Föreläsning: Utsatt barndom och social barnavård

I fredags hade vi föreläsning med Marie Sallnäs om barn i olika typer av samhällsvård (familjehem, HVB, SIS och så vidare). Hon var en jättebra föreläsare och jag lärde mig massor!

På olika sätt försöker man studera hur bra placeringarna hjälper barnen, vilket är väldigt svårt att få ett säkert svar på då det är så många olika variabler inblandade. Undersökningar visar i alla fall att barn i samhällsvård - statistiskt sett - inte klarar sig lika "bra" i livet som barn som inte behöver någon sådan typ av placering. Samhällsvården klarar alltså inte av att till hundra procent kompensera för bristerna och ge barnet det extra stöd som han eller hon behöver.

En sak som hon berättade om som var riktigt upprörande var det faktum att kommunens ansvar för ett placerat barn "upphör" den dag barnet fyller 18! Det innebär att barnet i praktiken kan bli utkastad ur sitt familjehem från en dag till en annan, för när kommunen slutar att betala för barnet slutar ju även familjehemmets åtagande. I vissa fall kan man anta att band har utvecklats mellan barn och familj och att familjen fortsätter att känna ansvar för, och ta hand om, barnet - men detta är alltså inget som regleras i någon lag och dessa barn blir i och med detta mycket sårbara. Hur många 18-åringar skulle klara av att bli utkastad hemifrån, utan någon ekonomisk hjälp eller någon hjälp över huvud taget från sina föräldrar fortsättningsvis? Inte många, och det är heller inget som vanligtvis förväntas av barn idag. Ändå "krävs" detta av barn i samhällsvård. Det är helt galet! Tydligen har man nu skrivit in i lagen att man ändå ska ta hänsyn till dessa barn, någon svävande formulering vad jag förstod... men det är fortfarande inget bindande för kommunen utan mer av en riktlinje. Ska försöka kolla upp det där mer vid tillfälle.

Kursstart: Barns rätt och barns röst - socialt arbete med barn och familj 7,5 p

I måndags tog jag mitt pick och pack och åkte 15 mil till Gävle för kursstart på distanskursen "Barns rätt och barns röst - socialt arbete med barn och familj". Kursansvarig är Hjördis Flodström Nilsson som tidigare har arbetat som socialdirektör och arbetat mycket med barnperspektivet och LVU-fall. Kursen är 7,5 poäng och består av 3 träffar i Gävle och 2 (eller 3?) telebildsföreläsningar. Den verkar så himla bra! Lärarna var jättekunniga och verkar väldigt engagerade, på eftermiddagen hade vi en föreläsning med Katrin Cidrér och hon höll en sådan inspirerande och engagerande föreläsning att publiken brast ut i en spontan applåd efteråt! Hon pratade mycket om att det finns olika sätt att förstå sociala problem; individ, samhälle, struktur, relationellt och så vidare. Och att detta varierar mycket genom tiden, just nu är det väldigt "inne" att intressera sig för faktorer hos individen, vad är det som gör att en person klarar sig bra och vad gör att en annan klarar sig mindre bra? Hon ställde många intressanta frågor som fick en att tänka efter - vad är egentligen bäst för barnen, hur mycket inflytande vill och bör individen själv få, hur mäter vi egentligen välfärd och är det ett rimligt instrument, och så vidare.
Vi fick se den ca 1 timme långa filmen "En dag i taget:ADHD/DAMP" som skildrar en familj (främst mamman) där sonen i skolåldern får diagnosen ADHD, hur livet innan diagnosen ser ut, hur livet efter ser ut (deprimerande lika), hur omgivningen reagerar på diagnosen, hur påfrestande situationen är för de inblandade, värdet av kontakt med människor i samma situation och en massa annat. Fruktansvärt bra, och en film jag verkligen rekommenderar till de flesta. Ska skriva en mer utförlig "recension" senare.

Det har varit lite knepigt att få tag på kurslitteraturen till den här kursen, den fanns inte på Norrtälje Bibliotek vilket jag är väldigt bortskämd med att den alltid gör! Måste därför låna böckerna inne på skolan, vilket jag inte har gjort ännu. Boken "Barn utan hem" verkar vara lite av en huvudbok så här i början av kursen, så den ska jag låna i morgon. Den är skriven av bland annat Gunvor Andersson, som också har skrivit en av böckerna vi har i kursen "Livslopp och utsatthet" som hör till socionomprogrammet. I morgon är det föreläsning inne på Sopis med docenten Marie Sallnäs, som har skrivit artiklar om barn i fosterhemsvård som vi ska läsa i Gävlekursen. Detta borgar för viss förvirring i mina studier fortsättningsvis, vilka böcker hör till vilken kurs och så vidare. Läser just nu tre kurser samtidigt, min almanacka är ovärderlig för att hålla reda på allt kan jag säga. Men det är SÅ roligt!


P.S. Igår fick vi veta hur det gick på Utredningsmetodik-tentan, och jag har firat hela dagen. :) Och det är så skönt att kunna kryssa för ännu en kurs som "klar". Ett steg närmare examen!

Kursstart: Livslopp och utsatthet

I måndags var det kursstart på 10-poängskursen "Livslopp och utsatthet" som fungerar som en övergripande kurs som ger alla de olika inriktningarna en chans att lära sig mer om även de andra inriktningarnas "områden". Den innehåller med andra ord lite om både integration, missbruk, barn/familj, äldre och funktionsnedsättningar.
Jag är riktigt taggad inför kursen och de första två föreläsningar vi haft hittills har varit toppen! Det är bland annat väldigt skönt att få lite nya lärare, som gästspelar från den andra inriktningarna, det känns lite som en frisk fläkt i salen när det kommer in ett nytt ansikte.
Under kursens gång ska vi bland annat läsa en skönlitterär bok, se en film, utföra en livsloppsintervju samt skriva en hemtenta.
Den skönlitterära boken fick vi själva välja utifrån en lista med olika kategorier, bland annat övergrepp, missbruk, fattigdom, psykisk sjukdom och etnicitet/integration. Jag valde att tillhöra gruppen "övergrepp" och de böcker vi hade att välja mellan var:

Pojken som kallades Det - Dave Pelzer
När ingen annan ser - Duncan Fairhurst
Puppan: aldrig mer en vanlig flicka - Kate Östman
Våld - Joyce Carol Oates
14 år till salu - Caroline Engvall
Spökflickan - Torey Hayden

Tre av böckerna har jag redan läst, "Puppan" fick jag inte tag i så det är "14 år till salu" som jag håller på med nu. Halva boken är läst, men jag har till på måndag på mig då vi i gruppen ska träffas och börja diskutera. Redovisningen av böckerna i helklass är nästa måndag, men då kommer jag att vara i Gävle då det är kursstart på distanskursen "Socialt arbete med barn och familj".
I går visades filmen "A Beautiful Mind" för klassen, som en del av måndagens kommande seminarium då vi ska analysera den filmen ur ett livsloppsperspektiv, vilket den tydligen ska vara speciellt lämplig för. Jag bestämde mig dock för att det var ganska onödigt för mig att åka in till skolan (1,5 timmar) för att sitta på en hård pinnstol och se den film jag har här hemma i hyllan, när det inte ens är lärarlett, inte någon tillhörande diskussion eller något, och sedan åka hem igen (1,5 timmar).
Jag har sett den filmen tidigare men kan inte komma på något ur den som faktiskt har med den här kursen att göra direkt, men i morgon ska jag se om den här hemma med det "seminarieformulär" vi har fått framför mig, och hoppas att det klarnar då.

Filmtips: An American Crime

För någon vecka sedan tittade jag på den verklighetsbaserade filmen An American Crime (2007) som handlar om vad som hände med den 16-åriga Sylvia Likens och hennes 15-åriga syster Jenny när deras föräldrar lät grannfrun Gertrude Baniszewski ta hand om de två döttrarna några månader, år 1965 i Indianapolis, USA.
Sylvia blev utsatt för trakasserier, misshandel och förnedring av både Gertrude och hennes 6 barn. Även utomstående grannbarn deltog i misshandeln.
Man kan läsa mer om det ökända fallet på exempelvis Wikipedia, eller Indystar.


Man kan verkligen ifrågasätta nyttan av att spela in en sådan här film. Den har fått fina recensioner och skådespelarna, med Ellen Page i rollen som Sylvia och Catherine Keener som Gertrude, gör ett strålande jobb. Men vad ger den tittaren?
Jag tyckte att filmen hade en obehaglig stämning från början till slut, även om den inte visar överdrivet detaljerat vad som sker, eller ens har med de värsta handlingar som Sylvia utsattes för... vilket jag tyckte var bra. Men den har som sagt var en väldigt obehaglig stämning, och många väldigt obehagliga scener - och jag mådde så klart dåligt efter att jag hade sett den vilket ju på ett sätt måste vara regissörens avsikt. Men räcker det med att röra upp tittarens känslor? Det är ju när allt kommer omkring inte speciellt svårt... Men sedan då?

Filmen An American Crime tycker jag på ett bra, inte övertydligt sätt, så smått försöker utforska karaktärerna och ta reda på de bakomliggande orsakerna till deras avskyvärda handlingar. Det finns nästan en... jag skulle inte vilja kalla det förståelse, men en vilja att gestalta karaktärerna på ett nyanserat sätt, till skillnad från exempelvis i den nyare filmen Precious (2009) där många av karaktärerna gestaltas nästan som parodier eller karikatyrer av sig själva.
Och det skulle vara lätt att avfärda de människor som begår den här typen av handlingar som rätt och slätt onda, men samtidigt måste man tvinga sig att se den utsatthet som de ofta lever i och de samhällsprocesser som gör övergreppen möjliga. Alla människor och alla händelser sker i ett sammanhang.

Barnfattigdomsrapporten 2011

Den 1 december 2010 skrev jag i bloggen om fattigdom bland Sveriges barnfamiljer (läs: "Fattidom i juletid"), och om hur olika människor definierar fattigdom på olika sätt. Det finns många som hävdar att det inte existerar fattiga barn i Sverige i dag, något som jag själv anser är en helt absurd sak att hävda. Nåväl, nu är saken på tapeten igen då Rädda Barnen den 1 februari släppte sin rapport om barnfattigdomen i Sverige under år 2007 och 2008.

Rädda Barnen har mätt barnfattigdomen sedan år 1991; siffrorna nådde en top på 22,3 % (!) år 1997 för att sedan sjunka och nå en bottennotering år 2007 på 10,9 %. År 2008, den senaste mätningen, steg dock siffrorna igen, till 11,5 %. Nu är ju inte det en alarmerande ökning, och det är svårt att dra några slutsatser om hur trenden går innan man har sett siffrorna från år 2009 och 2010, men jag tycker att även bottennoteringen på 10,9 % är jättehög! Enligt Rädda Barnens rapport motsvarar den senaste mätningens 11,5 % inte mindre än 220.000 st barn!

Diagram från Rädda Barnens rapport

Rädda Barnen använder sig av två olika definitioner av barnfattigdom i sina mätningar; dels familjer som sökt och bedömts berättigade till försörjningsstöd ("socialbidrag"), och dels ett av SCB utvecklat mätsystem som heter "låg inkomststandard" som utgår ifrån en beräkning av familjens disponibla inkomst i jämförelse med en för hela landet gemensam norm för levnadskostnader för olika familjesammansättningar. Alla barn som räknas till någon av kategorierna (eller båda) kommer med i statistiken över barnfattigdomen.

De barn som är överrepresenterade i statistiken är barn till ensamstående föräldrar och/eller med utländsk bakgrund.
Man har sett samband mellan fattigdom och hälsa, utbildningsresultat och mobbing, vilket gör det här till ett ytterst viktigt problem att ta itu med - då det således kan få efterverkningar på de här barnens liv även efter att de blivit vuxna.

Rädda Barnen hävdar i sitt pressmeddelande i samband med rapportens publicering att Sverige bryter mot Barnkonventionens 4:e artikel när landet inte aktivt arbetar för att motverka barnfattigdomen och se till så att alla barn får drägliga levnadsvillkor. Barnkonventionens 4:e artikel lyder

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

Om man nu ska ta de konventioner man skriver under på allvar kan man knappast förneka att Sverige bryter mot detta!? "/.../ till det yttersta av sina tillgängliga resurser" tror jag knappast att någon kan påstå att Sverige kämpar för att få bort Barnfattigdomen i Sverige.
Därför kan det vara lite underhållande att kolla in Sveriges Barn- och äldreminister Maria Larssons (Kd) twittrande i ämnet:


Först skriver hon att Rädda Barnen är oseriösa(!) som säger att Sverige bryter mot Barnkonventionen. Och sedan; är det inte så fruktansvärt typiskt av politiker att så fort någonting kritiseras, eller ett problem påtalas, så ska det alltid vridas om till något positivt!? Man ska se det positiva i alla lägen, och vara nöjd i alla lägen, genom att jämföra antingen med andra länder som har det värre, eller tidigare mätningar som varit värre.
Själv blev jag som sagt var lite smått chockerad av de höga siffrorna även för år 2007, men som ansvarig Barnminister säger hon inte ens att 11,5 % är för mycket! Istället tycks hon ganska nöjd och tillfreds.

Vart är ambitionerna, visionerna och passionen?

Ja, jag tycker att det är jättebra att barnfattigdomen är hälften i den senaste mätningen än vad den var 1996, super. Men är det bra så, ska vi bara nöja oss? Jag vill ha en Barnminister som tar strid, som skriver arga och upprörda debattartiklar när rapporter visar att vi ens har 5 % barnfattigdom i Sverige på 2000-talet. Det är vad jag vill ha.

Även på DNs ledarsida (2011-02-02) raljerade Hanne Kjöller över Rädda Barnens rapport, och jämför 2008 års siffror med tidigare års (högre) siffror, som för att lugna alla som bekymrar sig över barnfattigdomen. Men nej, "den har varit högre" är inte ett argument som får mig att känna mig nöjd, och varför skulle någon nöja sig med det? Varje siffra i statistiken har ett människoliv bakom sig, glöm aldrig det, och för dem spelar det knappast någon roll hur det sett ut tidigare år. Statistik över tid är ett användbart hjälpmedel för att undersöka åt vilket håll det rör sig, men inte för att rättfärdiga att man ska sluta kämpa för något!

Sedan ifrågasätter hon även termen "fattigdom" eftersom det i Sverige inte direkt handlar om problem med att skaffa mat. Vart kommer den här rädslan för ordet "fattigdom" ifrån? Det verkar vara så många som värjer sig från ordet, som har synpunkter på just terminologin snarare än problemet och dess eventuella åtgärder. Nationalencyklopedin, som man i de flesta fall vänder sig till i fråga att definiera ord, säger:

fattigdom, levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser, men även immateriella tillgångar som läskunnighet, sociala relationer, boende m.m. har betydelse. Se även social exklusion.

"Levnadsstandard som är oacceptabelt låg" alltså. Varför skulle det handla om just mat? Varifrån kommer den idén; det skulle jag bra gärna vilja veta då den verkar vara ganska spridd inom vissa kretsar. Vissa kretsar som alltså inte ens anser att det finns fattiga barn i Sverige idag.






Rädda Barnen: "Sverige bryter mot Barnkonventionen" (2011-02-01)
DN: "Barnfattigdom:Alltför starka ord döljer verkligt problem" (2011-02-02)


Barnfattigdomen i Sverige 2010 (rapport från Rädda Barnen 2011-02-01)


UR Play: Seminarium "Barnfattigdomens många ansikten" : 7 olika videoklipp med seminarier och debatt arrangerat av CSA (2010-12-16)

Filmtips: Dear Zachary

I går kväll tittade jag på dokumentärfilmen Dear Zachary som fram till tisdag kväll ligger på Svtplay. Den officiella beskrivningen av filmen lyder:

Amerikansk dokumentär från 2010. En kärleksfull hälsning från en mördad far till en ofödd son slutar som en gastkramande thriller. En av förra årets mest omtalade filmer.

Dagen innan hade jag börjat titta på den men tröttnade efter ca 20 minuter och stängde av, av en slump såg jag senare en diskussion om den på internet och alla som sett den var helt tagna, så jag bestämde mig för att se klart den ändå. Och ja, jag var också helt tagen av den efteråt. Underbar, hemsk och hjärtslitande film!

Dr Andrew Bagby

Den skildrar släkt och vänner till en man, Dr. Andrew Bagby, som nyligen blivit mördad. Filmaren Kurt Kuenne var själv nära vän med mannen och börjar intervjua Andrews vänner som ett sätt för Andrews ofödde son att lära känna sin far. Filmen spelas in samtidigt som förhandlingar pågår i rätten mot Andrews mördare, vilket resulterar i att filmen får några oväntade och obehagliga vändningar som vare sig de medverkande eller filmmakaren själv kunnat förutsäga. Det låter kanske inte så fängslande, men det var den!

Underbart söta lilla Zachary

Filmen innehåller trots allt så mycket kärlek och starka människor att jag bara satt och gapade. Och grät. Det gör jag inte ofta när jag ser på film, men nu får jag tårar i ögonen bara av att se på trailern av filmen Dear Zachary. Se den!







Filmen Dear Zachary's officiella hemsida
Dear Zachary på IMDB


Dear Zachary på Dox, Svtplay (fram till 2011-02-15)



Bagby, Dave (2007), Dance with the Devil: A Memoir of Murder and Loss, Key Porter Books

BRIS-rapporten 2011

Jag sitter och tentapluggar inför morgondagens salstenta i Utredningsmetodik, men vill tipsa dem som är intresserade att årets BRIS-rapport har kommit ut idag. Varje år redovisar BRIS de kontakter de haft under året, och rapporten går att läsa på hemsidan.

De skriver att de haft 23.728 stycken kontakter med barn över telefon under året, det blir i snitt 65 samtal om dagen! Lägg till de kontakter de haft över mail och chatt så blir det över 52.000 stycken kontakter under 2010, dvs ca 143 stycken om dagen.
Jag blir så imponerad över att den här organisationen finns, och behovet är uppenbarligen enormt.







BRIS hemsida
BRIS-rapporten 2011:s sida

Ladda ner BRIS-rapporten direkt


Intervju med BRIS generalsektreterare ang. rapporten (2011-02-09)

Rullstolstaxi i Stockholm

Lillkillen sover och jag har nackspärr, vilket ger mig ett ypperligt tillfälle att läsa på lite om färdtjänsten i Stockholm. Sedan 1 oktober 2008 har det i Stockholm funnits något som kallas för "rullstolstaxi" som utförs i ett samarbete mellan Landstinget och vissa taxibolag i Stockholm. Rullstolstaxi skiljer sig från den vanliga färdtjänsten och dess klumpiga bussar genom att man inte behöver förboka flera dagar innan (det räcker med en timmes framförhållning, och ringer man direkt till taxibolaget behövs inte ens det) och att man färdas i en vanlig, större, rullstolsanpassad taxibil.
Kunden åker hela vägen sittandes i rullstolen, och har möjlighet att ta med sig olika handikapphjälpmedel. Beställningen sker genom ett par av de verksamma taxiföretagen i Stockholmsområdet, de som har stiftat avtal med Landstinget om denna service. Målet är att så många som möjligt av taxibolagens bilar ska vara anpassade för transport även av rullstolsburna människor.

En äldre modell av färdtjänstbuss

Samtrans utför skol- och handikapptransporter och är med i rullstolstaxiavtalet

Så här ser många vanliga rullstolstaxibilar ut

I Storbritannien är det sedan 2004 lag på att alla taxibilar som rullar på landets gator ska ha möjlighet att transportera en rullstolsburen människa, något som kan tyckas som en självklarhet men som det inte finns några planer på att införa i Sverige. Varför inte det? Ska Sverige verkligen ligga mer än 7 år efter på området tillgänglighet?

När jag läser runt på nätet hittar jag enbart positiva upplevelser av tjänsten rullstolstaxi - men om det här har funnits sedan slutet av 2008, hur kommer det sig att de flesta jag pratat med under 2010 fortfarande berättar om långa väntetider, långa omvägar och krav på mycket god framförhållning? Det måste undersökas!





Färdtjänsten i Stockholms sida om rullstolstaxi

Angående betygssystemet

Idag fick vi äntligen tillbaka hemtentorna från förra kursen; Fältstudier 8 p. Eller ja, äntligen och äntligen, det har bara tagit strax över två veckor vilket är det näst snabbaste jag varit med om på Socialhögskolan (lärarna har tre veckor på sig och de brukar inte lämna tillbaka något en dag tidigare, ofta någon dag senare faktiskt).
Så sent som förra veckan sade jag till en klasskompis att jag faktiskt var ganska orolig för den här hemtentan, då jag inte känner att jag lade ner så mycket tid på den, och jag var lite osäker på vad läraren var ute efter och så vidare. Jag betvivlade till och med om jag skulle bli godkänd, jag trodde absolut att jag max skulle få ett D. Betygssystemets godtycklighet blir så mycket tydligare då mitt resultat visade på ett A.

Nu vill jag inte ge sken av att vilja trasha den lärare som har gett mig ett sådant fint betyg, jag är jätteglad (vi ska fira med min favoriträtt tacos ikväll). Men jag tycker att hela idén med att ha betyg på den här nivån är galen. Dessutom är lärarna på Universiteten såklart ovana att sätta betyg (Bolognaprocessen var inte så länge sedan), och då jag bor tillsammans med en gymnasielärare och med egna ögon har bevittnat våndorna kring detta tycker jag inte att det hör hemma på Universitetet.

Antingen kan studenten det som behövs, eller så kan den inte det. Man bör inte gradera det enligt "den här studenten kan det väldigt bra, den här medelbra och den här studenten ganska dåligt, men alla får ta examen".

Dessutom spelar det mindre roll för ens framtida yrkesutövning hur väl man kan formulera sig på det sätt som lärarna tycker är önskvärt i det strikt akademiska sammanhanget, och det är ju DET som betygssätts - inte individens empatiska förmåga, stresstålighet och så vidare. Kort och gott, det blir en totalt onödig stress för studenterna med betygen (för det är väldigt många som lägger stor vikt vid dem).

Dessutom är betygsättningspraxis väldigt olika vid olika universitet och högskolor; jag var på en tjejmiddag för några månader sedan och betygen på universitetet kom upp. Flera av tjejerna runt bordet påstod att på deras respektive skolor "får alla A eller B ändå", medan på Socialhögskolan där jag läser firar folk om de får A eller B, och C anses räknas till det gamla betyget "Väl godkänt" sa en lärare till oss under den allra första kursen vi läste på Sopis.

Efter att jag efter allt detta även har förhört mig om betygens betydelse vid anställningssituationen, hos en bekant som arbetar som rektor, och fått veta att ingen som anställer bryr sig ett skvatt om betygen i de enskilda kurserna (de är bara intresserade av att man har en examen i det som efterfrågas) känns det ju mer okej att betygen skiljer sig så mycket åt mellan olika skolor.

En positiv sak med betygen är att man får någon typ av respons på det man lämnar in. På högstadiet kommer jag ihåg att i Svenskan fick man ofta mycket kommentarer, läraren var in och strök under i texten, skrev i marginalen och kom med både frågande och uppmuntrande tillrop här och där. Det var så roligt att få tillbaka sitt arbete då, man visste ju att läraren läst det ordentligt och att det gjort någon typ av intryck.
När man sitter hemma med sin hemtenta och filar på sina formuleringar känns det på ett sätt som bortkastat arbete när man aldrig får någon kommentar på det. Många av lärarna på Sopis betygsätter ju det man lämnar in, men skriver inte så mycket om vad de anser om det man lämnat in. I enstaka fall har de kunnat styka under någon mening och kommenterat i marginalen, men det är undantag.
För att man själv ska lära sig något gäller det ju också att de skriver vad som var mindre bra, vad som saknades för ett högre betyg och så vidare. Men det har det i princip aldrig hänt att de har gjort.

Planering inför vårterminen

Idag har jag en ganska lat söndag, och jag har passat på att se över vårens akademiska åtaganden; det vill säga de kurser jag planerar att läsa.
Jag har de ordinarie socionomstudierna, plus Familje- och föräldraskapspsykologin som fortsätter under vårterminen med de 15 p som återstår (först personlighetspsykologi 7,5 p och sedan familje- och föräldraskapspsykologi 7,5 p). Utöver det har jag dumt nog även sökt 7,5 p Socialpedagogik och 7,5 p Barns rätt och barns röst - om socialt arbete med barn och familj.
Några av kurserna går på halvfart, och några på heltid, med resultatet att under ca 5 veckor kommer jag att läsa alla kurser på en gång, med en studietakt på 300 %. Jag meddelade ganska bedrövat detta till min sambo, underförstått att jag måste avstå från någon av kurserna, men han sade bara väldigt klämkäckt att "med planering så klarar vi det" och det är den meningen jag nu mässar i mitt huvud. Till råga på allt så arbetar min sambo 50 % under vårterminen, samtidigt som vi vägrar att lämna lillkillen (1 år och 5 månader gammal) på dagis så vi måste pussla med sambons arbetstider och mina skoltider.
Egentligen borde jag kanske få magsår av att tänka på den vårtermin som ligger framför oss, men jag känner mig istället väldigt sporrad och motiverad. Det ska bli riktigt roligt att läsa allt det här, och jag hoppas att min sambo har rätt i att vi klarar det om vi planerar väl.