, men man kan ana en stor oro för hur det kommer att bli när Mika börjar på högstadiet och gymnasiet och Malene skriver i boken hur hon redan har börjat fundera på olika lösningar, ringa runt och planera.
Den andra delen av boken innehåller några mer eller mindre välformulerade texter där författaren funderar över mer allmänna saker så som "vad är normalt?", som man enligt min mening kan hoppa över för bokens förtjänst finns i den första delens personliga beskrivningar. Men den första delen är helt klart läsvärd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar