PF-lektionen avklarad!

Idag har vi haft kursen Professionsspecifika Färdigheter (PF), en kurs som ger 1 poäng per termin, alla terminer, och syftar till att använda kroppen som redskap och personlig utveckling och så vidare. Den här terminen har alla i klassen gruppvis fått hålla i varsin lektion, och vår grupp hade således "undervisning" idag om "Professionella samtal med barn". Det var väldigt svårt att planera lektionen då det inte ska vara föreläsningar och dylikt utan aktiva övningar, och då (nästan) ingen i klassen har någon utbildning i att samtala med barn. Det går ju inte bara att kasta ut lite diskussionsfrågor och tro att man lär sig att samtala med barn på det sättet - om man inte har några som helst förkunskaper.
Men jag tror att vi lyckades balansera dagen hyfsat bra, även om alla i klassen är halvdöda nu och har lite koncentrationssvårigheter på grund av stressen från de Kvalitativa forskningsmetoderna... Som tur är tar den kursen slut i morgon, i och med ett slutseminarium och uppsatsopponering på varandras arbeten. Frågan är nu bara hur jag ska lyckas skrapa ihop lite energi för att förbereda min del av min grupps opponering?
Till i morgon ska jag besvara följande:

1. Hur har författarna gått tillväga för att besvara frågeställningarna? Är metodvalet och genomförandet tillräckligt och tydligt beskrivet?
2. För- resp. nackdelar med vald metod?

Självmord bland unga sprider sig

Svenska Dagbladet skriver idag i en artikel att självmord bland unga kan "smitta", det vill säga sprida sig i omgivningen. Artikeln baserar sig på en avhandling skriven av Lars Johansson med titeln "Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention" (Onaturliga dödsfall bland tonåringar – epidemiologi och prevention), där författaren har intervjuat efterlevande anhöriga om deras behov av stöd och hjälp. Under studiens gång upptäcktes att några av självmorden hade en koppling till varandra, och två så kallade kluster av självmord upptäcktes.

Fenomenet med att självmord smittar är ingen ny upptäckt, även om det kanske inte har funnits några dokumenterade fall av det i Sverige tidigare. Det vet jag dock inte om det har.
Det brukar ibland benämnas "Werthereffekten" efter att många unga män tog livet av sig då Goethe på 1700-talet skrev boken Den unge Werthers lidanden som slutar med att Werther tar livet av sig, plågad av en olycklig kärlek. Termen myntades år 1974 av den amerikanske sociologen David Phillips.
Genom historien finns det flera väldokumenterade fall som visar att detta fenomen faktiskt existerar, och man har även sett att effekten av ett självmord till stor del påverkas av medias hanterande av frågan. Genom att bland annat rapportera om självmordet på ett sakligt sätt, informera om den hjälp som finns att få samt inte lämna ut för mycket detaljer om förfarandet kan man minska unga människors benägenhet att ta efter.

Läs mer
Teenager fatalities Epidemiology and Implications for Prevention, avhandling av Lars Johansson, Umeå Universitet
Kan självmord smitta bland unga?, artiken i SvD

Behöver du hjälp?
Nationella hjälplinjen klockan 13–22: 020-22 00 60
BRIS, Barnens rätt i samhället: 116 111, ­Vuxnas telefon om barn: 077-150  5050
SPES för dig som för­lorat en anhörig klockan 19–22: 08-34 58 73
Jourhavande kompis (Röda korset): 020-222 444
Jourhavande medmänniska klockan 21–06: 08-702 16 80

Kathy Harrison, "De bortglömda barnen"

I fredags var jag på biblioteket i Norrtälje och råkade få syn på en bok som fångade min uppmärksamhet; De bortglömda barnen skriven av Kathy Harrison. Det är en självbiografisk bok skriven av en kvinna boende i USA, som under flera år tillsammans med sin man och deras fem barn har tagit emot fosterbarn till sitt hem. Då de både fungerar som ett permanent fosterhem samt som akut jourhem, är det en hel del barn som har passerat genom deras hus och liv genom åren. Hon skriver engagerat men inte sentimentalt om hur det är att leva som de gör, och den är enligt mig en riktig sidvändare!

Jag har läst en hel del självbiografiska böcker skrivna av vuxna som, som barn farit illa, barn som flyttar runt bland fosterfamiljer - men aldrig någon bok skriven av en fostermamma (eller familjehemsmamma som det ju heter idag). Sedan jag började studera till socionom är det främst det perspektivet som intresserar mig, hur man som vuxen hanterar situationerna som uppstår. Barnens berättelser är självklart väldigt viktiga att ha med sig, men ofta känner jag mig maktlös när jag läser dem snarare än styrkt. Den här boken inspirerar och jag har visserligen inte läst klart den ännu men jag kan varmt rekommendera den till alla som är intresserade av hur det kan vara att leva som ett familjehem!

Hemtentan inlämnad!

Idag var det deadline för hemtentan i delmomentet Kvalitativa forskningsmetoder 7,5 p (som ingår i den större kursen Forskningsmetodik 15 p, som i och med denna tenta nu nästan är slut). Vi skulle i hemtentan svara på två frågor, och för godkänt betyg skulle vi ha minst 10 referenser i texten. För högre betyg skulle vi ha minst 25(!) referenser i texten. Lägg därtill att vi fick maximalt lämna in två A4-sidor med text, inklusive referenslista, och det blir en väldigt tråkig uppgift att genomföra.

Det fanns inte så mycket utrymme för att skriva några som helst egna tankar eller reflektioner, om man ville ha ett högre betyg d.v.s - satsade man på ett lägre betyg med endast 10 referenser i texten fick man nog plats med lite mer analys och djupa resonemang, något som visserligen är helt bortkastat att i så fall lägga ner tid på, då man ju ändå inte kan få mer än godkänt. Låter det lite galet? Ja det tyckte vi i klassen också.

Min klass (inte jag) har läst en kurs för den här läraren tidigare, och han bedömer hemskrivningarna efter ett speciellt system: Får man underkänt på ett område får man underkänt på hela tentan. Visserligen med möjlighet till komplettering, men efter komplettering (om sådan varit nödvändig) kan man - enligt källor i klassen - inte få mer än ett E, dvs lägsta möjliga betyg som ger godkänt. Detta innebär i praktiken att om man missar att skriva tryckort i referenslistan får man underkänt, efter att man har fixat detta avgörande misstag kan man maximalt få betyget E på sin tenta. Jag känner mig just nu helt övertygad om att jag har missat något någonstans i tentan, det känns som att man alltid gör det? Är i alla fall mentalt inställd på att få mitt första E.

Men jag funderar också lite på om lärarna verkligen får sätta betyg på det här sättet? Det känns inte så förenligt med dagens syn på lärande och kunskap...

Barnskyddsutredningen

I slutet av 2007 tillsatte regeringen en utredning av bestämmelserna som rör barn och unga i SoL (socialtjänstlagen (2001:453)) och LVU (lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Utredningen fick namnet Barnskyddsutredningen och leddes av Kerstin Wigzell. Sommaren 2009 lämnades rapporten från utredningen in, och den ger förslag till en ny lag;
Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU)
Detta innebär dels att vissa lagar och paragrafer slås ihop och flyttas runt, och dels föreslås även ett antal förändringar av lagarna. Till exempel ska barns möjlighet att prata med socialtjänsten utan föräldrars tillåtelse utökas och socialstjänsten ska kunna följa upp ett barns situation utan föräldrarnas tillåtelse. Det ska även bli ett krav att ha socionomexamen för att arbeta med den sociala barn- och ungdomsomsorgen. Allt detta tycker jag låter jättebra!

Det enda jag känner mig lite skeptisk till är det förslag som innebär att en person som gör en anmälan om misstanke att ett barn far illa ska kunna begära ett möte med socialtjänsten och den anmälda familjen. Den anmälande personen ska även kunna få information om socialtjänstens beslut att antingen inleda eller inte inleda en utredning. Jag har inte läst rapportens text i detalj i denna fråga, men jag undrar vilka anmälare som avses - är det alla eller bara vissa? Att samarbetet och informationen till skola och berörda lärare förstärks tycker jag är jättebra. Men jag ser ingen vits med att en anmälande granne ska kunna få information av socialtjänsten om vad de har beslutat.

Sekretessen som reglerar vad socialsekreterarna får och inte får informera om är en knepig historia, och mycket hårdare reglerat än vad många förstår. Jag tycker visserligen att det kan vara bra att ge socialarbetaren lite mer svängrum - om det enligt dennes bedömning gagnar den berörda familjen eller barnet. Men så som texten är formulerad fattar jag det som att det är för anmälarens skull, och på dennes initiativ, som informerandet ska ske. Det tycker jag låter ganska integritetskränkande. Inte har man väl som anmälare av ett brott där man själv inte är brottsoffer (exempelvis bevittnar ett inbrott, misshandel osv) förtur på att få information från polisen om det brottet? Det skulle väl vara ganska konstigt. Däremot finns det som sagt var säkert tillfällen då det för familjens skull kan vara bra att informera vissa berörda parter om olika saker, men enligt mig ska det i så fall ske på socialtjänstens initiativ och inget annat!

Just nu är det lite svårt att hinna med bloggen för det är fruktansvärt mycket annat att göra, både i de ordinarie studierna och i min distanskurs i Familje- och Föräldraskapspsykologi.

På Socionomprogrammet läser vi just nu 14 p Forskningsmetodik, delkurs/moment ett (kvantitativa forskningsmetoder) är avklarad och vi är mitt uppe i delkurs två, Kvalitativa forskningsmetoder. Extremt stressig kurs! Vi ska genomföra en kvalitativ intervju-undersökning med tillhörande rapport på 2 veckor. Tre dagar efter det ska en hemtenta in. Jag undrar hur de har tänkt att man ska hinna med detta?

I psykologikursen har vi precis läst klart det första momentet som var en översiktskurs i psykologiämnet, roligt nog skrev jag ett VG på den tentan i söndags! Nu börjar delkurs två, vilket består av 7,5 p Utvecklingspsykologi. Jag har läst lite utvecklingspsykologi tidigare, i en liten psykologikurs på socionomutbildningen, men denna kurs kommer att bli mycket mer utförlig och avancerad. Som kurslitteratur har vi boken "The Development of Children", en stor och tung bok som kostar 1300:- ny! Helt galet, som tur var kunde jag fjärrlåna den från ett bibliotek i Sundsvall för den fanns inte ens på Universitetsbiblioteket i Stockholm, utan det var bara 4 bibliotek i hela landet som hade boken.

Jag har i alla fall flera blogginlägg planerade i huvudet, sedan får vi se när jag får tid att sätta det på pränt

VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta

För någon månad sedan var jag på en tjejmiddag, och jag träffade då en gammal kurskamrat till min syster. Hon berättade om en ideell förening som hon är involverad i som heter VOOV, Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Hon förklarade lite snabbt för mig vad det går ut på, och ju mer jag tänker på det desto mer genialt framstår initiativet!

Som namnet antyder handlar det om människor som är utsatta för våld i en nära relation. Sedan 1984 har det funnits brottsofferjourer i Sverige, men som VOOV skriver på sin hemsida är det väldigt få av dagens skyddade boenden som har möjlighet att även ta emot husdjur. De flesta som har ett eller flera husdjur kan nog tänka sig hur detta kan påverka en människa som är i behov av att få komma till ett skyddat boende, och som står i valet och kvalet om huruvida han eller hon ska våga ta steget. Och jag personligen kan även föreställa mig att banden till husdjuret blir extra starkt under levnadsförhållanden som involverar våld och olika typer av misshandel.

Med hjälp av sina volontärer förmedlar VOOV jourhemsplatser som tar emot de husdjur till människor som är i behov av skyddat boende. I dagsläget är de endast verksamma i och kring Uppsala, men jag är övertygad om att detta kommer att sprida sig!

Det är helt absurt att föreställa sig att en människas säkerhet skall stå och falla med det faktum att det skyddande boendet inte tar emot pälsdjur, och jag är full av beundran över dessa veterinärstudenter som engagerar sig i den här frågan!

Läs mer:
VOOVs officiella hemsida
Uppsala Nya Tidning: Uppsalas veterinärstudenter hjälper utsatta djur
VOOV på Facebook

Filmtips: I Rymden Finns Inga Känslor

I lördags var jag på bio och såg den nya filmen I Rymden Finns Inga Känslor, regisserad av Andreas Öhman . Filmen är en lättsam drama/romantisk/komedi som handlar om Simon som har Aspergers syndrom och bor tillsammans med sin storebror och dennes flickvän, och ett flertal dråpliga situationer uppstår självklart som en följd av detta. Filmen är inte speciellt realistisk - som de flesta romantiska komedier - men Bill Skarsgård gör rollen som Simon med bravur och har enligt mig fångat mycket av det som är typiskt för Aspergers syndrom, även om det för dramatikens skull är lite extra tillskruvat. Filmen är bara drygt 1 timme och 20 minuter lång, men den kändes inte kort. Trailern anser jag avslöjar alldeles för mycket, så om du vill se filmen - se inte trailern innan!

Glada Hudik-teatern

Jag hörde ett inslag på radion häromdagen, som handlade om Glada Hudik-teatern. SVT började igår att sända en dokumentärserie om teaterensembeln från Hudiksvall som består av vad de själva benämner som "utvecklingsstörda och normalstörda" människor - underbar formulering förresten! På deras egen hemsida går det att läsa att de har hållit på sedan 1996, och att de nu är inne på sin 9:e produktion, denna vid namn Elvis.
Pär Johansson, som var den som drog igång det hela och som var den som intervjuades i radioinslaget jag lyssnade på, berättade om hur deras grupp mötte starkt motstånd i början. Hur de innan den första föreställningen motarbetades av både hans arbetskamrater på dagcentret och anhöriga till de medverkande.
Jag tycker att det är ett underbart initiativ och jag kommer att följa dokumentärserien genom svtplay med stort intresse!

Det är konstigt att det, år 2010, väcker så stor uppmärksamhet - och så mycket känslor - när människor med en utvecklingsstörning erövrar nya områden, "våra" områden. Jag tänker då främst på den omtalade reklamen för ICA med praktikanten Jerry. Ica-Jerry som Mats Melin har kommit att kallas. Vi ser människor i reklam varje dag. Men så fort en människa med utvecklingsstörning framträder i en reklam blir en del upprörda och menar att det är fel, att han inte bör vara med i en reklam. Människor som är negativa till hans medverkan verkar själva anse att det är för hans egen skull som han inte borde vara med. Att man på något sätt driver med hans funktionsnedsättning. Men på vilket sätt - driver man med funktionsnedsättningen enbart genom att visa upp den?
Själv tycker jag att det är extremt viktigt att människor med olika typer av funktionsnedsättningar, utseenden och beteenden figurerar i alla möjliga olika sammanhang. De här människorna finns, de lever i Sverige idag 2010 och de måste även få synas!

Tentaresultat

Ja, det tog exakt 3 veckor! I onsdags fick jag via mail veta hur det hade gått på psykologitentan - jag fick ett C. Helt okej antar jag med tanke på att jag läste in kursen på 2 veckor... fast det kändes som att jag skulle få i alla fall ett B när jag skrev den. :(
Men skönt att ha det avklarat! Nästa onsdag ska hemtentan i den kurs jag läser nu in: Åldrande och funktionshinder. Åldrande har en hemtenta och Funktionshinder har en hemtenta. Allt inom loppet av fyra veckor - absurt!