Dokumentärtips

På Svt Play kan man nu se en dokumentär i två delar om ett rättsfall från 2006 i Nevada, USA. Gladys Perez och hennes pojkvän Anthony Colon stod åtalade för att ha mördat Gladys 3,5-åriga dotter Crystal och sedan dumpat henne i en container.
Det framgick ganska otvetydligt att det var pojkvänen Anthony som slagit ihjäl den lilla flickan, paret hade ytterligare tre barn (Gladys ett, Anthony två) som var närvarande vid dödsmisshandeln och Gladys var vid tillfället även gravid med deras första gemensamma dotter, en liten tjej som föddes under tiden hon sedan satt i häktet.

När jag hör om sådana här fall känner jag att jag behöver förstå hur det kunde hända! Jag behöver ett svar på frågan "Varför?". Tyvärr är det ju aldrig någon som kan ge ett klart svar på det, om man kunde det skulle man ju aldrig behöva uppleva ett till sådant fall...

Den här dokumentären är inte direkt en djupdykning i de inblandade människornas psyken, faktiskt så får man inte se speciellt mycket av deras egna yttranden och tankar om det som hänt. Men den visar en intressant aspekt av att arbeta med utsatta barn och kvinnor - de är inte alltid villiga att ta emot den hjälp som erbjuds.

I de Hollywood-filmer vi alla matas med från tidig barndom framställs det i princip alltid som att kvinnan är villig att lämna den förtryckande mannen bara hon får en möjlighet. Tänk Julia Roberts rollkaraktär i filmen "Sova med fienden". Hon är företagsam, driftig och modig. Hon planerar, väntar och tar chansen att fly när den presenterar sig. Det som i filmen inledningsvis håller henne fången är rent fysiskt våld, men hennes personlighet och psyke har han inte lyckats få något grepp om. Innerst inne är hon en vanlig rationell människa.

Som socialarbetare kan man kanske också ha den inställningen att de man ska hjälpa ska vara tacksamma och kanske till och med ödmjuka. Att försöka hjälpa en kvinna som blivit misshandlad av sin man under flera år kan vara ett uppdrag fyllt av motstånd, men man kanske inte räknar med motstånd från kvinnan själv? Man kanske inte räknar med att efter att man efter flera månaders arbete, efter att äntligen ha lyckats ordna med ett skyddat boende och besöksförbud, få höra att kvinnan går tillbaka till mannen?
Nu vet jag inte hur vanligt det är, jag har inga siffror på det, men just själva principen att den misshandlade kvinnan fortfarande kan älska sin man... det kan nog vara lite svårt för utomstående att ta in.
Katarina Wennstam skriver i den mycket läsvärda boken "Flickan och Skulden" om fenomenet med att flickor som blivit våldtagna faktiskt kan fortsätta vara kära i sin våldtäktsman efteråt. Detta försvårar självklart situationen vid en eventuell rättegång, tyvärr ligger det ofta flickan i fatet då en del då betraktar det som osannolikt att en våldtäkt faktiskt har skett.

För att återkoppla till dokumentären kan jag för de som inte orkar titta på de två delarna berätta att flickans mamma, Gladys, direkt efter händelsen visar att hennes största bekymmer rör vad som kommer hända med hennes pojkvän, hennes dotters mördare. Hon visar inte mycket sorg över att dottern är död. Hon oroar sig mycket över om pojkvännen kommer att dömas till dödsstraff, huruvida hennes ofödda dotter ska få hans efternamn (och därmed registreras som hans dotter), och till och med om de ska gifta sig med varandra. Hon skriver hundratals kärleksfulla och erotiska brev till honom i häktet. Det framkommer att han misshandlat henne grovt på regelbunden basis. Ändå är hon som besatt av honom. Hennes advokater försöker desperat få henne att tänka om, att bry sig om barnens och sitt eget bästa, men det är lönlöst. Istället uppger hon att hon "saknar" att bli misshandlad av honom(!).

Mycket mycket frustrerande att betrakta!

Hemtjänst i sommarstugan

Så här i sommartider har frågan om hemtjänst i sommarstugan dykt upp i media. Tidigare har det varit så att man har rätt till hemtjänst i den kommun man vistas i, dvs även i sin sommarstuga, och det har då varit så att det är vistelsekommunen som får betala för den kostnad som hemtjänsten innebär. Många "sommarkommuner" blir då väldigt hårt belastade under sommarhalvåret när folk åker ut till sina sommarstugor. Bara i Norrtälje kommun har de 65 sådana ärenden och det innebär en kostnad på cirka 1 miljon kronor extra under ett år, vilket blir väldigt tungt för kommunen. Många kommuner har länge protesterat mot det här systemet, men ingen lagändring har ännu genomförts.

Nu har frågan aktualiserats igen genom att Borgholm har infört ett tak på fyra veckors hemtjänst för sommargästerna, en tidsrymd som anses som "skälig levnadsnivå" så som socialtjänstlagen föreskriver. En 75-årig kvinna från Nacka överklagade Borgholms beslut i förvaltningsrätten men kommunen fick rätt. Nu har flera kommuner följt efter, exempelvis Värmdö, och andra utreder möjligheterna att införa ett tak för beviljad "sommarhemtjänst".

Det blir väldigt märkligt när kommuner på det här viset kan reglera hur mycket tid en människa har rätt att vistas i sin egen sommarstuga. Ett sådant här beslut påverkar ju inte enbart den individ som har fått hemtjänsten beviljad, utan även eventuella anhörigvårdare blir ju hindrade från att få den välbehövda semester och miljöombyte som krävs för att orka med ännu ett år...

Nu har Regeringen, med folkhälsominister Maria Larsson (KD) i spetsen, lagt fram ett förslag som innebär att det istället blir hemkommunen som står för kostnaden för hemtjänsten under vistelse i sommarstuga. Förhoppningsvis blir detta alltså den sista sommaren som människor i behov av hemtjänst blir förhindrade av njuta av sommaren i sina sommarstugor precis som alla andra har rätt att göra!

Kurslitteratur införskaffad

Jag har nu tagit tag i kursen Spädbarnspykologi som jag tänker läsa på distans under sommaren. Steg ett är att införskaffa kurslitteraturen och som tur var fanns 3 av 3 böcker till det första momentet (av tre!) här på biblioteket i stan. Det är först boken "Graviditetens möjligheter" skriven av Margareta Brodén, en jätteintressant bok som handlar om föräldrars (främst mödrars) relation till sitt barn både under graviditeten och efter att barnet har fötts, anknytning och problem som kan uppstå i anknytningen. Den läste jag redan förra våren, men jag måste (och vill) läsa om den nu för att friska upp minnet.
Sedan är det en bok skriven av utvecklings-psykolog-gurun Daniel N. Stern som har den smått pinsamma titeln "En mor blir till" och slutligen en bok av författaren D.W. Winnicott, som heter "Spädbarn och deras mödrar" där jag inte vet något om vare sig författaren eller boken för den har jag inte hämtat ut på biblioteket ännu.
Jag passade även på att låna Daniel Sterns bok "Ett litet barns dagbok" som min utvecklingspsykologilärare tipsade om förut när vi läste psykologikursen på socionomutbildningen första året, första terminen. Den ska bli intressant att läsa och jag tror att den passar bra att läsa när man själv har en liten spädis hemma. Återkommer senare med mer ingående kommentarer till böckerna.

Kaliber granskar statens ungdomshem del 1

Den 16 maj blev det i olika medier uppmärksammat att ungdomar som omhändertagits enligt LVU och tvångsvårdas på statens ungdomshem förvägras daglig utevistelse. Jag skummade igenom en av artiklarna men har inte förkovrat mig i ytterligare i ämnet förens idag då jag själv lyssnade på radioprogrammet Kalibers reportage.
Jag blev självklart upprörd när jag läste artikeln i tidningen, men det är samtidigt väldigt svårt för en människa (jag själv), som ej varit med om något liknande, att föreställa sig hur det kan vara att inte ha möjlighet att gå ut om man själv vill det. Genom att lyssna på radioreportaget kunde jag få en större insikt i hur de här ungdomarna upplever sin fruktansvärda situation, och hur den påverkar dem. För det är verkligen en fruktansvärd situation.
En viktig detalj i radioprogrammet Kalibers reportage är när de besöker en av Sveriges säkraste anstalter Hall. Där finns mycket grova brottslingar så som mördare och rånare. Reportern träffar och pratar med Halls kriminalvårdschef som berättar om de rutiner för utevistelse de har där, och det är väldigt intressant att höra hur hon beskriver att alla interner på Hall har rätt till en timmes utevistelse varje dag. Hon säger att något annat vore omänskligt, till och med de interner som är isolerade får en egen liten utegård att röra sig på under en timme under dagen.

Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag funderar över hur det går till på Statens ungdomshem - egentligen? Vem var det som kom på idén att man skulle klassa utevistelser som ett privilegium som ungdomarna måste förtjäna samtidigt som fångar på landets fängelser har utevistelser som lagstadgad rättighet? Vad har den personen för utbildning och perspektiv - för vems skull togs det beslutet? Vad är nästa steg- ransonera maten också, ta bort madrassen ur sängen, förbjuda barnen att duscha? Människan är ju ändå sist och slutligen en biologisk varelse, och hon behöver solljus och frisk luft för att må bra! Och är det ändå inte att barnen och ungdomarna ska må bra som är målet för en placering på ett ungdomshem? Att tvångsvårdas på en institution måste vara en fruktansvärt invasiv upplevelse, en viktig del av ungdomshemmets uppgift borde väl rimligtvis vara att försöka mildra den eventuellt traumatiska upplevelse som själva omhändertagandet och efterföljande tvång kan innebära. Som de säger i reportaget, målet måste ju vara att man ska komma bättre ut än vad man var när man kom in.

Statens institutionsstyrelse, SiS, säger i ett pressmeddelande den 12 maj i år på sin hemsida att de betraktar utevistelse som betydande för ungdomens fysiska och psykiska hälsa, och det står också att alla ungdomar ska ha rätt till utevistelse.

Lyssna på och läs om Kalibers reportage här.

Det hatade yrket...

SKTFs tidning skrev häromdagen om att höstens ansökningar till Socionomprogrammet har minskat kraftigt jämfört med förra höstens ansökningsantal. Hela 19 % mindre ansökningar! Detta samtidigt som antalet sökande till universitet och högskolor generellt sett ökar.

Men varför är det så sjunkande ansökningssiffror till just socionomprogrammet då? Själv har jag istället tidigare ställt mig frågan varför det har varit så fruktansvärt många sökande till socionomprogrammet. Att vara socialsekreterare är ju det som de flesta - i alla fall min närhet - förknippar med socionomutbildningen, och det måste ju vara ett av de mest hatade yrkena? I alla fall efter parkeringsvakt. Vem har någonsin haft något gott att säga om en socialsekreterare? De människor i ens närhet som haft personlig kontakt med en socialsekreterare vill oftast inte berätta om det då det känns pinsamt, de som ändå pratar om det säger bara negativa saker, och i medierna uppmärksammas yrkesgruppen enbart för misstag som begåtts.

Min teori är följande: om exempelvis poliser inte arbetade ute på gatorna där alla kunde se dem skulle det säkert vara samma sak för den yrkesgruppen. De flesta människor som haft någon typ av personlig kontakt med polisen har mest negativa saker att säga. Det kan vara ungdomsfyllor som resulterat i otrevliga meningsutbyten med poliser, inbrott som anmälts men där utredningen rinner ut i sanden osv. De personliga erfarenheterna är nog för det mesta negativa, och så blir det ofta om man möter människor i svåra och jobbiga situationer. Men poliserna skymtar även förbi när man visar bilder på tv-nyheterna från demonstrationer som gått fel, bilolyckor, bankrån eller bränder. Man ser väldigt tydligt allt det viktiga och bra arbetet som poliserna uträttar ute i samhället. Det sker helt öppet och alla tar del av och drar nytta av det.

För socialsekreteraren är det lite annorlunda. Mycket av socialtjänstens arbete sker i det fördolda, något som människor vet men samtidigt inte förstår! Jag har tidigare nämnt att min sambo arbetar som lärare och genom honom har jag fått uppfattningen att lärare och personal på skolan inte vet att socialtjänsten inte får rapportera tillbaka till skolan hur det går med en soc-anmälan som skolan har lämnat in. Lärarna går istället och säger till varandra att "Jaha, vi tog det svåra beslutet att göra en soc-anmälan men vad hände? Vi har inte hört något, socialtjänsten gör ju inget! Allt var i onödan." och så blir de mindre benägna att göra en anmälan nästa gång.
På forumet http://www.familjeliv.se ser jag även väldigt ofta inlägg i diskussionstrådar av typen "jag gjorde en socanmälan en gång men inget hände, socialtjänsten suger", och häromdagen såg jag till och med en tråd där en tjej skrev och berättade om något hemskt hon sett hennes granne göra, läsarna sporrade henne att göra en socanmälan, hon skrev att hon hade gjort en anmälan och då skrev folk på fullaste allvar i tråden att "håll oss uppdaterade med hur det går/vad som händer".



Människor verkar alltså enligt min uppfattning ha väldigt dålig koll på hur socialtjänsten arbetar. Socialtjänsten får absolut inte meddela anmälaren något om hur utredningen fortskrider och vilka insatser som eventuellt kan bli aktuella. Socialtjänsten får inhämta de upplysningar som anses nödvändiga från exempelvis skola och dagis, men de måste inte ha någon kontakt med dem ö.h.t. bara för att en anmälan kommit in. Det är alltså inte säkert att skolan kontaktas igen efter att de har gjort en anmälan till socialtjänsten.

Nu är ju inte jag yrkesverksam ännu, men jag kan tänka mig att den enda åtgärd som grannar och mer utomstående anmälare skulle kunna se att socialtjänsten faktiskt vidtar, det är ett omhändertagande enligt LVU. Om föräldern helt plötsligt börjar gå runt utan barnet, då kanske man kan se att socialtjänsten har gjort något. Men all annan typ av stöd som de kan erbjuda syns ju inte för utomstående.

Med den här typen av (miss)uppfattningar/förväntningar som cirkulerar är det inte konstigt att folk misstror socialtjänsten och även drar sig för att anmäla missförhållanden som de observerar. Det känns som att det är speciellt viktigt att människor verksamma inom skola och förskola får mer information om hur det fungerar vid en socanmälan, för det är tyvärr ett svårt och jobbigt steg för många att ta och då behöver man bra information om "vad som händer sedan"...

Hur inriktat är mitt program egentligen?

Jag har ansökt om - och fått beviljat - mitt studieåterupptagande inför hösten, så nu är det klart att jag fortsätter läsa på socionomprogrammet nästa termin. I och med det har jag återigen börjat fundera över den inriktning jag läser, Äldre och funktionshindrade. Den information vi studenter fick av studievägledaren när vi startade programmet var att inriktningen inte var så betydande, vi blir fortfarande socionomer och kan söka alla jobb där en socionom efterfrågas. Men nu tittade jag lite på de kurser vi kommer läsa alla terminer framöver, och det är knappast någon kurs som är "allmän", de flesta vi läser är specifika just för socialt arbete med äldre och funktionshindrade. Jag skulle inte ha något emot att arbeta som exempelvis LSS-handläggare eller enhetschef, men det är inte det jag i dagsläget brinner för. Jag längtar efter familjeutredningstjänster...
Den allmäna inriktningen läser lite småkurser i dels äldrevård, men också barn, familj, missbruk, integration osv. Vi på våran inriktning får ju inget av det där! Det gör mig lite halvt stressad, och jag blev fast besluten att verkligen läsa klart distanskursen i "Spädbarnspsykologi" som ges på distans på Linnéuniversitetet. Jag registrerade mig på kursen VT09 men var tvungen att hoppa av då min sambo låg på sjukhus en längre period och jag var själv med mina ordinarie studier, våran 2-åriga dotter samt att jag var gravid och väldigt trött. Jag har sedan dess varit i mailkontakt med läraren som har gett klartecken till att jag läser klart kursen självständigt, och igår bestämde jag mig för att ta tag i det under sommaren. Om jag ska kunna söka anställningar inom familjeenheten känns det som att jag själv måste bredda min utbildning lite, så att jag inte enbart har "socialt arbete med äldre" att visa upp...
I morgon ska jag även ringa studievägledaren på universitetet och höra mig för lite mer.

Skolkuratorernas arbetsbelastning

Akademikerförbundet SSR har nyligen genomfört en undersökning bland landets skolkuratorer och fått fram ganska dystra resultat om deras arbetsbelastning. 552 stycken kuratorer svarade på undersökningen och av svaren kan man se att

• 8 av 10 upplever en ökad arbetsbörda
• 6 av 10 anser att arbetsbelastningen ökat på grund av sociala medier
• 7 av 10 hinner inte med hälsofrämjande arbete

Förutom ökat elevantal säger kuratorerna att eleverna mår sämre, och att även de lägre årskurserna söker stöd i större utsträckning än tidigare. Som en konsekvens av detta uppger många att de väljer bort exempelvis mobbningsförebyggande arbete.

Många i min närhet arbetar som lärare - min syster, min sambo samt min svärmor. Dessutom är min systers man utbildad lärare, än dock inte yrkesverksam inom det just i dagsläget och min farmor har arbetat som lärare i många år innan pensionering. Jag har i alla fall lite inblick i läraryrkets vardag och jag tycker att det verkar som att de sociala medierna påverkar även deras arbetsbörda!
Ständigt dessa Facebookgrupper som ploppar upp, antingen sådana som öppet är nedvärderande mot t.ex. en annan elev, eller sådana som i smyg byter namn till något helt annat när ett visst antal seriösa människor gått med i gruppen.
Den sista typen av grupp gör mig mest trött, för det är så fruktansvärt barnsligt. Men den första typen av grupp, med namn som "Vi som hatar Kalle Karlsson" får mig nästan att tappa hakan! Tror eleverna verkligen att ingen kommer att upptäcka dem? Vet inte eleverna om att det är olagligt att mobba/kränka andra människor? Hur kan man då vara så dum att man gör det på ett öppet forum på internet, där vem som helst kan se det?

Ungdomar idag använder datorer i princip dagligen, men de verkar ha noll koll på vad internet och dagens teknik innebär. De förstår verkligen inte att det som "sker" på internet ligger kvar där, och kan observeras av i princip vem som helst i världen.

Folk bekymrar sig över betalningsanmärkningar, att de kan förstöra ens möjligheter att få hyreskontrakt, mobilabonnemang etc. Men de försvinner ju iallafall efter X antal år, det vet man. Men en nakenbild, fyllebild eller politisk bild som publiceras i någons ungdomliga dumhet kan ligga kvar för alltid, för evigt sammankopplad med den namn på Google.

Skolan behöver verkligen göra en insats här, med temadagar och utbildning av både elever och lärare, om vad internet faktiskt innebär. Och föräldrarna måste ta sitt ansvar och inte bara släppa barnen fria vind för våg, utan från början förklara att internet måste användas med ansvar och begränsningar. Det som sker på internet är precis lika offentligt som det som sker "irl", men det kan vara svårt att greppa.



Det känns i alla fall dystert att läsa om att eleverna mår sämre, och framförallt att man söker stöd från kurator i allt lägre årskurser... I förslaget till Den nya skollagen föreslås att alla elever ska ha tillgång till elevhälsovård i form av skolläkare, skolsköterska, kurator och psykolog. Det låter som ett mycket viktigt steg för att komma till rätta med barnens ökade ohälsa. Lagförslaget förväntas kunna träda i kraft under 2011, just nu ska riksdagen se över propositionen.

Europeiska året 2010

I år är det tydligen det "Europeiska året för att bekämpa fattigdom och social utestängning". Avsikten är att öka allmänhetens medvetenhet och att stärka medlemstaternas politiska engagemang för att bekämpa fattigdom och social utestängning. I Europa är det nästa 84 miljoner människor som lever i riskzonen till fattigdom, så det är en angelägen fråga!

Tydligen ska det här året innehålla diverse informationskampanjer och evenemang, men jag har då inte sett något alls av det än så länge?

Läs mer här

Barn i våldsutsatta familjer

Så mycket som vart tionde barn har någon gång sett eller hört en förälder bli slagen, och hälften av dem upplever det ofta. Barn kan reagera mycket olika på våldet men att se sin förälder bli slagen är en mycket skrämmande upplevelse för barnet och de kan visa tecken på ångest, aggressivitet och oro. Det finns även studier som pekar på att risken att barnet själva i vuxen ålder ska bli utsatt för våld i en nära relation ökar. I hemmet är det vanligt att både den som slår och den som blir slagen förnekar att det har inträffat och man pratar inte om det som skett. Det kan vara svårt för föräldrarna att ta in att barnet sett och/eller hört misshandeln, och att barnet behöver bearbeta detta.
Dessa barn brukar inte berätta om sina upplevelser för utomstående spontant, och de symptom de uppvisar missförstås ofta varvid barnens situation inte uppmärksammas.

I socialtjänstens 5 kapitel, 11 § står det att socialtjänsten har ett ansvar för brottsoffer som behöver stöd och hjälp. Det står också att man ska vara medveten om att barn som bevittnat
våld kan behöva stöd och sedan år 2006 betraktas dessa barn som brottsoffer som kan ha rätt till brottskadeersättning från staten.
Men enligt föräldrabalken kan en förälder hindra att ett barn utreds inom barn- och ungdomspsykiatrin, och all form av frivilligt stöd från socialtjänsten kan ena föräldern stoppa.


Under 1990-talet utvecklades på initiativ av Rädda Barnen en modell för krissamtal med barn i våldsutsatta miljöer. Man kallar samtalsmetoden för "Trappan" och idag är den spridd över hela landet. Modellen beskrivs ingående i boken "...och han sparkade mamma" (2007) skriven av Ami Arnell och Inger Ekbom. Köp eller läs ett utdrag ur boken >här< ”En gång jagade min pappa mamma runt hela lägenheten.
Sedan knuffade han in henne i badrummet och dunkade
hennes huvud i badkaret så att det kom jättemycket blod.
Till slut gick han ut i köket och då låste jag badrumsdörren
och skrek åt honom att sluta slåss och då gjorde han det.
Jag var mycket rädd och skakade i hela kroppen.”
Pojke, 9 år

I polislagen slås fast att poliser är skyldiga att anmäla förhållanden till socialtjänsten som bör föranleda åtgärder från socialtjänstens sida. En undersökning från 1996 visade att i 8 fall av 43 hade socialtjänsten kännedom om misshandeln. En rapport från 2003 visade att i 13 av 39 undersökta fall där barn varit närvarande vid en misshandel av en förälder nåddes socialtjänsten av en anmälan från polisen.


Det verkar alltså gå åt rätt håll, men det finns mycket kvar att göra fortfarande! Själv har jag svårt att förstå vad som är problemet, varför finns det inte rutiner på det här sakerna? Hur kan det komma sig att ett barn lever under sådana här förhållanden, polisen kommer dit - men det tar stopp, det kommer inte vidare! Det känns ju inte som en speciellt konstig åtgärd, att höra av sig till socialtjänsten om man ser att ett barn lever med föräldrar som slår varandra. Man kan ju tänka att det skulle alla poliser göra, även om det inte fanns en laglig skyldighet från dem att göra så!? Jag skulle verkligen veta vad det är som gör att det brister. Är det socialtjänsten eller polisen som tabbar sig?

Checklista för mottagande av ensamkommande flyktingbarn

Rädda Barnen lanserar nu en checklista för kommuners mottagande av ensamkommande barn och unga, något som tydligen efterfrågats från kommunernas sida men som staten ej har givit dem. Checklistan skickas nu ut till alla ledamöter i socialnämnderna i de kommuner som har avtal med migrationsverket om att ta emot ensamkommande barn. Titta på hela checklistan här.

Antalet ensamkommande barn har ökat stadigt de senaste åren:
år 2005 - 398 stycken
år 2009 - 2250 stycken

Det är det statliga Migrationsverket som avtalar med Sveriges kommuner om att ta emot flyktingar, och det blir då kommunen som, mot en viss ersättning, ansvarar för mottagande, boende och omsorg om de ensamkommande barnen. Kommunens ansvar för barnet gäller både under barnets asylprocess och, om så sker, efter att han eller hon har fått ett uppehållstillstånd. Idag har 127 av totalt 290 kommuner sådana avtal med Migrationsverket, och hur det ser ut i varje enskild kommun i praktiken varierar mycket. Vissa kommuner har till exempel sämre tillgång till tolk, och utbildningsnivån hos personalen varierar.

Först tas barnet om hand i "ankomstkommunen", en kommun där en av Migrationsverkets ansökningsenheter ligger och där barnet kan starta sin asylsökningsprocess. Ankomstkommunen ansvarar för att barnet får mat, kläder och någonstans att bo i väntan på ett boende i en anvisningskommun. Ankomstkommunens överförmyndare ska även tilldela det ensamkommande barnet en god man. Enligt lagen ska en sådan utses" skyndsamt" men i praktiken kan det ta flera veckor. Många barn får även vänta i flera månader i ankomstkommunen innan de får komma till ett mer permanent boende i en anvisningskommun. Mottagandet i anvisningskommunerna är oftast antingen i form av någon typ av gruppboende eller en familjehemsplacering.

Asylsökande barn har rätt till gratis tand- sjuk- och hälsovård precis som alla andra barn i Sverige, samt att de har precis samma rätt att gå i förskola, grundskola och gymnasium som andra barn.

"Papperslösa" kallas de människor som ej har sökt asyl eller som har nekats uppehållstillstånd och som därför vistas i Sverige utan tillstånd. Papperslösa barn under 18 år har samma rätt till vård i Sverige som andra barn, men papperslösa människor över 18 år har bara rätt till ej subventionerad akutvård, de måste alltså betala för vad vården faktiskt kostar.