Barnfattigdomsrapporten 2011

Den 1 december 2010 skrev jag i bloggen om fattigdom bland Sveriges barnfamiljer (läs: "Fattidom i juletid"), och om hur olika människor definierar fattigdom på olika sätt. Det finns många som hävdar att det inte existerar fattiga barn i Sverige i dag, något som jag själv anser är en helt absurd sak att hävda. Nåväl, nu är saken på tapeten igen då Rädda Barnen den 1 februari släppte sin rapport om barnfattigdomen i Sverige under år 2007 och 2008.

Rädda Barnen har mätt barnfattigdomen sedan år 1991; siffrorna nådde en top på 22,3 % (!) år 1997 för att sedan sjunka och nå en bottennotering år 2007 på 10,9 %. År 2008, den senaste mätningen, steg dock siffrorna igen, till 11,5 %. Nu är ju inte det en alarmerande ökning, och det är svårt att dra några slutsatser om hur trenden går innan man har sett siffrorna från år 2009 och 2010, men jag tycker att även bottennoteringen på 10,9 % är jättehög! Enligt Rädda Barnens rapport motsvarar den senaste mätningens 11,5 % inte mindre än 220.000 st barn!

Diagram från Rädda Barnens rapport

Rädda Barnen använder sig av två olika definitioner av barnfattigdom i sina mätningar; dels familjer som sökt och bedömts berättigade till försörjningsstöd ("socialbidrag"), och dels ett av SCB utvecklat mätsystem som heter "låg inkomststandard" som utgår ifrån en beräkning av familjens disponibla inkomst i jämförelse med en för hela landet gemensam norm för levnadskostnader för olika familjesammansättningar. Alla barn som räknas till någon av kategorierna (eller båda) kommer med i statistiken över barnfattigdomen.

De barn som är överrepresenterade i statistiken är barn till ensamstående föräldrar och/eller med utländsk bakgrund.
Man har sett samband mellan fattigdom och hälsa, utbildningsresultat och mobbing, vilket gör det här till ett ytterst viktigt problem att ta itu med - då det således kan få efterverkningar på de här barnens liv även efter att de blivit vuxna.

Rädda Barnen hävdar i sitt pressmeddelande i samband med rapportens publicering att Sverige bryter mot Barnkonventionens 4:e artikel när landet inte aktivt arbetar för att motverka barnfattigdomen och se till så att alla barn får drägliga levnadsvillkor. Barnkonventionens 4:e artikel lyder

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

Om man nu ska ta de konventioner man skriver under på allvar kan man knappast förneka att Sverige bryter mot detta!? "/.../ till det yttersta av sina tillgängliga resurser" tror jag knappast att någon kan påstå att Sverige kämpar för att få bort Barnfattigdomen i Sverige.
Därför kan det vara lite underhållande att kolla in Sveriges Barn- och äldreminister Maria Larssons (Kd) twittrande i ämnet:

Först skriver hon att Rädda Barnen är oseriösa(!) som säger att Sverige bryter mot Barnkonventionen. Och sedan; är det inte så fruktansvärt typiskt av politiker att så fort någonting kritiseras, eller ett problem påtalas, så ska det alltid vridas om till något positivt!? Man ska se det positiva i alla lägen, och vara nöjd i alla lägen, genom att jämföra antingen med andra länder som har det värre, eller tidigare mätningar som varit värre.
Själv blev jag som sagt var lite smått chockerad av de höga siffrorna även för år 2007, men som ansvarig Barnminister säger hon inte ens att 11,5 % är för mycket! Istället tycks hon ganska nöjd och tillfreds.

Vart är ambitionerna, visionerna och passionen?

Ja, jag tycker att det är jättebra att barnfattigdomen är hälften i den senaste mätningen än vad den var 1996, super. Men är det bra så, ska vi bara nöja oss? Jag vill ha en Barnminister som tar strid, som skriver arga och upprörda debattartiklar när rapporter visar att vi ens har 5 % barnfattigdom i Sverige på 2000-talet. Det är vad jag vill ha.

Även på DNs ledarsida (2011-02-02) raljerade Hanne Kjöller över Rädda Barnens rapport, och jämför 2008 års siffror med tidigare års (högre) siffror, som för att lugna alla som bekymrar sig över barnfattigdomen. Men nej, "den har varit högre" är inte ett argument som får mig att känna mig nöjd, och varför skulle någon nöja sig med det? Varje siffra i statistiken har ett människoliv bakom sig, glöm aldrig det, och för dem spelar det knappast någon roll hur det sett ut tidigare år. Statistik över tid är ett användbart hjälpmedel för att undersöka åt vilket håll det rör sig, men inte för att rättfärdiga att man ska sluta kämpa för något!

Sedan ifrågasätter hon även termen "fattigdom" eftersom det i Sverige inte direkt handlar om problem med att skaffa mat. Vart kommer den här rädslan för ordet "fattigdom" ifrån? Det verkar vara så många som värjer sig från ordet, som har synpunkter på just terminologin snarare än problemet och dess eventuella åtgärder. Nationalencyklopedin, som man i de flesta fall vänder sig till i fråga att definiera ord, säger:

fattigdom, levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser, men även immateriella tillgångar som läskunnighet, sociala relationer, boende m.m. har betydelse. Se även social exklusion.

"Levnadsstandard som är oacceptabelt låg" alltså. Varför skulle det handla om just mat? Varifrån kommer den idén; det skulle jag bra gärna vilja veta då den verkar vara ganska spridd inom vissa kretsar. Vissa kretsar som alltså inte ens anser att det finns fattiga barn i Sverige idag.