På Svt Play kan man nu se en dokumentär i två delar om ett rättsfall från 2006 i Nevada, USA. Gladys Perez och hennes pojkvän Anthony Colon stod åtalade för att ha mördat Gladys 3,5-åriga dotter Crystal och sedan dumpat henne i en container.
Det framgick ganska otvetydligt att det var pojkvänen Anthony som slagit ihjäl den lilla flickan, paret hade ytterligare tre barn (Gladys ett, Anthony två) som var närvarande vid dödsmisshandeln och Gladys var vid tillfället även gravid med deras första gemensamma dotter, en liten tjej som föddes under tiden hon sedan satt i häktet.
När jag hör om sådana här fall känner jag att jag behöver förstå hur det kunde hända! Jag behöver ett svar på frågan "Varför?". Tyvärr är det ju aldrig någon som kan ge ett klart svar på det, om man kunde det skulle man ju aldrig behöva uppleva ett till sådant fall...
Den här dokumentären är inte direkt en djupdykning i de inblandade människornas psyken, faktiskt så får man inte se speciellt mycket av deras egna yttranden och tankar om det som hänt. Men den visar en intressant aspekt av att arbeta med utsatta barn och kvinnor - de är inte alltid villiga att ta emot den hjälp som erbjuds.
I de Hollywood-filmer vi alla matas med från tidig barndom framställs det i princip alltid som att kvinnan är villig att lämna den förtryckande mannen bara hon får en möjlighet. Tänk Julia Roberts rollkaraktär i filmen "Sova med fienden". Hon är företagsam, driftig och modig. Hon planerar, väntar och tar chansen att fly när den presenterar sig. Det som i filmen inledningsvis håller henne fången är rent fysiskt våld, men hennes personlighet och psyke har han inte lyckats få något grepp om. Innerst inne är hon en vanlig rationell människa.
Som socialarbetare kan man kanske också ha den inställningen att de man ska hjälpa ska vara tacksamma och kanske till och med ödmjuka. Att försöka hjälpa en kvinna som blivit misshandlad av sin man under flera år kan vara ett uppdrag fyllt av motstånd, men man kanske inte räknar med motstånd från kvinnan själv? Man kanske inte räknar med att efter att man efter flera månaders arbete, efter att äntligen ha lyckats ordna med ett skyddat boende och besöksförbud, få höra att kvinnan går tillbaka till mannen?
Nu vet jag inte hur vanligt det är, jag har inga siffror på det, men just själva principen att den misshandlade kvinnan fortfarande kan älska sin man... det kan nog vara lite svårt för utomstående att ta in.
Katarina Wennstam skriver i den mycket läsvärda boken "Flickan och Skulden" om fenomenet med att flickor som blivit våldtagna faktiskt kan fortsätta vara kära i sin våldtäktsman efteråt. Detta försvårar självklart situationen vid en eventuell rättegång, tyvärr ligger det ofta flickan i fatet då en del då betraktar det som osannolikt att en våldtäkt faktiskt har skett.
För att återkoppla till dokumentären kan jag för de som inte orkar titta på de två delarna berätta att flickans mamma, Gladys, direkt efter händelsen visar att hennes största bekymmer rör vad som kommer hända med hennes pojkvän, hennes dotters mördare. Hon visar inte mycket sorg över att dottern är död. Hon oroar sig mycket över om pojkvännen kommer att dömas till dödsstraff, huruvida hennes ofödda dotter ska få hans efternamn (och därmed registreras som hans dotter), och till och med om de ska gifta sig med varandra. Hon skriver hundratals kärleksfulla och erotiska brev till honom i häktet. Det framkommer att han misshandlat henne grovt på regelbunden basis. Ändå är hon som besatt av honom. Hennes advokater försöker desperat få henne att tänka om, att bry sig om barnens och sitt eget bästa, men det är lönlöst. Istället uppger hon att hon "saknar" att bli misshandlad av honom(!).
Mycket mycket frustrerande att betrakta!
