I´m back!

När jag startade den här bloggen pluggade jag fortfarande, och jag hade bara ett barn. Idag har jag fyra barn, och jobbar heltid som LSS-handläggare. Jag har alltså lite mindre tid idag än jag hade då. Ändå har jag den sista tiden gått och tänkt på att jag skulle vilja återuppväcka den här bloggen, för att ha ett forum för att formulera mina tankar och åsikter om socialt arbete idag. 

När jag startade bloggen hade jag mitt engagemang, men inte så mycket erfarenheter. Nu har jag jobbat i tio år och har varit med om en del, och som vanligt har jag otroligt mycket åsikter. 

Under valrörelse slog det mig och några av mina kollegor att yrkesgruppen socionomer varit väldigt tysta. Poliser har kommit till tals i diverse sammanhang, oftast för att kommentera de skjutningar som varit i samhället, och många gånger har socialtjänsten lyfts fram som en viktig aktör i sammanhanget. Jag har dock haft svårt att hitta socionomer som själva deltar i debatten. 

Detta ser jag som en stor brist, eftersom vårt perspektiv är oerhört värdefullt när viktiga samhällsfrågor ska diskuteras. 

Nåja, vi får se hur mycket tid jag kommer lägga på detta, men jag gillar att skriva så jag hoppas bara att jag kommer ha tiden. 

Webbkurs om våld

Våld i nära relationer är ett allt mer uppmärksammat område inom socialt arbete. Kunskap och utbildning om denna komplexa problematik är av största vikt för landets socialarbetare, eller ja egentligen för oss alla. För det gäller oss alla.

Ett problem med detta, som med så mycket annat, är att man kan veta allt om våld i nära relationer i teorin men ändå ha svårt att implementera sina kunskaper i praktiken.
Jag kan veta exakt hur vanligt det är med våld, och ändå inte komma mig för att reflektera över förekomsten av våld i de ärenden jag arbetar med.

Ett sätt att råda bot på detta är att i sin organisation ha tydliga rutiner kring att screena för våld i alla ärenden, dvs ställa frågan om våld förekommer i hemmet till alla nya klienter som kommer till verksamheten. Om det finns som rutin har det svårare att glömmas bort. Men även om frågan finns med i ett formulär som rutinmässigt avhandlas på ett första möte, finns en risk att det hela glöms bort senare i ärendet när det faktiska arbetet börjar och man får veta mer om den enskilde/familjen. Det kan finnas tydliga tecken på våld utan att den professionelle tänker tanken.

Ett annat sätt att hålla frågan levande i organisationen är utbildningar, och då gärna internutbildningar så att det verkligen implementeras i den vanliga verksamheten.

Länsstyrelsen har tillsammans med Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) och Socialstyrelsen skapat en webbkurs om våld i nära relationer. Kursen är en grundutbildning som fokuserar på de som utsätts för våld, hur man påverkas, hur man bäst stöttas till ett uppbrott och vilket stöd samhället skall ge. Barn och våldsutövare berörs ytligt, men tonvikten ligger som sagt var på den våldsutsatte.

Den här kursen kan dels genomföras enskilt en och en hemma framför datorn men även i grupp i form av gemensamma föreläsningar av en "kursledare" som använder sig av hemsidan och dess material som grund.
Jag och en kollega håller i sådana här utbildningar på vår socialförvaltning och dels är det jätteroligt(!) att hålla i utbildningen, men dels är det väldigt värdefullt att personer från samma arbetsplats samlas och börjar diskutera de här frågorna med varandra. Oavsett om man har mycket erfarenhet och kunskap sedan tidigare behöver man alltid fräscha upp sina kunskaper samt att man bidrar med värdefulla perspektiv för de andra kursdeltagare som inte har så mycket förkunskaper. Vi har jobbat med blandade grupper över hela förvaltningen och det har fallit väldigt väl ut.

Jag när en dröm om att samla hela boendestödsgrupperna i kommunen och hålla utbildningen för dem.

Till utbildningen: http://webbkursomvald.se/

Boktips: Alla katter har AST

Okej, nu när jag gick in för att skriva det här inlägget såg jag att det är tre år sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen sist! Jag visste att det var länge sedan, men inte att det var så länge sedan. Det känns som att det krävs ett "hej jag är tillbaka-inlägg" där jag skriver och förklarar mig samt uppdaterar om vad som hänt sedan sist. Jag ska försöka skriva ett sådant. Men tills dess, håll till godo med ett boktips!



Jag var på biblioteket med äldsta dottern i helgen, och fick av en slump syn på den här ljuvliga lilla boken: "Alla katter har AST", skriven av Kathy Hoopman.

De senaste åren har det ju kommit en hel del böcker riktade till barn, för en ökad diagnosförståelse. Den här boken tar på varje sida upp en "trait", en egenskap, som förknippas med autismspektrumstörning och illustrerar denna med en rolig kattbild.
Genialt!

Det känns som att kattbilderna tillför ett humoristiskt inslag som avdramatiserar läsningen av boken. Boken blir rolig att läsa, och blir även ganska opersonlig. Vilket kan vara bra, som ett första närmande av diagnosen!

ÄBIC

På biståndsenheten jag arbetar nu håller arbetet för att införa ÄBIC på för fullt. Vi hade en genomgång idag, över hur det skulle kunna se ut i det dokumentationsprogram vi använder oss av (Procapita).
Även om jag anser att tanken på ett gemensamt upplägg för utredningar inom äldreomsorgen är tilltalande, funderar jag en del över om hantverket kring att skriva en utredning utarmas i och med införandet av ÄBIC i landets kommuner.
Till den 15 september skall vi ha läst en lunta med fallexempel och material kring ÄBIC. Jag återkommer med en mer utförlig analys då.

Årets sommarvärd(ar)!

I förrgår tillkännagavs årets sommarvärdar för Sommar i P1!
Min vana trogen skummade jag genast igenom listan på jakt efter intressanta talare inom området socialt arbete. I år hittar jag faktiskt bara en som vid en första anblick låter intressant;

Simon Kyaga (fredag 27 juni kl 13), överläkare i psykiatri. Läs mer om vad han kommer att prata om här.

Boktips: Nära främling (2006)

En annan bok jag läste under sommaren var Mary Loudons "Nära främling" från år 2006. Jag hittade boken på Myrorna för något år sedan och köpte den då den verkade väldigt intressant. Ett citat på framsidan lyder "Enastående, väldigt gripande och även en tröst. Mary Loudon belyser mentalsjukdomens mörker med förståelsens ljus."

Boken, som är en dokumentär skildring, börjar med att Mary får besked om att hennes syster Catherine gått bort. Mary var vid detta tillfälle 34 år gammal, och Catherine 47 år. De hade inte träffats på elva år. Catherine insjuknade under sin tonår i schizofreni, och levde på slutet ett avskilt liv utan någon större kontakt med sin familj. Det tog elva dagar från det att hon dog fram tills att familjen fick beskedet, då Catherine uppgett på sjukhuset att hon inte hade några anhöriga.

Det är med en oerhörd respekt och vördnad som Mary Loudon påbörjar en resa i sin systers fotspår. Hon reser till Bristol där systern levde sina sista år. Hon besöker hennes lägenhet, pratar med hyresvärden, besöker den lokala livsmedelsaffären. Allt för att komma nära, få en bild av hur Catherines liv såg ut.

Kapitlet där Mary beskriver besöket i systerns lägenhet är särdeles starkt. Hyresvärdens ursäktande "vi insåg inte att lägenheten var så..." innan han öppnar dörren. Hennes chock av att se röran som råder i rummen. Sorgen och skulden hon känner över att hon själv och systern levt så olika liv. Men också insikten att systerns liv kanske var annorlunda mot hennes eget, men att det per automatik inte innebär att det var ett sämre liv;

Jag vände mig till Jo igen. 
"Var hon olycklig?" frågade jag. "Var hon riktigt olycklig? Det är något som verkligen bekymrar mig. Jag avskyr tanken på att det skulle vara så, men var snäll och var ärlig mot mig. Jag kan klara det."
Det kunde jag också, även om jag hade känslan att allt för många frågor av den typen kanske inte var någon bra idé, åtminstone inte idag, inte i detta rum. Vilken nytta skulle jag kunna ha av svaren nu? Å andra sidan måste jag inse att på den här resan som jag hade gett mig in på för att finna min syster skulle det inte finnas någon punkt där det var självklart att stanna upp och bestämma sig för att vända om.
Vem försökta jag lura? Det fanns ingen möjlighet att vända om. Inte nu. 
Jo såg rakt på mig. 
"Nej, hon var inte olycklig. Det är klart att det fanns gånger när hon var besvärligare att ha att göra med än andra men i allmänhet var hon glad. Hon var riktigt sprudlande ibland."
"Men det här är ett sorgset rum."
Jo såg sig omkring.
Hon sa: "Jag vet inte det. Jag vet inte det. Här finns...Här finns hennes målningar. Det är ett mycket kreativt rum."
Jag höll tveksamt med henne. 
"Ja. Jag ser det. Du har rätt, det är det. Du har rätt."
Jag ville se det på detta sätt även om jag inte gjorde det. Det kändes som jag hade gjort en fruktansvärd tabbe. Jag hade fällt ett omdöme om lägenheten och därmed om min syster till någon som kände henne bättre än jag. Jag hade utsatt den för mina egna värderingar och jämfört den med någon fantasiföreställning om hur Catherine levde. Hade jag inte det?

Jag tycker att Mary Loudons bok vittnar om en sådan respekt för systerns liv och vilja. Hur mycket kärlek hela familjen kände för Catherine trots att hon stängt dem ute från sitt liv. Och gripande är även den oro Mary känner inför att träffa de som faktiskt hade kontakt med Catherine på slutet, rädslan över att de ska tro att det var familjen som vände Catherine ryggen och inte tvärt om.
Boken är en stark skildring över hur det kan kännas för en familj att "mista" en familjemedlem till en sjukdom, all längtan man känner och alla "tänk om..."-resonemang man för inom sig. Författaren för även ett väldigt fint resonemang kring normalitet, frisk/sjuk och vad som egentligen är ett gott liv.

"Att hennes verklighet var en komplicerad blandning av fakta och fantasi skilde henne inte från de flesta av oss. Det som gjorde henne annorlunda var graden av förvrängning som blandningen innehöll. "

Hemlöshetssamordnaren på internet

I december förra året tillsatte regeringen en nationell samordnare mot hemlöshet; Michael Anefur. Hans uppgift är att sprida kunskap till kommunerna om hur man motverkar hemlöshet. Han har nu börjat både blogga (http://www.hemloshetifokus.se/)  och twittra (@hemloshetifokus). 

Jag hoppas att dessa båda initiativ inte rinner ut i sanden utan att man verkligen kommer att kunna följa hans arbete genom dessa sociala medier.

Boktips: Det är svårt att sjunga med kluven tunga (2003)

Under sommaren har jag läste ett antal böcker med anknytning till socialt arbete som jag ska försöka tipsa om, en efter en, här på bloggen.

Den första boken jag avverkade var Det är svårt att sjunga med kluven tunga skriven av Lars-Göran Selander. Bokens underrubrik lyder "En berättelse om att återerövra sitt liv" och är en självbiografi där Lars-Göran Selander beskriver sitt liv med psykisk sjukdom. Berättelsen tar sin början i Lars-Görans barndom, uppväxten med en hårt arbetande pappa som inte lämnade utrymme för känslor och djupare samtal, och en mamma som tidigt går bort i sjukdom. En ständigt närvarande känsla av att vara missförstådd och maktlös, i kombination med upprepade misslyckanden på olika områden i livet. Läsaren får följa Lars-Görans utveckling från barn till vuxen, från tankfull liten pojke till en man insjuknad i psykisk sjukdom, och sedan tillbaka till en man som återhämtat sig från sjukdomen och idag lever ett gott liv.
Mot slutet av boken får han av sin psykiater Per-Olof Björck diagnosen schizoid personlighetsstörning.

Författaren lyckas på ett väldigt målande sätt beskriva sin personlighet, sitt sätt att tänka och sätt att uppfatta omvärlden. Det hela framstår enligt mig som väldigt logiskt, jag förstår honom. Jag tycker till exempel att man genom boken får en väldigt bra bild av den sårbarhet han brottas med. Han när under en period i livet en fixering vid sitt utseende och är övertygad om att allt kommer att bli bra bara han på kirurgisk väg "rättar till" det. När han får kritik för sin gärning tar han det för kritik mot sin person. När han misslyckas sexuellt känner han sig värdelös. 
Jag får en bild av hur han gick genom livet "hudlös", med tankarna ständigt malande i huvudet i ett försök att på intellektuell väg förstå och kontrollera sin omgivning.

Det finns en del i boken jag (för mig själv) ifrågasätter men avseende bokens syfte; att beskriva livet och återhämtningen från psykisk sjukdom, är den riktigt riktigt bra!

Hur blir man duktig på att samtala?

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om det faktum att vi inte haft någon utbildning i samtalsmetodik under utbildningen. Nu när jag har börjat jobba som handläggare funderar jag en hel del på samtalsmetodik, då arbetet i stor utsträckning består av just samtal av olika slag.

För att bli duktig på samtalsmetodik måste man först förstå; vad är samtalsmetodik?
Inför min PF-lektion i samtalsmetodik läste jag en bra bok i ämnet. Där stod det att när man samtalar med en människa är det ofta väldigt okomplicerat att efter samtalet återberätta vad hen har sagt. Vi är duktiga på att ta till oss information under ett samtal, men inte alltid lika duktiga på att visa att vi gör det. Samtalsmetodik går i mångt och mycket ut på att förmedla en känsla till den som pratar; en känsla av att bli lyssnad på, en känsla av att bli förstådd.

Men varför är detta en sådan stor sak? Vi samtalar ju med våra vänner och bekanta hela dagarna, har gjort hela våra liv, och vi bör således vara väl tränade i denna konst.
Skillnaden är att vi i vår profession är tvingade till att ge människor negativa besked, initiera samtal i obekväma ämnen och ibland även ifrågasätta det som klienten säger. Detta är saker de flesta människor drar sig från att göra i samtal med vänner, och ännu mer i samtal med människor de inte känner. Det anses ohyfsat. Hur gör man detta på ett respektfullt sätt? På ett sätt som får klienten att fortsätta känna sig sedd och förstådd?
Det är samtalsmetodik.
Eller i alla fall en del av det.

Jag är väldigt intresserad av fotografering och under många år prenumererade jag på en fototidning. Jag minns så väl att det i ett nummer stod olika tips för att bli en bättre fotograf, och att ett tips löd något i stil med "Ta mentala bilder". Tipset gick ut på att man skulle börja tänka på fotografering hela tiden i sin vardag, även om man inte hade kameran med sig. Man skulle titta efter bra motiv, fundera över komposition och färger och hitta intressanta "foton" i sin vardag även om man inte kunde ta fotot på riktigt just då. Vissa saker man läser etsar sig fast av någon anledning, och det där fototipset är en sådan sak som etsat sig fast hos mig. Dagligen tar jag massvis med "mentala foton" på saker och ting i min omgivning.

Jag tänker att det är lite samma sak med samtalsmetodik. Att bli medveten om alla de samtal som pågår omkring oss varje dag; hur pratar folk, hur reagerar de som lyssnar? Bra exempel på samtal, dåliga exempel på samtal.
Men det allra viktigaste är att få syn på sig själv i samtalet. De flesta funderar nog efter ett samtal eller ett möte; hur gick det egentligen? Borde jag ha sagt det där, var jag tillräckligt tydlig?
Jag tror att det är väldigt nyttigt att man efter sina olika samtal reflektera över hur man själv betedde sig.
Men även att man blir medveten om sig själv under samtalets gång, "live" så att säga. Man måste bli medveten om samtalet under samtalet.
Häromdagen när jag åkte hem från jobbet fick jag en plötslig insikt. Jag satt i bilen och återupplevde ett samtal jag haft tidigare under dagen, och plötsligt slog det mig; Jag ställer ledande frågor!

Och steg ett mot förändring är ju som bekant att bli medveten om problemet.

Utbildning på CKU

 

Den här veckan har jag varit på kurs två dagar genom jobbet! Centrum för Kunskapsutveckling, CKU, anordnade en utbildning i LSS-handläggning i Stockholm (bilden är inte från den utbildningen).

Dag ett pågick från klockan 9:00 fram till 17:45 och det var en man vid namn Jonas Reinholdsson, jurist, som pratade hela dagen. Han föreläste bland annat om hur man som handläggare skall tolka lagen, hur de senaste årens domar i Högsta förvaltningsdomstolen har ändrat rättsläget samt hur barnpespektivet kommer till uttryck i lagtext och förarbeten. Jag är väldigt imponerad över att han orkade upprätthålla sin entusiasm och energi. Jag gillar visserligen juridik väldigt mycket, men en heldag kan bli ganska mastigt - även för den som redan är väldigt intresserad. Föreläsaren var dock väldigt duktig och lyckades hålla åhörarnas engagemang uppe under hela den långa dagen, och själv antecknade jag så att det värkte i handleden på kvällen.

Dag två pågick från klockan 9:00 fram till 16:20. Det var tre olika föreläsningar;

Först föreläste Hannah Rubinstein Jakobsson, leg psykolog. Hon pratade om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (med fokus på autismspektrumstörningar), och beskrev hur en utredning går till samt vad man kan förvänta sig av ett diagnosintyg. Jätteduktig föreläsare som verkligen kunde förmedla hur en person med autism kan tänka och uppfatta värden i vissa situationer.

Nästa föreläsare var Anki Olsson och Annette Harlin, biståndshandläggare på Familjeenheten Norrmalms stadsdelsförvaltning. De arbetar med biståndshandläggning för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar både enligt socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshinder (LSS). De berättade hur de arbetar med barnperspektivet i praktiken under sina utredningar. De arbetar efter en modell med tre möten per utredning; ett informationsmöte, ett möte med vårdnadshavarna och ett möte med barnet. De använder sig även av olika hjälpmedel för att samtala med barnet, så som samtalsmatta, smileyansikten med olika ansiktsuttryck, penna och papper osv. Mycket inspirerande att höra om hur det kan gå till i praktiken!


Dagens sista talare var en kvinna som suttit bredvid mig och lyssnat på föreläsningen dagen före, Petra Björne, FoU koordinator i Malmö stad. Anledningen till att jag påpekar att hon satt bredvid mig dagen innan är för att efter att hört hennes framförande känns det lite coolt att ha suttit bredvid henne. Hon var så otroligt inspirerande!
Hon pratade mycket om självbestämmande och integritet, ämnen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Man fick sig både en och två tankeställare av att lyssna på hennes föredrag. Att konsekvent inta ett brukarperspektiv i det man gör, varför är det så svårt? För oss alla. Steg ett är att bli medveten om sina egna värderingar och hur "blockerad" man faktiskt kan vara gällande vissa ämnen. Jag ska göra ett helt inlägg om hennes budskap längre fram. Det finns en hel del att förmedla i detta ämne!